Gå på salong

Jag tänkte mycket på Cleos låt Gå på salong idag. På ett av centren som Läkarmissionen stöttar här i Addis Abeba får nämligen före detta gatubarn utbildning till frisörer och det var så härlig stämning på salongen. De behöver självklart träna på riktiga personer men det är inte vem som helst som får njuta av en elevklippning här. Utan andra unga, som fortfarande bor på gatan.

Det är ofta svårt att vinna förtroendet hos de hemlösa barnen och det här är ett sätt att få dem intresserade. Ungdomarna får en enkel frukost, rena kläder, klippning och samtal med en slags socialsekreterare som de får lära känna i lugn och ro. Förhoppningsvis leder det till att de vågar lita på vår partner och se projektet som en väg ut ur livet på gatan. Precis som de unga som snart är klara frisörer gjorde.

En av tjejerna frågade om hon fick fläta mig och jag blev nervös att jag skulle komma hem som Monica i Vänner, hallå cultural appropriation.

Men jag fick två inbakade jättesnygga. Det var en riktigt fin förmiddag.

Kvinnor och barn i Addis Abeba

Idag har jag träffat barn från fattiga familjer som får gå i en av de skolor som svenska givare stöttar genom Läkarmissionen. I skolan får barnen två mål mat om dagen, undervisning av engagerade lärare och allt skolmaterial de behöver. Men framför allt så får de en utbildning och ett hopp om en ljusare framtid.

Jag pratade med en liten flicka som vill bli läkare och forska fram ett botemedel mot HIV. Flera av hennes skolkamrater lever med HIV och får mediciner och omsorg genom projektet. Men hennes tioåriga ögon har redan sett hur AIDS drabbar fattiga personer.

Jag träffade också en sjuåring som sa att när hon är hemma och tänker på att hon ska få gå till skolan dagen efter så blir hon glad.

På rasten spelade de fotboll, hoppade hopprep och lekte kurragömma. Här är det sångstund i ett av klassrummen.

En sjuåring och hennes skrivbok. Hennes dröm är att bli pilot.

Lilla sjuåring… måtte du orka kämpa för att uppnå dina drömmar, trots att dina förutsättningar är så tuffa.

Jag är i alla fall glad att projektet stöttar barnens skolgång ända upp till universitetet. Vår partner släpper inte taget om dem.

Tack till alla som gör det möjligt!

Satsningen på att fånga upp barn från fattiga familjer tidigt är en del i det förebyggande gatubarnsarbetet. Det är nämligen allt för vanligt att barn från utsatta familjer hamnar på gatan. Och som jag skrev i förgående inlägg finns otroligt många gatubarn här.

Vår partner skulle dock inte kunna göra sitt arbete lika bra utan stödet från engagerade människor.

Om du ska köpa en symbolisk julklapp till någon kan jag varmt rekommendera att stötta projektet. Här finns själva produkten i gåvoshopen, man kan skriva ut ett gåvobevis eller få ett hemskickat.

Det går också att swisha en slant till nummer 90 00 217 och skriva Etiopien som meddelande.

Även barnens mammor får stöd på olika sätt, men det får jag skriva om imorgon. Nu måste jag sova för klockan 5.30 ringer klockan och vår partner hämtar oss strax därefter.

Hej från Addis Abeba

Vi landade 4.30 svensk tid imorse. Men här var klockan redan 6.30, solen gick upp över bergen och staden vaknade. Jag har väl aldrig varit i en mer levande stad än den här. Det är människor överallt.

Vi började med att träffa grundaren av det projekt som Läkarmissionen stöttar här. Läs gärna Louise första inlägg från resan.

Vår partner jobbar mycket ute bland ungarna som bor på gatan, för att vinna deras förtroende så att de ska ta steget till att få hjälp, komma hem eller få tak över huvudet och utbildning. Ikväll var vi ute bland dem, för att se hur de ungefär 60 000 gatubarnen har det. De yngsta barnen som sover på en trottoar i natt är så små som sju år. Och det är kallt här om nätterna. Och hungrigt i små magar.

