Avslappning, meditation, sömn

Jag har väldigt svårt att acceptera dålig nattsömn. Inte för att jag får panik av att få för lite sömn, det sover man snabbt igen nästa natt. Men det känns så onödigt att ligga vaken och grubbla när man är i sängen för att sova, man kommer ändå aldrig fram till något bra vid den tiden på dygnet.

Just nu är jag på strategidagar/kick off med jobbet och i natt vaknade jag med rethosta. Hade tusen saker att tänka på och kände hur hjärnan började dra igång. Men då testade jag Ikeas sömnmeditation och den var helt ok, jag somnade gott innan den var över.

Generellt fungerar meditation jättebra för mig när det gäller sömn. Eller att slappna av generellt. Jag använder ofta en basic och gratis app som heter mindfulness och där det ingår några få program som jag gillar. Testade Headspace också men blev snål, har ändå en miljon andra prenumerationer (Storytel, HBO, Netflix, Hayu osv) så den fick ryka.

Om du har tips om bra meditation/avslappning tar jag gärna emot!

Tack på förhand!

Summertime Sadness part 2

Jag var så sur igår kväll. Det var otroligt varmt och jag hade tänkt somna tidigt, men Arve hade svårt att komma till ro och ville prompt sova hos mig. Sen sov jag dåligt och vaknade vid 06 utan att kunna somna om. (Barnen sov i flera timmar till.)

Kände mig trött och deppig (TROTS VÄDRET – jag som drömt om sol och värme och fått massor av det nu!) och testade en guidad meditation medan jag fortfarande låg kvar i sängen, för att se om det kunde hjälpa. Det gjorde det faktiskt, i alla fall lite. Sen gick jag ut på en lång morgonpromenad och lyssnade på Bodil Jönssons Gott om tid.

Jag har liksom fastnat i en känsla av att saker och platser tillhör det förgångna, jag tror det hänger ihop med att vi spenderar hela semestern i Värmland. Det finns så mycket historia här (hela uppväxten, tusen minnen), medan vår framtid är någon annanstans. Ok det låter kanske konstigt, men det brukar alltid vara nån av er som förstår hur jag känner?

Tycker alltså det är urhärligt att vara här men när vi bodde här var jag mycket mindre sentimental. Nu tycker jag så mycket påminner om hur saker förändras och aldrig blir desamma.

(Hej från toppen av Maslows behovstrappa, där jag dinglar med benen och skäms…)

Bodils trygga röst och kloka tankar (och de första kapitlen jag hann höra) påminde mig om att 70 (år) är det nya 50*. Och att tiden kommer till en, hela tiden får vi ny tid. Jag fick en känsla av att allt är möjligt om jag vill. Och att min framtid är min att styra över. Ja men typ så? Att inte fastna i allt som är förgånget och den tid som gått, utan att fokusera på framtiden, den tid jag ska få.

*Den senaste H70-studien från Göteborgs universitet visar att 70-åringar i dag är som 50-åringar var på 1970-talet.

När jag kom hem åt jag rostad surdegsmacka. Och stekte pannkakor till dagens utflykt. Dagen blev jättefin!

När jag läste igenom min bloggfeed under kvällen märkte jag hur fler verkar ha existensiella tankar just nu (och/eller känna sig sentimentala och/eller tänka på tidens gång och livet osv).

Några exempel:

Hos Elsa:

Vi tog en lång promenad på stranden i hettan och jag kände mig snurrig, och ur den känslan kom ångesten. Helt utan förvarning eller anledning. Förutom livet i stort då. Saker som bearbetas utan att jag förstår. Slutet på sommaren? Jag har förstått att min kropp sköter sig själv på många sätt. Intuitionen är stark och magkänslan likaså. När något inte står rätt till säger alla signaler ifrån. Jag ska bara rota reda på vad det är. Sommaren har tid för sånt. Kanske för mycket tid? Eller viktig tid. Hela året går jag på auto, på sommaren tar jag hand om alltihop. Bearbetar och funderar.

Och här hos Sandra::

Så mycket inom mig längtar till något annat, ett nytt kapitel. Precis som att jag karriärsmässigt levlar måste jag snart levla privat, det finns en skugga med bitter eftersmak som dyker upp ibland och jag känner inte igen den och den förfärar mig. Jag ligger oftare och oftare vaken med känslan hur tiden passerar mig. Det är som att jag hamnat i lä när hela min natur är byggd att stå i full storm.

Tycker att hon fick en så fin kommentar till inlägget:

(…) Och angående känslan. Så kan jag relatera till min egen nygjorda upptäckt; jag trodde att jag slutat drömma, som jag alltid gjort. Jag trodde att jahapp, nu har jag det mesta jag önskat, nu har jag lyckats i det jag drömt om. Nu ska jag väl vara nöjd, det är väl därför drömmarna inte kommer och river i mig. Men det var inte sant, jag hade bara varit lite trött ett tag.

