En lista över vänner

Hos Louise kan du läsa om en kanske märklig grej jag gjort. Nämligen skrivit en lista över mina vänner (i anteckningar i mobilen).

Jag tror att det är en del av min tidiga fyrtioårskris. Jag började nämligen tänka på vilka jag vill fira födelsedagen med och insåg hur längesen det var som jag träffade en del av dem jag vill fortsätta räkna som mina vänner.

Det är trettio namn på listan och några är såklart mer bekanta än gamla vänner. Men ändå såna jag gärna vill träffa! Nu ska jag bara frigöra lite tid här och där. Kommer vara värt det såklart.

Tack för denna bild LW! Kallar den ”kvinna njuter av en bit gurka”.

Denna varma vår

It’s better to burn out than to fade away har aldrig känts så läskigt som denna varma vår.

Halloj sommaren, ska du bli ”lika bra” som förra? För jag ÄLSKADE förra sommaren. Och jag vet att man inte kan älska värmebölja eftersom det är ett tecken på att mänskligheten kommer att dö ut helt självförvållat inom x antal år men för en som annars vill åka utomlands för att få njuta av värme, sol och bad är det ändå underbart i stunden.

It could have been worse, I could have been Sting

Nu ska jag berätta om ett störande personlighetsdrag jag har: positivt tänkande. Eller åtminstone ”förmågan” att tänka att allt kunde ha varit värre. Kanske är det snarare mer nån slags pessimism jag dras med? Att jag förväntar mig att allt kan gå åt helvete och är tacksam över varje dag som det ej gör det?

Ok ett exempel: nu när vi fick magsjuka så tänkte jag:

1. Men vilken tur att vi hann hem!

2. Så otroligt tacksam jag är att jag ej har nån sjukdom som gör att man mår så här under en längre tid, typ behöver cellgifter eller liknande.

3. Vad skönt att Martin, Juni och framför allt mina svärföräldrar klarade sig. Mina svärisar hade nämligen visning av sitt hus samt att magsjuka inte precis blir enklare att tackla med åldern.

Nu känner jag mig väldigt tacksam över att vara ute på andra sidan. Åt en extremt god potatisgratäng förut (med 2 dl grovriven parmesan som gratinerats på toppen) och det doftar såpa (med en svag underton av klorin) i hela hemmet.

Menar såklart inte att jag aldrig gnäller eller – för guds skull – har PMS eller allmänt dåligt humör. Det är mer själva tänket när något händer.

Existensiella februari

Om du har tankar om livet eller döden. Känner ångest, undrar om du är i en kris, har svårt att hitta glädjen i vardagen. Om du är trött, svag, känner dig lite deppig, grubblig. Då KAN det vara årstiden. Jag tycker att så många jag känner har varit lite låga de senaste veckorna, klagat över åtminstone något av ovanstående.

Idag var det i alla fall soligt och fint och jag blev glad när jag klev av bussen och blev bländad på väg till jobbet. Jag borde verkligen passat på att få lite sol på lunchen.

Istället gick jag till gymmet bredvid jobbet och tränade ben. Jag har bett om ett program med fokus på löpstyrka, så jag kan springa i vår. Tränar noll procent av utseendeskäl, 100 procent av ångest över att känna mig så här klen. Är i väldigt dålig kondition just nu. Så svag. Usch, det gör inte precis min tidiga 40-årskris bättre.

Jaha det här var ju ett upplyftande inlägg.

Är du också lite grubblig just nu? Uppriktig fråga alltså.

Why don’t you give me a call?

Är det något jag sällan känt något bekymmer över så är det vänskapsrelationer. Det skrev jag tydligen om för ett år sen.

Men nu: Jag vet inte om det beror på att jag fått lite mer tid till att umgås med vänner igen, men plötsligt känner jag mig konstigt nog lite ensam.

Flera av mina bästa och närmaste vänner, bor i andra städer och även om man såklart kan ses och höras ändå har alla ganska fullt upp med sitt. Även jag, såklart.

Är man fortfarande nära vänner fast man inte hörts på en månad? Två månader?

Hur som helst. Dessa deppiga känslor har lett till att jag börjat telefonterrorisera mina kompisar. Vem pratar ens i telefon år 2019? Jag, uppenbarligen.

Eller, jag försöker i alla fall. Det är visserligen några av dem som svarar (jag tittar till exempel på dig nu Marie ❤️) men de flesta har såklart fullt upp med sina liv, som man ju har.

Men skam den som ger sig. Jag kör på. Igår pratade jag en halvtimme med Charlotte. Förra veckan med Annica. På torsdag ska jag ringa Karolina.

2019 – the year of oönskade telefonsamtal från mig. Folk som går runt med ångest över tre missade samtal från mig som de ej hunnit ringa upp.