Vi såg också otroligt många flickor som tvingats in i prostitution. Jag har aldrig sett något värre än alla som stod utanför små skjul som de hyr dyrt av den man som äger dem. Med plats för en säng och inget mer. Där de bor, lever ”arbetar”. Lägger sin bebis i en filt på golvet medan de tar emot ännu en kund. Det var hundratals av dem. Så unga. Den yngsta vår partner träffat var tio år.

På fredag kommer vi att besöka ett projekt som hjälper just de flickorna. Men det är lätt att känna att det är hopplöst, nattsvart.

Tänker ändå som Gizachew sa, när han stod framför en bild på alla före detta gatubarn som har tagit examen i år: ”varje morgon börjar jag och de andra i teamet med att säga till varandra: vi är här idag för att rädda en person”.

En person, ett liv, ett barn i taget. Varje barn som kommer bort från gatan räknas. Och det är så otroligt många som fått en väg ut, tack vare hans och hans projekts hårda arbete. Som idag är tandläkare, ingenjörer, frisörer, sömmerskor. Eller som fått hjälp att flytta tillbaka till sin fattiga familj på landsbygden, som de kom bort från genom denna omfattande trafficking.

Nu är klockan 23:20 lokal tid och jag får snart dåndimpen av trötthet. Skriver imorgon igen.

Här är i alla fall fyra koncentrerade och engagerade kvinnor som lyssnar till Gizachews berättelse om hur han startade projektet för tjugo år sedan.

Med på resan är alltså Louise närmast i bild, Peppe, fotografen Anna Ledin Wirén, Matilda från Juno och Eva från Läkarmissionen.

Orkar ni läsa om såna här tunga ämnen eller blir det för konstigt bland stundtals glättiga inlägg om familjeliv?

En morsdagspresent som kan rädda liv

Idag hade vi frukost på Bellora i Göteborg. Hotellet bjöd på frukostbuffé och den fina lokalen, och byrån The Bond bjöd på sin tid och sitt kontaktnät. Så glad och tacksam!

Det var också kul att träffa Martin som (bland mycket annat) driver kontot Designhjälpen och som nu gör en kampanj för Läkarmissionen (från den 21 maj).

Här är min chef Eva. Hon har jobbat på Läkarmissionen i snart tjugo år och är bland annat chefredaktör för vår tidning Svenska Journalen. Jag tycker att vi kompletterar varandra bra i kampanjer.

Åh vad jag hoppas att den här kampanjen ska gå bra! Så att så många kvinnor och bebisar som möjligt kan få rätt hjälp.

Aldrig söndagsångest

Bäst med mitt jobb: att hela tiden få berättelser och bevis på hur de svenska givarnas bidrag gör skillnad (se exempel längst ned i inlägget), att jag får frihet att försöka skapa uppmärksamhet och insamling till Läkarmissionens projekt, på det sätt jag själv tror på. Det är otroligt motiverande. Det är också roligt att dagarna ser olika ut. Ena dagen vill jag helst ha en ”stör ej”-skylt på kontoret och bara skriva, nästa dag får jag träffa fantastiska personer som bidrar med sitt engagemang och sina nätverk. I fredags var en sån dag som gav väldigt mycket inspiration och arbetsglädje.  Foto: Erika Stenlund

Sämst: att hela tiden känna sån otrolig respekt för de pengar vi hanterar. Varje hundralapp gör stor skillnad i projekten. Man blir väldigt snål. Det är också jobbigt om insamlingen går sämre än förväntat eftersom det såklart påverkar hur många människor vi kan hjälpa.

*En av mina favoritberättelser ur verkligheten:

Ambia Khatun gifte sig när hon var 16 år. I Bangladesh har kvinnor låg status och hon blev väldigt beroende av sin man. Genom Läkarmissionens projekt fick Ambia gå en sömnadskurs och idag är hon 38 år och har ett eget skrädderi som ger familjen en stadig inkomst. Hon tjänar så bra att hon också har kunnat starta en mindre kycklinguppfödning och en cykelverkstad, där hon har anställt sin man. Nu behöver hon aldrig mer be honom om pengar.

Låt varje flicka slippa könsstympning!

