Vänliga Veckan

Idag börjar Vänliga Veckan och igår var min chef Eva i Nyhetsmorgon och pratade vänlighet. 

Jag älskar vänlighet! Allra mest i det lilla, som att resa sig och hålla den skruttiga tanten som ska gå av bussen under armen ner till rullatorn eller direkt hämta servetter till en pappa vars bebis precis vält ut vattenglaset vid bordet intill. 

Men om man vill ha lite tips under veckan så finns det olika vänlighetsutmaningar på vänligaveckan.se

Daniel Poohl i dagens NWT:

Så hur kan vi vara vänligare mot varandra?
– Vänlighet är i grunden empati, att se till någon annans behov och agera utifrån det. En människa kan vara mer eller mindre empatisk och det är något som går att öva upp. Snällhet är att göra något istället för att säga att man ska göra det. Att agera är bästa sättet för att påverka och förändra.
Solidaritet är ett ganska daterat ord som jag gillar. Att vara beredd att anstränga sig för att något som du själv inte tjänar på.

Från Läkarmissionen på Facebook

Om utbildning

Nicaragua: Daysi Pacado och dottern Karen har just börjat lära sig läsa, båda två. Mamman i en kurs för vuxna analfabeter och Karen i en speciell förskoleklass, för barn till analfabeter. ”Äntligen får jag chansen”, säger Daysi och tillägger: ”Men min dotter lär sig mycket snabbare. Jag blir förvånad varje dag”.

  
Tänk dig att du jobbar som busschaufför, men alltid är rädd för att din stora hemlighet ska bli avslöjad: Du kan inte läsa, skriva eller räkna. Precis så har det varit för Enemesio Munoz.

När vi träffar honom går han sin femte vecka i vår specialkurs för vuxna analfabeter, i staden Matagalpa i Nicaragua.

”I många år var jag hjälpreda till en chaufför, och lärde mig med tiden vad olika skyltar betydde”, berättar han.  

Läs gärna mer

Hej, Angela, född 1983

När vi var i Bukarest hälsade vi på hemma hos en så himla fin familj. Mamman Angela är 32 år och efter en tuff barndom växte hon upp på gatan, som ett av kloakbarnen ni kanske har läst om? Hon fick sitt första barn när hon var 16, och födde även sin andra dotter i kloakerna, tre år senare.

Sen lyckades hon, med lite hjälp, att ta sig därifrån. Idag bor hon och hennes fyra barn i en liten lägenhet i Bukarest. Angela jobbar hårt för att försörja sin familj och Läkarmissionens partner hjälper till  med hyran. Alla fyra barnen har jättefina betyg och Angela visade stolt upp deras stipendium och diplom. BukarestMamma Angela till vänster på bilden.

Deras lägenhet bestod av ett litet rum på kanske 15 kvadrat, med kokvrå och liten toalett. Ändå hade varje sak sin plats och det var så fint och ordnat, fast hela familjen ser på sin mini-tv, gör läxor och sover i ett och samma rum. Så här ser en vanlig dag för familjen ut, om inte Angela jobbar extra på kvällen:

  • Klockan 4.00: Angela går upp och går till jobbet
  • Klockan 6.00: Angela ringer hem och väcker Maria, 16 år, som gör sig klar och går till skolan
  • 7.00: Angela ringer hem och väcker Angelica, 13 år, som får väcka pojkarna (David 8 år och Stefan 7 år) och ta dem till skolan
  • Ca kl 12 slutar pojkarna skolan. Angelica lämnar sin skola en kort stund för att hämta pojkarna och följa dem hem, sen går hon tillbaka och fortsätter sin skoldag.
  • Strax efter 12: Angela ringer till pojkarna, kollar att de kommit hem ordentligt och ber dem tvätta händerna och byta kläder. De äter mat Angela förberett kvällen innan.
  • Klockan 14: Angelica slutar skolan och går hem till pojkarna. De leker, ser på tv eller vilar. Lite senare kommer Maria hem.
  • Klockan 16: Angela kommer hem från jobbet. Barnen gör läxorna, familjen hjälps åt med middagen och pratar om hur dagen har varit.

Om man vill hjälpa fler att ta sig ut kloakerna kan man stötta arbetet här.

