Tisdag

Mmm, när det känns som om man går till jobbet i mysdress…  

 
Jag ska köpa med fika på vägen för den här veckan är det ett halvår sen jag började på mitt jobb. Jag är så oerhört glad över att jag fick den här möjligheten. Organisation, arbetsuppgifter, kollegor, chefer – allt känns jättebra. 

Efter jobbet ska jag på Release me, på Kulturhuset. 

”Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.
Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.”

Och innan dess ska jag svara på alla kommentarer, ursäkta segheten!

En dag

Idag började jag arbetsdagen med att jobba från ett café. Sen hade jag möte hos vår digitala byrå. Det är så mysigt att vara på kundsidan, att fortfarande få ha kontant med byråvärlden men nu som beställare (trivdes ju så bra på mitt förra jobb och saknar kollegorna, även om nuvarande är det bästa och roligaste jobb jag haft).  

 

Sen åt jag två små ”soft tacos” till lunch, på väg till kontoret.  


På eftermiddagen kom Juni hem efter att ha stannat hos mina föräldrar sen helgen. Så efterlängtad unge! Mamma sover här i natt och vi var ute och promenerade jättelänge på kvällen. När vi kom hem vaknade Arve igen och jag bar honom och dansade runt köket i nästan 40 min innan han somnade om. Stark man är ändå? Nu knattrar regnet mot taket och jag ska sova. 

Gå med i en klubb! 

Jag har visserligen inte gjort en statistiskt säkerställd undersökning i ämnet, men visst känns det som om småbarnspappor i högre utsträckning har hobbies/intressen (som kräver egentid utanför familjen) än vad småbarnsmammor har? Golf, Korpen-innebandy, gå ut+vara bakis, köra motorcykel eller vara publik på fotboll eller hockey. Jag skulle egentligen också vilja räkna in att resa i jobbet/jobba över mycket, eftersom det gör att en är borta från familjen och förverkligar sig själv på något sätt.*

Det där är lite svårt. För om en är borta flera kvällar i veckan och/eller några timmar på helgen under småbarnsåren så påverkas den andra personen av det. Och om den också skulle vilja odla sina intressen i ungefär samma omfattning skulle det inte bli så mycket tid över till familjelivet. Men det är där man liksom måste mötas och börja dela upp fritiden lite, så att det blir nån form av ungefärlig rättvisa. MVH familjerådgivaren.

Mitt tips till er som inte har en speciell hobby och därför inte per automatik ”tvingas” spendera tid ifrån familjen och förverkliga er själva: starta en klubb.

Jag älskar vår bokklubb. Mitt medlemskap gör att jag måste läsa mellan träffarna och på våra möten pratar vi om viktiga och oviktiga saker och äter god mat. Det är så härligt! Om man inte orkar läsa (alltså under småbarnsåren kan det faktiskt vara övermäktigt att ta sig igenom en bok i månaden) kanske man kan ha en aktualitetsklubb där man ses och pratar om sånt man snappat upp i diverse medier? Personligen föredrar jag tillställningar där man får babbla mycket, men det är väl bara fantasin som sätter gränser för hur och med vem man kan ses. Spela hockey, promenera, sy och sticka, gå på bio, baka cupcakes, spela rollspel, bada bubbelpool. You tell me. Även om man inte har nån särskilt hobby och egentligen helst vill lägga barn och kolla på nån serie med sin partner de kvällar man är hemma samtidigt (hej!) så är det viktigt att få lite tid för sig själv och sina vänner. Åtminstone några tillfällen i månaden.

*Men äsch, strunt samma egentligen om det är mannen eller kvinnan, jag har många kompisar där mamman jobbar jättemycket eller har häst eller tränar för Iron Man. Det var bara nån teori jag ville lufta…

Tema: Ebola

Idag har vi årsstämma och eftermiddagen består av seminarium. Talare är Hans Rosling, Magda Gad och Francis Forndia, tre personer med olika erfarenhet av ebola. Så intressant!

Hans Rosling är ju en idol sen länge.

Francis (till vänster) är administrativ chef på Foyasjukhuset i Liberia, epicentrum för ebolautbrottet. Trots att hans kollegor dog fortsatte han jobba för att hjälpa smittade och förhindra att fler smittades. Så modig person!

När jag ändå skriver om jobbet: jag antar att ni sett att det varit ytterligare en kraftig jordbävning i Nepal. Vi har många team på plats. Vill du hjälpa så skicka gärna sms med texten AKUTHJÄLP50, AKUTHJÄLP100 eller AKUTHJÄLP200, beroende på hur mycket du vill skänka, till 72980. Eller kolla på vår webbplats. Tack för att du läste!