Nu är jag på väg hem från vår resa till Läkarmissionens anti-könsstympningsprojekt i Kisii, Kenya. Projektet drivs av Mary Kwamboka (till höger på bilden), som jobbar för vår partner ADRA Kenya. Jag är så imponerad av denna kvinna och hennes hårda och helt outtröttliga arbete. Det förtroende och den respekt hon har hos människor. 

Till vänster står Martha, en annan fantastisk kvinna, som tog emot många föräldralösa barn när HIV skördade offer i området. Hon drev arbetet mot könsstympning innan Mary tog över. Nu kallar hon sig pensionerad men verkar ändå jobba mer än de flesta. Och har fortfarande ett starkt engagemang mot FGM.

För även om könsstympning är förbjudet i lag lyckas inte myndigheterna stoppa traditionen. Man fängslar ibland en omskärare och försöker skydda flickor. Men det är inte tillräckligt. Det behövs andra initiativ, påverkansarbete.

En könsstympning firas med en stor fest där du får presenter, smycken, blommor. Du går från att vara flicka till att bli kvinna. Om du säger nej till ingreppet riskerar du istället att bli utstött av din familj och släkt, mobbad i skolan, ensam. Du drabbas av ett oerhört starkt socialt stigma på en plats där familjen är allt. Det är svårt att stå emot.

Ett framgångsrikt projekt

Men även om myndigheterna misslyckas ger det arbete Mary och hennes team driver verkligen resultat. När Eva (min chef) besökte Kisii för ungefär tio år sen var det bara en handfull förskrämda flickor på lägret. Nu var det 780 tjejer. Fatta vilken skillnad!

Det går onekligen framåt men ändå finns stora geografisk skillnader i hur långt man har kommit. Vi började vår resa i Kisii, en plats där många människor har studerat utomlands och man är ganska öppen. Där har arbetet gått snabbare framåt. Sen for vi vidare till Kuria, där man håller hårdare på traditioner och lever mer slutet. Där är det svårare att påverka människorna.

Nu vill jag varna känsliga läsare för starka bilder. Om du inte vill läsa längre men ändå bidra till projektet får du väldigt gärna swisha en slant till 90 00 217 och ange Kenya. Vi har 90-konto och jag vet att pengarna kommer fram och gör nytta.

—————————–

Med kaninhjärta i natten

I Kuria bodde vi på ett hotell jag upplevde låg mitt ute i ingenstans. En grusväg ledde fram till den lilla anläggningen och vi sov i små rum i en huslänga. På natten vaknade jag med ett ryck. Det lät som om 30 fulla fotbollssupportrar var på väg till hotellet. De sjöng, skanderade, blåste i visselpipor och skrek ord jag inte förstår. De kom allt närmare och jag fick för mig att de var på väg till oss, att de inte gillade att vi var där för att stoppa könsstympningen. Till slut var de precis utanför vår papperstunna vägg och jag var så rädd att hjärtat slog snabbt som på en kanin. Men efter en stund blev rösterna svagare och även om jag fortfarande hörde rop en timme senare kom de inte tillbaka. Jag förstod att jag hade blivit rädd i onödan, kände mig lite fånig och somnade om när jag hörde åskan och när regnet började smattra mot plåttaket.

På morgonen frågade jag Mary, som bodde på samma hotell, om hon hade hört något. Det hade hon, och berättade att det var unga män, förmodligen både fulla och höga, som peppade de yngre pojkar som skulle omskäras på morgontimmarna. Enligt Mary går det tydligen till som så att man piskar upp en hetsig stämning för att gjuta mod i den som ska bli skuren. Sen får pojkarna (ofta mellan 14-17 år) gå till omskäraren där ingreppet sker. Och det gäller att de håller masken då, för det är inte tillåtet att visa rädsla, smärta eller att gråta. Om en pojke försöker fly är det, enligt traditionen, ok att döda honom, berättade Marys kollega Richard. Därav den hetsiga stämningen på natten.

(På många platser får pojkarna genomgå operationen på sjukhus, men det här är, som sagt, en plats där dessa gamla traditioner är viktiga.)