Bukarest

Vi har åkt kors och tvärs i staden mellan familjer, centret och hotellet. Jag skulle verkligen vilja åka hit privat någon gång, Rumänien har en intressant historia och staden är väldigt vacker. Jag skulle till exempel vilja gå in i denna byggnad:

Parlamentspalatset (rumänska: Palatul Parlamentului) är en byggnad i Bukarest som fungerar som Rumäniens parlament. Det är världens näst största administrativa byggnad efter Pentagon i Washington D.C., USA och en av de dyraste byggnader som någonsin har byggts och kostade på sin tid motsvarande 10 miljarder dollar. Det lät uppföras av kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu, och kallades under kommunisttiden för Folkets hus (Casa Poporului), ett namn som många rumäner ännu använder. (Wikipedia)

800px-Unirii_Boulevard_and_Palace_of_the_Parliament

Unirii Boulevard and Palace of the Parliament” av Pudelek (Marcin Szala) – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Fast nu är såklart fokus på jobbet och det är intressant, gripande och lite tungt. Nu ska jag skriva rent mina anteckningar från dagen och sen sova. Tidigt imorgon åker vi mot bergen.

Rumänien

Imorgon åker jag till Bukarest för att besöka våra projekt där och för att dela ut julklappar till en del av barnen. Totalt tror jag att ca 25 000 barn i östra Europa kommer att få en julklapp med tandborste, kritor, ritblock mm. Det är såklart bara ett komplement till annat stöd, men väldigt uppskattat. 

Vi ska besöka Liv & Ljus (fin artikel om arbetet) och byn Bughea de Sus som ligger i bergsområdet Arges, ett par timmars bilresa från Bukarest.  

 ”Läkarmissionen har arbetat i Rumänien i över tjugo år. Verksamheten började som en akut insats för att hjälpa barn som hamnade på gatan efter Ceausescu-regimens fall. I dag är gatubarn inte lika vanliga, men däremot finns många extremt utsatta familjer.”

Idag läste jag Magda Gads första del i Expressens serie ”Därför kommer tiggarna”. 

Konferensdag

Idag hoppade jag av tunnelbanan i Slussen och väntade en liten stund på färjan.


Sen gick jag till Cirkus och SIME*. Vi går gratis** och det ska bli intressant och förhoppningsvis inspirerande. Jag var tidigt på plats så sitter just nu och väntar på att programmet ska börja, tog en riktigt lyckad selfie under tiden, lol.

*SIME (Scandinavian Interactive Media Event) är en årlig konferens för Internet- media- telekom- och underhållningsbranscherna, grundad 1996.

**Sime Social Impact: For the sixth year in a row, we are proud to invite 200 social entrepreneurs and non-profits to attend Sime without cost, to gain a deeper insight and share experiences on how to use digital to make the world a better place

Bloggare? Kom på frukost!

På torsdag har Läkarmissionen en frukost på Café Löfbergs i Stockholm (Kungsgatan 3, mot Stureplan). Tema för träffen är AKTION JULKLAPPEN, en stor insamling av julklappar som sedan delas ut till fattiga barn i östra Europa.

På plats finns bland andra Vimmelmamman (som berättar om när hon reste till Ukraina förra året) och Knivlisa (som ska följa med på årets resa). Löfbergs dukar upp en fin frukostbuffé och jag är såklart på plats, tillsammans med några kollegor. Om du är journalist, bloggare eller har andra kanaler där du kan tänka dig att berätta om Aktion Julklappen är du varmt välkommen på frukost och info. Maila mig bara på hanna.rosell@lakarmissionen.se så att jag kan be Löfbergs om rätt mängd frulle. 11-672x422

Helt privat tycker jag att Aktion Julklappen är en väldigt fin jultradition och ett bra sätt att få ens barn att förstå att mycket som är helt självklart för dem inte är självklart för alla barn. Jag och Juni ska absolut packa några paket och lämna in. Min kollega träffar föräldrar och barn från deras gamla föräldragrupp och slår in paket ihop varje år, det låter mysigt.

För Läkarmissionen är det här såklart bara en pytteliten del av verksamheten. I just östra Europa jobbar vi bland annat förebyggande mot trafficking, med läxhjälp och med mobila kliniker med läkare som kommer ut till landsbygden. Men julklapparna blir liksom något extra, till barn som annars kanske inte får någonting alls.

Läs gärna mer och tipsa vänner även om du inte är bloggare/journalist eller kan/vill komma till frukosten. Tack snälla!

Här finns en förteckning över var du kan lämna in ditt eller dina paket. Det går också bra att skicka dem per post.

 

31-665x422

Det är samma innehåll i alla paket (även om man såklart köper olika tandborstar, suddgummin och tablettaskar) så att det ska bli rättvist och vara sådant som kommer till nytta och ändå känns kul.

Så intensivt! 

Denna konferens alltså, jag har fullt upp mellan 9 på morgonen och ca 22 på kvällen, det är knappt några luckor mellan alla intressanta föreläsningar och workshops. Jättebra såklart! Jag är ju här för att lära och inspireras och det ger valuta för pengarna. Men hjälp vad trött jag är på kvällen, när jag pratat engelska en hel dag och försökt göra mitt bästa i grupparbeten med människor från Indonesien, USA, Thaiwan, Österrike och UK. 

