Vårdepp?

Jag har precis varit på två otroliga resor och att landa i vardagen kändes fint. Att gå upp när det är ljust ute, lämna barn, åka till kontoret med vårjacka och solglasögon, träffa kollegorna. Det händer mycket kul på jobbet och jag trivs bra.

Men med det sagt, så känner jag mig ändå lite deppig. Jag funderade först på om jag kan ha en släng av vårdepression, men jag vet inte. Jag vet bara att det är för långt mellan de där känslorna av lycka jag brukar kunna ta för givet.

I vanliga fall kan jag liksom få den där intensivt glada känslan i kroppen av lite vad som helst. När jag tänker på att jag och Martin har ett nytt avsnitt av vår serie att kolla på när barnen somnat. När ett av barnen berättar något och det slår mig att det är mitt barn som pratar. När jag gör mig klar för att åka och träffa en kompis. Att åka över Riddarfjärden. Att babbla med mina syskon.

Jaja, känslor kommer och går och det kan vara hormonellt eller att jag är trött och imorgon är det som vanligt igen. Men jag tror att jag behöver jobba lite på det roliga i livet, det där enkla. Jag saknar mina kompisar, blev så glad över ett gulligt sms igår att jag blev tårögd. Kanske behöver boka in fler roliga saker med dem. Och ha egentid med Martin, herregud när gjorde vi senast något bara han och jag? Snart öppnar väl Gröna Lund så jag kan skrikskratta i Kvasten, det vet jag i alla fall att jag blir lycklig av.

Vad gör du för att känna dig glad? Kommer det automatiskt? Känner du dig låg så här om våren?

En ovanlig jobbresa

Det blir lite tyst här när jag är på jobbresa. Dels för att jag ofta har fullt upp från tidig morgon till sen kväll och för att det sällan finns wifi. Men också för att det är svårt att hitta tonen. Jag brukar aldrig tänka på nån himla ton, bara babbla på från högt till lågt. Men det är enkelt när man är helt privat.

Nu tänker jag i alla fall berätta lite om det center som utsatta barn i området Margate får komma till, och som Give a Child a Family driver med stöd av Läkarmissionen.

Centret är som sagt inget barnhem, tanken är att barn ska behöva stanna i max ett halvår. Barnen placeras där av socialen och man har ett nära samarbete med myndigheterna. En del barn kan återvända till sin familj, andra till en släkting men vissa till en fosterfamilj.

Men i väntan på ett riktigt hem försöker man göra centret så hemlikt som möjligt och stämningen var varm och kärleksfull.

Den här bilden tog jag igår, den lilla flickan ville aldrig lämna famnen på sin favoritpersonal.

Vi spenderade hela dagen där, men såklart med tydliga riktlinjer för oss som besökare, det är ju barnens hem och traumatiserade barn behöver lugn och ro. Centret är uppbyggt med flera hus runt en jättefin och lummig innegård där vi kunde hålla till.

På kvällen bjöd Monica (som startade projektet när hon jobbade på barnhem och redan som sjuttonåring insåg att det inte var en bra miljö för barn) och hennes man på middag. Innan de byggde centret lät de föräldralösa barn bo hemma hos dem, i brist på bättre. Som mest hade de 27 barn boende hos sig.

Jag tycker så mycket om Sne. Hon kom till centret när hon var liten, tillsammans med sin lillasyster som var sjuk i aids och senare dog. Idag är Sne mamma till en fyraåring och jobbar själv på centret. Och vi pratade om klubbmusik och den lokala scenen och Gcom som är den mest populära elektroniska musiken i Durban och kanske hela Sydafrika nu? Vi dansade under stjärnhimlen ute på Monicas altan. Jag var helt hopplös såklart, men ändå. Snes dotter är selfieproffs, vi andra försöker bara haka på.

Sne har sån koll på allt och vi pratade sociala medier och om lokal stil och om gäng i townships där det är superviktigt med särskilda märken på kläder. Sen åkte vi till hotellet och surfade en stund i receptionen innan vi gick och lade oss.