Efter omskärelsen kläs pojkarna i tygstycken och pyntas med glitter. Sen får de gå hemåt, nu som vuxna män. Familjerna kommer och möter dem länga vägen, under festliga former. Det är glädje, dans och firande.

Mary sa att vi förmodligen skulle möta en del såna grupper under dagens bilresa och att det kan bli lite hotfull stämning. Efter att ha hört några av dem under natten gjorde det mig en smula ängslig. Men det var vackert väder, Marys kollega Richard körde bilen och vi satt i baksätet och studsade upp och ned i alla gupp medan han försökte ta oss fram på de dåliga vägarna. Vi var ute tidigt på morgonen men vi såg många barn och kvinnor längs vägkanten och det kändes härligt att få se mer av de vackra omgivningarna. Här är ”vår” bil. 

När man hukar sig i baksätet 

Plötsligt är vägen framför oss full av människor. De omskurna pojkarna är verkligen dekorerade, med ballonger och glitter. Där finns många unga män, flera vitmålade i ansiktet, med machetes och järnrör. Glada kvinnor och barn med ballonger och blommor. Flickor som dansar.

Richard skyndar sig att vända bilen på den smala vägen och vi kör in på gården till ett litet hotell för att låta dem passera utan att störa eller provocera i deras fest. Jag blir jätterädd, de är så många och liksom uppeldade. Drogade och beväpnade män i grupp känns skrämmande, särskilt när vi är flera timmar från närmsta stad. Vi hukar oss i baksätet och tjejerna som jobbar på hotellet (och som bor i trakten) fnissar åt oss. Hallå, de firar ju bara, varför gömmer ni er?

Ägaren av hotellet frågar om han ska ta några bilder åt oss med Erikas telefon och kliver ut på vägkanten för att göra de andra åskådarna sällskap.

Så mycket blod

Den stora gruppen passerar bara ett par meter ifrån bilen men verkar knappt se oss. Min blick fastnar på en pojke, han är pyntad med krona, glitter och solglasögon, går långsamt och ser helt apatisk ut i ansiktet.

There’s too much blood, säger Mary. Och ja, det är fruktansvärt mycket blod.

Minst två av de pyntade personerna i sällskapet är flickor som har klätts på samma sätt som som pojkarna. De har blivit könsstympade samtidigt som pojkarna omskurits. 

Hur mycket mer blod ska de förlora innan de är hemma? Ändå kan jag inte hjälpa barnen i detta läge. Jag kan bara huka mig i baksätet och, när jag kommer hem till Sverige, göra mitt bästa för att samla in pengar så att vi kan fortsätta ge Mary och hennes team resurser. För de räddar flickor varje dag.

Det är lite svårt att som vit åskådare skriva om andra människors kultur, utan att känna till mer än vissa delar av den. Det blir väldigt exotiserande. Jag berättar vad jag har upplevt och vad Mary, som är född i trakten, berättat för mig. Men jag vill poängtera att jag många gånger blivit rädd för påverkade, hetsiga män i Sverige och dessa unga män var inte alls hotfulla mot oss, även om jag blev väldigt uppskrämd av deras tradition. 

Vi mötte fler sällskap under dagen men det gick bra varje gång, de brydde sig inte om oss. Ändå var jag på helspänn vid varje möte. Allt blod och de unga pojkarnas apatiska ansikten, det var så skrämmande.

”This is my body”

Till slut kom vi äntligen fram till den plats där vi skulle delta i den alternativa könsstympningsceremonin – avslutningen på lägret för de flickor som säger nej till FGM. Tjejerna hade övat in pjäser där de gjorde narr av förtryckande fäder och sjöng om hur ”det är min kropp och ingen har rätt att röra den”. Publiken skrattade, sjöng med och applåderade. Myndighetspersoner och pastorer höll tal mot FGM. Och modiga kvinnor som gått i bräschen för att våga säga nej berättade om hur de utbildat sig, träffat en man som velat ha dem trots att de inte varit omskurna och skaffat barn. För att ge flickorna hopp och förebilder i sin kamp. Jag blev väldigt berörd av alla stolta, starka människor som vågar och orkar ta ställning emot den grymma traditionen. 