Det kanske beror på att vi jobbar med ungefär samma sak och att personerna kommer från organisationer som Läkare utan gränser, WWF, Greenpeace, Röda korset, Cancerfonden. Men alla jag träffat är i alla fall väldigt öppna och enkla att umgås med. Igår lyckades jag skämta på engelska så att alla skrattade, då blev jag typ tårögd *lajvar världsmedborgare*. 

Men ja, min engelska lämnar lite att önska, även om den i alla fall blir bättre och bättre. Igår kväll på middagen satt jag med ett gäng norrmän från Kreftforeningen. Så skönt att prata svenska om serien Dag, om att gå på tur och få smarta tips om nyheter på Facebook. Vila hjärnan åtminstone något. 

Igår hann jag dessutom med nöd och näppe klämma in en joggingrunda på lunchen, det var skönt med lite frisk luft. Jag sprang dryga 5 km runt en jättefin liten stad/by.  

   
Bra sak: fast jag inte sprungit på nästan 3 veckor pga förkylning kändes benen lätta hela rundan. 

Dålig sak: efteråt fick jag jätteont i en höft, vilket jag också hade efter de senaste två passen innan förkylningen. Nu ska jag inte springa mer innan jag tränat upp bål och säte mm. Det onda sitter på en punkt på utsidan höften, känns inte under själva löpningen utan efteråt, går över när jag vilar och en naprapat jag träffade trodde att det skulle gå över med mer stabilitet (pga starkare muskler). Jaja, vad har man annars vintern till? Hej SATS. 

Nu ska jag gå ned och äta frukost. Vi hörs senare! 

Hej från Arlanda

Härligt att börja dagen med en glad selfie från en offentlig toalett? Nu åker jag i alla fall till Amsterdam för att gå på International Fundraising Congress med ca 800 andra. Jag är helt pirrig!  


Kommer väl längta ihjäl mig efter familjen men tänker på att Martin överlevde betydligt fler dagar i somras. På fredag kväll är jag hemma igen. 

 

Pirrigt

Den här veckan är det lite nervöst på kontoret. På fredag klockan 11 tillkännages vinnaren av Nobels fredspris och Denis Mukwege är nominerad för sjunde gången i rad.

Dr Mukwege är känd för sin outtröttliga kamp mot det sexuella våldet i östra DR Kongo, vilket många av er redan vet såklart, han har bland annat varit med i Skavlan och vunnit priser och utmärkelser tidigare.

”Vi” har stöttat Panzisjukhuset i många år (det känns fånigt att skriva vi när man varit anställd i sju månader, men äsch) så det känns förstås extra angeläget. Men oavsett om han får även detta pris eller ej, det är i alla fall en fantastisk person som man kan läsa mer om här, om man orkar (det är hemska berättelser) i en stark artikel av Magda Gad.

Om man vill hjälpa till kan man ge en gåva via webben, sms:a MUKWEGE till 72980 (100 kronor) eller swisha till nummer 123 900 02 17.

Heja Mukwege!

Mukwege med bebis och kvinna i blått Håkan Flank
Foto: Håkan Flank

Tisdag

Mmm, när det känns som om man går till jobbet i mysdress…  

 
Jag ska köpa med fika på vägen för den här veckan är det ett halvår sen jag började på mitt jobb. Jag är så oerhört glad över att jag fick den här möjligheten. Organisation, arbetsuppgifter, kollegor, chefer – allt känns jättebra. 

Efter jobbet ska jag på Release me, på Kulturhuset. 

”Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.
Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.”

Och innan dess ska jag svara på alla kommentarer, ursäkta segheten!

En dag

Idag började jag arbetsdagen med att jobba från ett café. Sen hade jag möte hos vår digitala byrå. Det är så mysigt att vara på kundsidan, att fortfarande få ha kontant med byråvärlden men nu som beställare (trivdes ju så bra på mitt förra jobb och saknar kollegorna, även om nuvarande är det bästa och roligaste jobb jag haft).  

 

Sen åt jag två små ”soft tacos” till lunch, på väg till kontoret.  


På eftermiddagen kom Juni hem efter att ha stannat hos mina föräldrar sen helgen. Så efterlängtad unge! Mamma sover här i natt och vi var ute och promenerade jättelänge på kvällen. När vi kom hem vaknade Arve igen och jag bar honom och dansade runt köket i nästan 40 min innan han somnade om. Stark man är ändå? Nu knattrar regnet mot taket och jag ska sova.