Jag vaknade klockan sex, min dumma vana trogen. Filmteamet hann klart med allt igår och eftersom vi var uppe så tidigt hann vi gå en snabb sväng till stranden innan vi checkade ut. Det är extremt ovanligt på jobbresor, att man hinner göra något sånt. Jag har till exempel varit i Bukarest två gånger utan att se något av stan, i Kenya duschade jag i sällskap av en stor kackerlacka och i Etiopien var vi så trötta på kvällarna att vi åt en snabb middag i lysrörsskenet och stupade i säng. Men här hann jag bada i indiska oceanen, otroligt lyxigt inför den långa hemresan. Klockan 11.00 var det dags att skynda upp till rummet för att packa ihop och åka. Men innan dess njöt jag väl ihjäl mig av solen.

En klövig person

Jag minns inte ens när jag senast blev yr av blodprov eller sprutor (kanske 15 år sen?), men jag tar det ändå lugnt efteråt för säkerhets skull. Så även idag, när jag fick en spruta i varje överarm. Stelkramp + tredje Twinrixen. Tycker den gör ganska ont?

Jag bad att få ligga kvar en stund på rummet, men allt kändes bra så efter ett par minuter hojtade jag glatt hejdå till läkaren och traskade ut.

Med tossorna på. Märkte det efter ca 100 meter längs Birger Jarlsgatan. Gick tillbaka och lämnade dem, skämdes lite inför läkaren.

När jag nästan hunnit till tunnelbanan ringde han och sa att jag hade glömt dukoralen. Bara att vända igen.

Det var ju bra att jag skrev detta förresten, för nu kom jag på att jag bara lämnade den i väskan. Dukoralen alltså. Den kanske ska stå kallt? Lika bra jag går upp och dricker den direkt.

*gick upp och tog den, sen vaknade A med hemsk växtvärk, han fick bada en stund tills det värsta gick över, vips blev klockan 00:26*

Om vänskap

Nu tänkte jag svara på några av de frågor jag fått och börjar med en som kommit i en privat kanal och som handlar om vänskap.

Fråga: Alltså hur ska en tolka att en jämt är den i en relation som tar initiativ att ses? Typ 50% av mina kompisrelationer är sådana. Om inte jag hör av mig och styr upp så blir det inget. Men får nästan alltid positiv respons och vi har trevligt när vi ses. Men en känner sig så icke uppskattad/efterhängsen.

Svar: Först en svinlång (100% självupptagen) rant om varför jag kanske är dålig på att svara på den här frågan: Jag tror att ens tidigare erfarenhet av vänskapsrelationer påverkar, och lite hur man är som person. Själv har jag dels uppfostrats att inte bry mig så mycket om kompisrelationer, typ mister jag en så står mig tusen åter. Jag åkte ensam på ridläger en vecka sommaren efter fyran (ringde inte hem en enda gång under den tiden, men skickade ett vykort) och på språkresa en månad sommaren efter åttan. Lärde mig att det finns många potentiella vänner i världen. Och sen har jag alltid haft min syster och min bästa vän Jessica som grundtrygghet.

Jag tänker aldrig på vem som hörde av sig senast (möjligtvis av artiga skäl, att jag såklart vill bjuda igen och sådär). Jag skulle dock bli ledsen om jag inte blev bjuden på bröllop eller fyrtioårsfest hos nån jag uppfattat som en god vän, för det är ett så tydlig statement.

Jag kanske kan uppfattas som efterhängsen, inser jag nu. För med en del vänner är det säkert jag som hört av mig de senaste fem gångerna. Är också expert på att bjuda in mig själv ”hej är ni hemma, får vi komma förbi med fika” typ. Men det struntar jag i. Och en del vänner tycker säkert att jag är urdålig på att höra av mig. Det får tyvärr vara så, jag mäktar inte med att vara bättre än så här.

Mitt råd är väl helt enkelt: om det är folk du vill träffa och du känner att de uppskattar ditt sällskap så strunta i om det är du som tar initiativ. Jag lovar att dina känslor om att ni har kul när ni ses stämmer, och du får tänka att den andra kanske bara är utmattad av vardagspussel, allmänt förvirrad eller egocentrisk? Att du gör dem en tjänst men att de säkert uppskattar det i det långa loppet.