Mary hade uppmanat de föräldrar som stöttar sina barn att fira dem ordentligt vid ceremonin, med presenter och glitter, precis som de skulle ha gjort efter en könsstympning. Och de flickor som inte hade föräldrar på plats blev istället firade av Marys team. Jag fick vara med och dansa och det fanns en fotograf som tog bilder på barnen. Som en fin och festlig examen.

Dessa flickor kommer förhoppningsvis aldrig behöva gå genom byn, med blodet rinnande längs benen.

Film och läger funkar bra 

Mary sa att bland det mest effektiva för att få människor att ta ställning mot FGM är att visa en film på hur en könsstympning går till. Framför allt gäller det när man vill påverka de äldre män som har stort inflytande i byarna. De har aldrig varit med vid ett ingrepp och påverkas starkt av de fruktansvärda scenerna, berättar att de inte visste.

Lägren för flickor som säger nej är också en viktig del av arbetet. Där kan barnen vara säkra under den värsta könsstympningssäsongen. På plats finns bra lärare, trygga ledare och extra far- och mormödrar. På dagarna lär sig flickorna om kropp & knopp (det var väldigt rakt på sak om nyttan med klitoris och blygdläppar), om självkänsla, grupptryck, kvinnors rättigheter, kroppslig integritet och vikten av utbildning. Och de får träffa andra flickor i samma situation och peppa varandra med sång och teater. De barn som inte kan återvända hem efter lägrets avslutningsceremoni får komma till ett jourboende. En del av flickorna får hjälp med skolavgifter så att de kan studera vidare.

Här är jag med några av volontärerna, ett barn tog bilden. 

Ibland kan det kännas meningslöst att ge pengar till bistånd eller välgörenhet. Man undrar vad ens hundralapp egentligen gör för nytta. Men här är varje krona viktig. En plats på lägret för en flicka kostar ungefär 200 kronor. Swisha en slant till 90 00 217 eller läs mer här.

Tack, ni gör skillnad!

Nu landar vi snart i Stockholm och jag längtar så mycket efter Martin och barnen. Det har varit en väldigt bra och nyttig resa, men det blir skönt att komma hem.

Vilken dag! 

Imorse fick jag prata med Mari och Bengt på P4 i direktsändning. Sen åkte jag, Eva och Erika för att träffa två kvinnor som båda länge arbetat mot könsstympning. De blev själva utsatta som små och insåg som vuxna hur fel det är. Ingen av dem har låtit sina egna döttrar bli könsstympade. 

(Jag lyckas inte ladda upp bilden på dem nu, men den finns på länken till P4 ovan.) 

Mary, till höger, driver arbetet mot könsstympning genom ADRA Kenya. Hon behövde föda sina barn med kejsarsnitt eftersom stympningen förstört möjligheten till en vaginal förlossning. 

Martha, till vänster, berättade om hur hon insåg att ingreppet skadat henne, bland annat sexlivet. För att hennes, idag vuxna, döttrar skulle slippa stympas arrangerade hon en ceremoni och betalade omskärerskan för att bara låtsas ha skurit flickorna. På så vis slapp de stigmat av att inte vara omskuren. 

Idag är det lite enklare att stå emot. Men fortfarande svårt. Vi träffade 780 modiga flickor på ett läger. Där är de trygga under tiden könsstympningen pågår. Här är en liten film på dem. 

Det blev en lång och intensiv dag och imorgon ska vi upp 6.30 och åka till en mindre by. Jag är väldigt tacksam för att få ha detta som jobb och uppleva allt. Nu godnatt! 

Jag är ingen talare 

Jag är ingen naturlig föredragshållare. Jag är motsatsen till stringent, tycker om att tänka medan jag pratar osv. Ändå tackar jag ofta ja när nån frågar om jag vill föreläsa. VARFÖR? Jag antar att det beror på att jag tycker om att prata (och glömmer att man inte precis kan ställa sig på scenen och babbla på), att det är bra för min ”karriär” men kanske framför allt för att det gör att jag måste sila ned vad jag egentligen håller på med om dagarna. 

