Duktiga kvinnor

Jag tyckte att det här inlägget från Bloggkommentatorerna var väldigt läsvärt.

Jag fattar för övrigt hur Isabella menar men jag tycker ändå inte att hon verkar vara en ”duglig” mamma, snarare en jättebra sådan.

Själv är jag lite i samma sits, fast jag såklart inte gör karriär på samma nivå som Bella. Men jag känner mig som en lycklig (samt bra och närvarande) mamma, trots att jag är borta många timmar om dagarna (pendlar totalt två timmar om dagen och jobbar heltid). Den känslan hänger till stor del på att Martin ofta kan ta hämtningar och lämningar. Det gör att barnen får gå korta dagar (7 timmar/dag) och att jag slipper stressa dem på morgnarna eller hetsa från jobbet för att hinna hämta. När jag kommer hem står maten ofta på bordet, allt hänger inte på mig.

Själv går jag upp med barnen nästan varje morgon, är ensam hemma med dem när Martin är på jobb, ligger hos dem tills de somnar på kvällarna och planerar/organiserar mer (kalas, semester, garderob) så jag har inget dåligt samvete över att han drar ett större lass om vardagarna. Jag påstår inte heller att vi är extremt jämställda. Jag bara säger att det gör att jag kan jobba men ändå känna mig som en bra mamma.

Ett tredje barn!

Louise/Hej hej vardag listar för- och nackdelar med ett tredje barn. Och jag känner igen mig så himla mycket. I nackdelarna.

Bilden ovan lånade jag för övrigt på en sida för gratisbilder. 

Nu utgår jag från Louise rubriker som talar emot en trea:

1. Sömnbristen. Det är ganska stor risk att även bebis nummer tre skulle vara en sån som bara vill sova i famnen och som vaknar ofta på nätterna. Jag har ändå fixat det ganska bra med Juni och Arve. Men en tredje gång… nää jag tror jag nöjer mig här.

2. Relationen. Kanske viktigast av allt. Jag tror inte det vore bra för oss med en tredje krävande spädbarnsperiod, vi har ju knappt hunnit landa efter våra första sex år som småbarnsföräldrar. Vi vill så mycket, vi behöver få komma iväg på saker utan barn, både tillsammans och separat. Hur får man ens barnvakt till tre barn under sju år?

3. Mina barn. Jag behöver hinna se dem en och en. En vanlig söndag vill jag vara nån slags medhjälpare på Junis gympa, fast jag inte kan nåt om gymnastik, lägga pussel med Arve en lång stund och hinna ligga på soffan och läsa en bok för mig själv. Tänk om vi skulle få ett barn med en sjukdom eller ett handikapp som innebär att trean kommer att behöva all min tid och alla resurser. Sånt vet man ju aldrig.

4. Jobb. Om jag inte gillade att jobba skulle punkt 3 inte vara ett problem. Då skulle vi kunna bo på nåt billigt ställe och jag kunde jobba halvtid och få massor av tid med barnen. Men jag gillar att jobba och det är viktigt för mig att ha ett roligt arbete och jag trivs med att jobba heltid.

Dock att det bästa jag upplevt i livet är att få bli mamma. Jag tyckte om att vara gravid, kände mig vacker och liksom utvald. Så skämmigt att skriva utvald men antar att Beyonce känner likadant med tanke på hennes fotografering? Jag mår bra av att vara förälder och det får mig att känna mig stark, älskad, levande, viktig. Bebistiden har varit fantastisk. Och att få lära känna de två personerna är också positiva superlativ, varje dag. Jag älskar att vara deras mamma.

Jag är så hemskt glad (och tacksam!! det är ju ingen självklarhet att kunna bli gravid, föda ett levande barn) att jag fått uppleva två graviditeter, två bebisperioder. Men nu är jag nöjd.

I alla fall för nu, påminn mig om ett par år när jag känner att det är sista chansen om jag vill uppleva allt det där på nytt.

OBS att denna text är helt subjektiv. För min del får man ha noll, ett, två, tre, sju barn, bara det känns rätt för en själv. Och jag tycker absolut att Louise ska satsa på ett tredje. Inte minst för att jag tror det kan vara väldigt sorgligt, att släppa den tredje bebisen man aldrig fick. Och för att hon beskriver det där med kaoset väldigt bra. 

Livet är för kort 

På instagram har Marie (@hulkens_ytligheter) startat en hashtag som heter #livetärförkortförtråkigaoutfits. Den handlar inte om att man måste börja använda färgglada kläder, fast man trivs bäst i svart, eller ha klänning till jobbet, fast man helst vill ha jeans. Utan mer att använda favoritplagg även i vardagen, istället för att spara allt till festliga tillfällen. Här är en bild jag lånat av Marie och fyra av mina bidrag, hetsiga foton i hissen på väg till jobbet.

Jag borde yoga

Usch vad jag avskyr att sitta på marken. Särskilt om jag måste äta något. Antar att det beror på att jag är så stel (fysiskt alltså, kanske dock även psykiskt?) för det var lite lättare på förskolans sommarfest när jag satt i lite nedförsbacke så benen hamnade nedanför liksom.

Hur som helst så är jag väldigt imponerad av att Elsa Billgren ser så bekväm ut i gräset med sin gravidmage. Tyckte först helt synd om henne som behövde sitta på nån himla filt på sin baby shower, men inser att det förmodligen är det hon gillar allra bäst. Antar att jag måste komma igång med lite yoga/stretch, jag kommer väl knappt kunna sitta på en stol snart annars.

Uppdaterat: Nu såg jag att hennes bebis äntligen kommit, vad fint!

Introvert

Jag tyckte det blev så himla fånigt när var och varannan människa helt plötsligt skulle kokettera med sin introverta personlighet. I alla fall när det handlar om folk som enligt sina bloggar är på fest varje helgkväll och där det enda introverta med dem är att de (precis som ca alla personer?) behöver få vara ensamma ibland för att ladda om. Alltså, alla personer har väl både introverta och extroverta sidor, men om man är introvert ”på riktigt”, ska man då behöva läsa om nån himla dj med tio nära vänner och 90 bekanta, som gärna har spontana middagar och håller tal på bröllop men som ”behöver vara ensam ibland”? Nä, jag menar inte alla alla introverta är som eremiten i Skrot-Nisse, men det får väl finnas gränser.

I alla fall så skriver Malin S om att vara introvert och om vänskap i två väldigt läsvärda inlägg.