Älskade det citatet. Hur var sak har sin tid. Hur känslor sällan är konstanta. Att man inte alltid orkar drömma men att drömmar behövs.

Låt mig bli 80+

”Och t.o.m. lagar mat!!!!” – hehe, men ok man fattar ändå.

Och för några månader sen när hon råkade filma honom naken (och lägga upp på insta) när de var på stranden och badade. Önskar så mycket att vi får leva att bli såna gulliga åttioplussare…

Just nu tycker jag nämligen att allt för många dör allt för unga. Ska göra mitt bästa för att uppskatta varje dag denna sommar.

En lista över vänner

Hos Louise kan du läsa om en kanske märklig grej jag gjort. Nämligen skrivit en lista över mina vänner (i anteckningar i mobilen).

Jag tror att det är en del av min tidiga fyrtioårskris. Jag började nämligen tänka på vilka jag vill fira födelsedagen med och insåg hur längesen det var som jag träffade en del av dem jag vill fortsätta räkna som mina vänner.

Det är trettio namn på listan och några är såklart mer bekanta än gamla vänner. Men ändå såna jag gärna vill träffa! Nu ska jag bara frigöra lite tid här och där. Kommer vara värt det såklart.

Tack för denna bild LW! Kallar den ”kvinna njuter av en bit gurka”.

Denna varma vår

It’s better to burn out than to fade away har aldrig känts så läskigt som denna varma vår.

Halloj sommaren, ska du bli ”lika bra” som förra? För jag ÄLSKADE förra sommaren. Och jag vet att man inte kan älska värmebölja eftersom det är ett tecken på att mänskligheten kommer att dö ut helt självförvållat inom x antal år men för en som annars vill åka utomlands för att få njuta av värme, sol och bad är det ändå underbart i stunden.

It could have been worse, I could have been Sting

Nu ska jag berätta om ett störande personlighetsdrag jag har: positivt tänkande. Eller åtminstone ”förmågan” att tänka att allt kunde ha varit värre. Kanske är det snarare mer nån slags pessimism jag dras med? Att jag förväntar mig att allt kan gå åt helvete och är tacksam över varje dag som det ej gör det?

Ok ett exempel: nu när vi fick magsjuka så tänkte jag:

1. Men vilken tur att vi hann hem!

2. Så otroligt tacksam jag är att jag ej har nån sjukdom som gör att man mår så här under en längre tid, typ behöver cellgifter eller liknande.

3. Vad skönt att Martin, Juni och framför allt mina svärföräldrar klarade sig. Mina svärisar hade nämligen visning av sitt hus samt att magsjuka inte precis blir enklare att tackla med åldern.

Nu känner jag mig väldigt tacksam över att vara ute på andra sidan. Åt en extremt god potatisgratäng förut (med 2 dl grovriven parmesan som gratinerats på toppen) och det doftar såpa (med en svag underton av klorin) i hela hemmet.

Menar såklart inte att jag aldrig gnäller eller – för guds skull – har PMS eller allmänt dåligt humör. Det är mer själva tänket när något händer.

Existensiella februari

Om du har tankar om livet eller döden. Känner ångest, undrar om du är i en kris, har svårt att hitta glädjen i vardagen. Om du är trött, svag, känner dig lite deppig, grubblig. Då KAN det vara årstiden. Jag tycker att så många jag känner har varit lite låga de senaste veckorna, klagat över åtminstone något av ovanstående.

Idag var det i alla fall soligt och fint och jag blev glad när jag klev av bussen och blev bländad på väg till jobbet. Jag borde verkligen passat på att få lite sol på lunchen.

Istället gick jag till gymmet bredvid jobbet och tränade ben. Jag har bett om ett program med fokus på löpstyrka, så jag kan springa i vår. Tränar noll procent av utseendeskäl, 100 procent av ångest över att känna mig så här klen. Är i väldigt dålig kondition just nu. Så svag. Usch, det gör inte precis min tidiga 40-årskris bättre.

Jaha det här var ju ett upplyftande inlägg.

Är du också lite grubblig just nu? Uppriktig fråga alltså.

Why don’t you give me a call?

Är det något jag sällan känt något bekymmer över så är det vänskapsrelationer. Det skrev jag tydligen om för ett år sen.

Men nu: Jag vet inte om det beror på att jag fått lite mer tid till att umgås med vänner igen, men plötsligt känner jag mig konstigt nog lite ensam.

Flera av mina bästa och närmaste vänner, bor i andra städer och även om man såklart kan ses och höras ändå har alla ganska fullt upp med sitt. Även jag, såklart.

Är man fortfarande nära vänner fast man inte hörts på en månad? Två månader?

Hur som helst. Dessa deppiga känslor har lett till att jag börjat telefonterrorisera mina kompisar. Vem pratar ens i telefon år 2019? Jag, uppenbarligen.