Eftersom jag jobbar bäst mot deadline började jag förbereda mig igår. Jag ska alltså föreläsa för en fullsatt konferens (folk står på kölista) som en kompis och några andra smarta personer arrangerar. Orkar inte ens vilka smartingar det i övrigt är på talarlistan. Och så jag då. Jag höll på till ungefär midnatt, klippte ihop en enkel film och gjorde en presentation med några slides med foton/skärmdumpar. 

Idag har jag skrivit rent mitt pratmanus (önskar jag klarade mig utan men nej) och klistrat upp det på rektanglar av grövre papper som jag först stänkte lite vattenfärg på så de skulle bli lite finare. Det tog seriöst två minuter men låter proffsigt va? Nehej. 

Sen har jag duschat och försökt visualisera hur jag dansar in på scenen till Wannabe med Spice Girls och ropar till publiken: Hello Ladies? Who run the world? Och de ba GIRLS och jag ba sjunger SLAAAAY! i falsett. Närå men jag har väl typ försökt få lite mental power istället för att känna mig sådär nervös att man blir lite darrig i munnen. Avskyr det! För som publik vill man känna sig trygg med den som står på scenen och om den känns nervös blir man själv lite nervös?

Jaja, nu är det nu. Dags att lägga ned telefonen. 

Fråga Hanna: karriär 

Madeleine: Hanna! Du som verkar så duktig på karriärandet ? Kan du inte skriva ett jobbsökarinlägg, hur man gör för att få de roliga och coola jobben. Jobbar som kommun-kommunikatör nu och jag ser ju (smygkollat på LinkedIn) att du också gjort det en gång i tiden? Jättekul jobb, men jag är så redo att gå vidare nu. Har jobbat på samma place i tre år och byggt upp en verksamhet från grunden och chefer etc är supernöjda men mina jobbansökningar verkar åka in i ett svart slukhål. Hur gör en i denna mördande konkurrens?

Svar: Men usch, jag fattar precis. Jag är dock tyvärr verkligen fel person att svara på hur man får jobb via annons. Det jobb jag har idag är det första jag har fått via annons, utan att känna någon i organisationen. Resten har jag fått via kontakter. Men jag gör ändå ett försök att peppa lite, dvs skriva en halv uppsats i ämnet?

När jag hade pluggat klart i Karlstad kändes det helt chanslöst att få ett jobb inom kommunikation. Varför skulle nån anställa en person utan erfarenhet av yrket? Jag hade ändå tur och fick vara med i ett program som jag tror kallades akademikertrainee. Det gick ut på att hjälpa akademiker till jobb, genom en praktikplats hos ett företag med rekryteringsbehov. Det var mitt sätt att få in en fot och jag är oerhört tacksam för den möjligheten. 

Min väg har ändå inte varit spikrak. Jag har hamnat fel ibland och sökt massor av jobb jag inte har fått. Men mitt råd är att skaffa ett bra nätverk. Det känns som sånt jobbigt 2000-tals råd men ändå, jag tror verkligen på det. Jag har varit med i marknadsförening, kommunikationsnätverk, Rotary. Gått på föreläsningar, skaffat bra mentorer. 

Jag känner åtminstone tre personer som jag har hjälpt att få jobb. Det har förstås varit win för mig också, men det har hänt för att de berättat om vad de kan och vill och varit öppna. Gud vad självgott detta låter!! ”…jag har hjälpt att få jobb” Men det funkar ju ofta så. Kontakter, nätverk. 

Förlåt för om jag blir helt Oprah Winfrey nu men jag tror jättemycket på att sätta mål. Att liksom attrahera rikedom, hälsa och lycka genom positiva tankar och känslor. SKOJA! Men seriöst, det är ju ingen magi att det funkar bra att sätta både kort- och långsiktiga mål. En annan bra grej är också att kolla om man kan passa på att fortbilda sig på nuvarande arbetsplats, gå nån kurs eller så. 

Hur kan man ens skriva så långt? Nu slutar jag. Hör gärna av dig igen! Och ni andra får gärna komma med tips.