PS Jag har också gjort en lista över de kompisar jag vill ska komma på min potentiella fyrtioårsfest. Som nån slags måttstock? Ja det lät konstigt, men personer som är viktiga för mig och där jag inte vill att relationen rinner ut i sanden *tänkte direkt på Days of Our Lives ang sanden*

PS 2 Hur funkar det för dig med vänskapsrelationerna?

När en vän ifrågasatte tvåsamhet till varje pris

Så här sa min kompis ikväll:

”Jag fattar. De försöker spela den hand de fått så väl de kan.

Varför sa ingen: kasta bort den hand du fått och be om en ny?”

Tyckte det var roligt och ganska träffande sagt.

Själv gav jag de här relationstipsen igår under frågestund på instagram. Ungefär motsatsen till att be om en ny hand:

Varför?

När jag var typ sjutton år gjorde jag såna där julkort ni vet, med ens eget foto på. Jag använde dock en bild på mig själv som ca ettåring när jag låg i en skidpulka och tindrade. Jättefin bild men så konstig grej att göra? Skickade detta kort även till ett par favoritlärare från högstadiet. De hade inte fattat vem de kände som hette Hanna och hade ett ettårigt barn.

Önskelista

1. Klippning, massage, ansiktsbehandling, middag, konsert, biocheckar, teater etc.

2. Duschkräm. Önskar mig alltid det. Nån med citrus kanske. Eller den lyxiga från Clarins. Eller vilken som helst från Stories.

3. En go collegetröja. Eller stickad för all del. Nedan kommer från Rodebjer.

4. Nåt med reflexer. En reflex kanske? Vilken typ av reflex är egentligen att föredra? Jag skäms över att jag inte har en enda just nu.

5. En skvallertidning i julstrumpan på morgonen. Det är nog då jag vill ha duschkrämen också förresten. Eller ett doftljus? Älskar strumppaket!

6. Ett nytt skal till mobilen. Måste ha en kant som skyddar skärmen eftersom jag tappar mobilen en gång om dagen, i snitt. Till exempel detta var fint.

7. Ett läppstift som drar åt orange. Inte för bjärt eller mörk, utan mer den här.

Sen kom jag inte på något mer, jag har egentligen ALLT. Jag är i en fas där jag är väldigt tacksam för livet. Tänker mycket på döden.

Medelåldern närmar sig

Alltså tack för alla snälla kommentarer. Blev rörd. ❤️

Nu ska jag berätta om en sak jag gillar mycket: att köra bil och lyssna på P1. P1 är en underbar kanal! Inget flams och man lär sig så mycket. Jag ogillar dock Ring P1 eftersom jag inte tycker om att bli påmind om FÖLK.

Jo, jag tycker jättemycket om att bli påmind om den typ av verklighetens folk som är med i Halv åtta hos mig. Jag och Juni ser varje avsnitt och det är underbart. Nästan alla personer framställs på ett så sympatiskt sätt att man fattar lite tycke för dem. Men där slipper man också höra om deras politiska åskådning. Tack och lov.

Direkt jag flyttat hemifrån (då var jag tjugo?) skaffade jag en prenumeration på NWT, Nya Wermlands Tidningen. Den hade jag sen, tills jag fick barn och tid för att läsa tidningen försvann. Men nu har den återkommit, tiden, och med den en prenumeration på DN, sju dagar i veckan. Vilket mys!

Ska bara komma igång med Melodikrysset om lördagarna igen också så är allt, nästan, som under mina tidiga tjugo. Tjugo år, medelålders. Potatoe, potato.

I Värmland över natten

Idag opererades min pappa för lungcancer och jag och syrran är hemma hos mamma. Imorgon ska vi få hälsa på pappa på sjukhuset i Örebro. Operationen gick bra, och för en timme sen var pappa så vaken att han kunde ringa oss. Efter besökstiden imorgon tar jag tåget hem till familjen i Stockholm, medan syrran stannar kvar här för att kunna åka på besökstiden imorgon och kanske även på söndag. Jag skulle egentligen också vilja stanna, samtidigt som jag vill hem till barnen. Men tänker att jag kan åka någon dag till veckan.

Läkaren var ändå positiv, över att pappa är vältränad, hälsosam och icke-rökare. Och att cancern upptäcktes i relativt god tid.

Upptäckten skedde förresten efter att en bil kom över på fel sida E18 i höstas, och frontalkrockade med pappas bil så han fick genomgå lungröntgen för att utesluta inre skador.

Att fylla 40

Igår hade vi ett event med syfte att samla in pengar till säkra förlossningar för kvinnor i Kongo och Tanzania. Medvärd var Nina Campioni, som idag fyller 40 och skriver om just det i sin blogg. Och jag tänker att hon verkligen utstrålar det man känner i inlägget: harmoni. Det är för övrigt väldigt roligt att få jobba med personer som är både proffsiga, engagerade och vänliga.