Eller, jag försöker i alla fall. Det är visserligen några av dem som svarar (jag tittar till exempel på dig nu Marie ❤️) men de flesta har såklart fullt upp med sina liv, som man ju har.

Men skam den som ger sig. Jag kör på. Igår pratade jag en halvtimme med Charlotte. Förra veckan med Annica. På torsdag ska jag ringa Karolina.

2019 – the year of oönskade telefonsamtal från mig. Folk som går runt med ångest över tre missade samtal från mig som de ej hunnit ringa upp.

PS Jag har också gjort en lista över de kompisar jag vill ska komma på min potentiella fyrtioårsfest. Som nån slags måttstock? Ja det lät konstigt, men personer som är viktiga för mig och där jag inte vill att relationen rinner ut i sanden *tänkte direkt på Days of Our Lives ang sanden*

PS 2 Hur funkar det för dig med vänskapsrelationerna?

När en vän ifrågasatte tvåsamhet till varje pris

Så här sa min kompis ikväll:

”Jag fattar. De försöker spela den hand de fått så väl de kan.

Varför sa ingen: kasta bort den hand du fått och be om en ny?”

Tyckte det var roligt och ganska träffande sagt.

Själv gav jag de här relationstipsen igår under frågestund på instagram. Ungefär motsatsen till att be om en ny hand:

Varför?

När jag var typ sjutton år gjorde jag såna där julkort ni vet, med ens eget foto på. Jag använde dock en bild på mig själv som ca ettåring när jag låg i en skidpulka och tindrade. Jättefin bild men så konstig grej att göra? Skickade detta kort även till ett par favoritlärare från högstadiet. De hade inte fattat vem de kände som hette Hanna och hade ett ettårigt barn.

Önskelista

1. Klippning, massage, ansiktsbehandling, middag, konsert, biocheckar, teater etc.

2. Duschkräm. Önskar mig alltid det. Nån med citrus kanske. Eller den lyxiga från Clarins. Eller vilken som helst från Stories.

3. En go collegetröja. Eller stickad för all del. Nedan kommer från Rodebjer.

4. Nåt med reflexer. En reflex kanske? Vilken typ av reflex är egentligen att föredra? Jag skäms över att jag inte har en enda just nu.

5. En skvallertidning i julstrumpan på morgonen. Det är nog då jag vill ha duschkrämen också förresten. Eller ett doftljus? Älskar strumppaket!

6. Ett nytt skal till mobilen. Måste ha en kant som skyddar skärmen eftersom jag tappar mobilen en gång om dagen, i snitt. Till exempel detta var fint.

7. Ett läppstift som drar åt orange. Inte för bjärt eller mörk, utan mer den här.

Sen kom jag inte på något mer, jag har egentligen ALLT. Jag är i en fas där jag är väldigt tacksam för livet. Tänker mycket på döden.

Medelåldern närmar sig

Alltså tack för alla snälla kommentarer. Blev rörd. ❤️

Nu ska jag berätta om en sak jag gillar mycket: att köra bil och lyssna på P1. P1 är en underbar kanal! Inget flams och man lär sig så mycket. Jag ogillar dock Ring P1 eftersom jag inte tycker om att bli påmind om FÖLK.

Jo, jag tycker jättemycket om att bli påmind om den typ av verklighetens folk som är med i Halv åtta hos mig. Jag och Juni ser varje avsnitt och det är underbart. Nästan alla personer framställs på ett så sympatiskt sätt att man fattar lite tycke för dem. Men där slipper man också höra om deras politiska åskådning. Tack och lov.

Direkt jag flyttat hemifrån (då var jag tjugo?) skaffade jag en prenumeration på NWT, Nya Wermlands Tidningen. Den hade jag sen, tills jag fick barn och tid för att läsa tidningen försvann. Men nu har den återkommit, tiden, och med den en prenumeration på DN, sju dagar i veckan. Vilket mys!

Ska bara komma igång med Melodikrysset om lördagarna igen också så är allt, nästan, som under mina tidiga tjugo. Tjugo år, medelålders. Potatoe, potato.

I Värmland över natten

Idag opererades min pappa för lungcancer och jag och syrran är hemma hos mamma. Imorgon ska vi få hälsa på pappa på sjukhuset i Örebro. Operationen gick bra, och för en timme sen var pappa så vaken att han kunde ringa oss. Efter besökstiden imorgon tar jag tåget hem till familjen i Stockholm, medan syrran stannar kvar här för att kunna åka på besökstiden imorgon och kanske även på söndag. Jag skulle egentligen också vilja stanna, samtidigt som jag vill hem till barnen. Men tänker att jag kan åka någon dag till veckan.

Läkaren var ändå positiv, över att pappa är vältränad, hälsosam och icke-rökare. Och att cancern upptäcktes i relativt god tid.

Upptäckten skedde förresten efter att en bil kom över på fel sida E18 i höstas, och frontalkrockade med pappas bil så han fick genomgå lungröntgen för att utesluta inre skador.