Hur tänker ni om detta?

Att längta hem eller bort

Under 2017 flyttade flera av våra vänner tillbaka till Karlstad. Och jag får ganska ofta frågan om vi planerar att ”bli kvar i Stockholm”.

Varje gång svarar jag att jag inte vet. Men att jag har det bästa jobb jag kan tänka mig, att Martin precis börjat sin spännande anställning, att Junis skola är jättebra, att vi trivs i lägenheten och att detta är hemma just nu.


Sjön Magelungen, ca 800 meter från vår dörr.

Men det finns samtidigt en sentimental sida hos mig som tänker att jag såklart kommer att flytta tillbaka en dag. Till Vänern, Klarälven och allt det välkända.


och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.


Jag har ältat ämnet i bloggen flera gånger så jag fattar om ni är trötta på det nu. Men jag tror att själva kärnan är att barnen rotar sig allt mer och att Farsta strand är hemma för dem nu. Att det kommer att bli allt svårare att dra upp dem för en flytt om vi skulle få för oss att flytta tillbaka nån gång. Och att det därför känns viktigt att bestämma sig snart: ska Stockholm vara vår hemstad, staden där barnen växer upp, eller ej?

För Martin är det enklare. Vi har en bra lägenhet, bra jobb, bra skola och förskola. Vad är det ens att fundera på? Han vill inte flytta tillbaka.

Jag älskar mitt jobb och vardagen här. Och om vi skulle flytta nu är jag rädd att jag skulle ångra mig. Det känns inte aktuellt.

Men samtidigt: månader blir till år. Och det blir ju ett slags beslut i sig, att bo kvar.

Jag tänker att om vi hade ett par miljoner till skulle vi kunna köpa ett av de nybyggda radhusen i Lilla Sköndal. Men skulle jag känna mig mindre rastlös där? Pga en altan och en gräsplätt och ett område med många fartgupp där barnen kan gå ut själva. Jag vet inte. Blir också trött på mig själv och det här ändlösa ältandet. Hur kan man ens ena månaden träffa människor som bor elva personer på 9 kvm och nästa månad vara så extremt självupptagen i sina välmåendeproblem? Jag skäms.

En tröst är i alla fall att gå tillbaka och läsa era tankar om boende i detta inlägg. Fyll gärna på, om du vill!

Kanske är det bara så att jag behöver dra det här en omgång ungefär en gång i halvåret och sen inse att vi bor bäst där vi bor och slappna av i några månader tills det är dags för nästa tjat?

(tidigare ält om boende: Så dålig på att rätta mun…)

 

Julklapp/nyårslöfte

Barnen har redan börjat med julklappsönskningar så Martin frågade vad jag önskar mig. Jag svarade lite blygsamt först, men sen kom jag på: 

Mitt mål 2018 är att se The Blaze live. Drömmen vore såklart tillsammans med Justice och i Frankrike. Men var som helst går bra. 

Har du något du skulle vilja uppleva eller få inom en överskådlig framtid? 

Tack för alla svar om boendet!

Åh vad roligt att läsa om hur ni bor och era tankar runt det. Precis som Lina skriver kan boende ge upphov till en del jobbiga känslor. Runt ämnen som ekonomi, logistik, relationer. Ens historia och ens framtid.

Och jag vet att jag har ältat det här ämnet in absurdum i bloggen, men i perioder upptar boende en del av mina tankar och det är så skönt att terapiskriva om det. Hoppas fler vill berätta om hur ni bor, jag har läst igenom alla kommentarer flera gånger.

Idag åt jag lunch med en kompis vid Ängbyplan. Samtidigt som vi pratade såg jag hur en kvinna låste sin cykel vid en stolpe utanför de stora fönstren på lunchrestaurangen. Det var två olika lås och en vajer inblandade i proceduren, som tog flera minuter. Hon skulle bara in och äta lunch.