Själv ser jag 40 som ett slags magiskt tal. Det är knappt två år kvar och jag har tänkt att jag ska ha fyrtioårsdagen som målsättning för vissa saker jag vill uppnå, liksom vem jag vill vara när jag är 40. Inga särskilt höga mål, stora förändringar eller utsvävningar. Men att få gå in i 40 och känna sig sådär harmonisk som Nina verkar, det låter skönt. Och jag är ändå i en fas där jag går runt och är missnöjd över en del saker och har ett behov att få ordning på vad jag tycker är viktigt inom olika områden.

I den här processen tänkte jag börja med att skriva ned alla saker jag tror att jag vill göra annorlunda. Det kan vara det lilla, som att jag ofta tänker att det vore trevligt om vi åt frukost tillsammans om helgerna, hela familjen. För det är något jag har växt upp med men som inte funkar så bra nu, dels för att Martin ofta får lite sovmorgon och dels för att mina barn inte är några stora frukostätare. Men är det ens en viktig sak för mig? I så fall, hur styr jag upp det på bästa sätt? Och om det inte är så viktigt, då kan jag stryka och släppa det och låta alla drälla runt som de vill om helgerna och ta sin fil och flingor när de får lust.

Det kan såklart också vara det stora, på ett mer existentiellt plan. Men det lilla kändes lättare att exemplifiera i bloggen.

En uttjatad liknelse är denna, från Alice i Underlandet:

“Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
“Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
“Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
“Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.

Vill alltid ursäkta mig när jag skriver såna här klyschor, men äsch, det är ju sant. Jag fattar att man kan tycka att det är onödigt/fånigt/pretentiöst men jag är en person som trivs bäst när jag får tänka på sånt där. Var vill jag komma? Vilken väg ska jag ta för att komma dit? 

POLLEEEEEEN

Jag har så mycket pollenallergi och det där konstanta kliandet i ögon, näsa, hals och den rinnande näsan och serienysningarna, gör mig lättirriterad. Och FUL! Usch och fy, helt blek med ögon som rinner. Och vad hade jag nu för kläder senast det var riktigt varmt?

Blev i alla fall på gott humör av detta inlägg av Elsa Billgren. Allt är så fint! Och ser gott ut. Jag tror att mänskligheten består av två grupper: en som mår sämre när andra har det städat och är snygga pga jämför med sig själv, och en som tycker det är som skådeverk för ögat. Jag tillhör kategori två, får aldrig ångest av lyckade instagramflöden. Liv som verkar perfekta på ytan gör mig dock en smula uttråkad (pratar inte om Elsa längre alltså), jag vill gärna se lite sprickor, självkritik eller självironi, men annars är det ganska skönt med ett blogginlägg som är som en inredningstidning när jag själv känner mig som en påse skridskor.

Nu ska jag lägga Juni, duscha och tvätta håret och jobba ikapp lite, jag gick så tidigt idag pga APT på skola/förskola. Kolla på Weeds samtidigt kanske. Ibland är det som jag blir gladare bara jag får gnälla av mig lite. Tack för att ni lyssnade.

Inget som var sämst?

Jag vill så gärna att mina barn ska känna att det är värt att prata med mig. Att de alltid kommer att vilja berätta om saker som händer dem och alltid känna att de kan ventilera, be om råd eller bara babbla av sig.

För att vi ska få till nån slags dialog efter förskola och skola (förutom ”Hade du det bra idag?” ”Ja.” som samtalet stannar vid annars) brukar jag fråga typ ”Vad var det bästa som hände idag?”.

Eftersom jag tycker att det är viktigt att lära sina barn positivt tänkande redan från tidig ålder så brukar jag ofta fråga om det sämsta som hänt dem också, och sen försöker vi vända det till något positivt.

Till exempel om de blivit retade av ett annat barn så brukar vi prata om hur man kan vända det till något bra, typ att… SKOJA BARA!!!!!!! Hälsningar från Sten Frisk eller vad han läskiga i Tre Kronor hette?

Nä men jag skämtade inte med allt i inlägget, det är i alla fall sant att jag brukar fråga om det sämsta och bästa som hänt under dagen. Bäst idag var bland annat nån Taurus-lek och sämst var att ramla ur gungan.

När det var min tur att berätta om mina bästa var det när jag mötte alla hästarna, när jag åt lunch på Eataly och när jag hämtade barnen. Kom seriöst inte på något som var sämst med min dag. Försökte med ”jag trodde jag höll på att få skoskav men det gick över”, men det tyckte Juni var en positiv nyhet.

I alla fall så blev jag så glad över Linas kommentar på inlägget om vårdepp. Om att inte riktigt hinna få den där riktiga lyckan men ändå känna så här:

”Jaja, det kunde va tusen gånger värre och det tänker jag på varje dag. Även om pirret inte finns där så snuttar jag på tacksamhetsfilten varje kväll iaf. 🙂”

För prick så känner jag också. Går och lägger mig med just den filten varje kväll och om jag hade varit amerikan hade jag väl räknat mina blessings. Så otroligt bra man har det alltså.

Lyckopirr eller ej.