Nån timme senare läser jag Flora som befinner sig på mindre ort i Hälsingland: Barnen låser inte sina cyklar, de lägger dem bara ned på trottoaren medan de går in och handlar.

Det är klart att cyklar blir stulna i Hälsingland också. Men ni fattar. Ängby är ändå ett välmående område. 

Jag kommer att svara på alla kommentarer sen, det har bara varit lite mycket i några dagar. Men här kommer i alla fall mina svar på de egna frågorna. Jag skrev förresten inlägget jättesnabbt, vilket kanske märks på frågornas utformning. Tack för att ni svarade så utförligt, ändå.

? Lever du ensam eller med familj? Ja, det där vet ni ju.

? Varför flyttade du dit? Vi flyttade till Stockholm för snart tre år sen, för att vi ville prova något annat, få en nystart. Det fick vi också. Mycket mer tid tillsammans. Nya intryck. Nya vänner. Jag fick det roligaste jobb jag någonsin har haft (och någonsin kommer att få, skulle jag tro). Jag är 100% glad att vi flyttade, det har uteslutande fört med sig bra saker. Sen har jag svårt att tänka mig att aldrig mer bo i Värmland, men det är en senare fråga.

? Trivs du? Jag trivs jättebra i vår lägenhet. Den är ljus och jag tycker om planlösningen och att man ser tallar och lövträd genom sovrumsfönstret. Det är nära till sjöar och pendeltåg, tunnelbana och ett stort centrum.

? Kommer du bo kvar? Jag tror inte det, inte på längre sikt i alla fall.

? Har du en drömplats att bo på? Min dröm-dröm är att bo i ett hus med utsikt över en sjö. En mer realistisk dröm (nåja) är att bo i ett ganska nytt kedjehus, eller hus. Jag vill flytta till en plats där barnen kan växa upp, där vi ser oss själva bo i många år. Det ska finnas en gräsplätt där man kan rasta en eventuell framtida hund (här pratar vi tioårsplaner) och en bra promenadrunda med fin natur och kanske vatten.

? Tror du att dina preferenser över boende kommer att förändras över tiden? Ingen aning. Jag vill att nästa boende ska kännas riktigt långsiktigt. Men såklart förutsättningar och drömmar förändras över tid.

? Kollar du på hemnet? Ja. Jag slutade under en period, men nu är jag där igen.

? Tror du att du någonsin kommer känna dig helt nöjd med ditt boende eller är du redan så tillfreds att du knappt ens tänker på det? Jag avskyr att flytta och vill verkligen att nästa hem ska kännas som framtiden. Att vi skulle kunna bo där alltid, om vi vill. Vi får se.

Hur och var bor du?

Hjälp vad fruktansvärt det är med dödsskjutningen i Las Vegas. Helt overkligt! Min första tanke var såklart terror, antar att jag inte var ensam om det? Att man går runt med en känsla av att det bara är en tidsfråga när, och var, det händer nästa gång.

Ganska många trendspaningar nu handlar om att folk vill cocoona i sitt hem. Och det är på nåt sätt min första tanke också, att flytta till ett rött hus på landet nånstans. Man går ju inte trygg för våldtäktsmän, inbrottstjuvar, bilolyckor, cancer, bränder eller pedofiler någonstans, men risken för terrorbrott känns i alla fall betydligt mindre om man håller sig på gården. 

När jag lämnade Göteborg i fredags råkade jag köra via ett villaområde någonstans mellan Backaplan och Bäckebol (ja, jag hade några himla ärenden) och då tänkte jag 1. Är det här nära Josefine och Mikaels hus? och 2. hur är det att bo just här? 

Och sen var det kört och jag kunde inte sluta tänka på alla områden jag körde förbi på väg till Karlstad och dagen efter till Stockholm. Eller områden mina vänner bor i eller områden jag själv bott i osv. 

Nu undrar jag var du bor. Lever du ensam eller med familj? Varför flyttade du dit? Trivs du? Kommer du bo kvar? Har du en drömplats att bo på? Tror du att dina preferenser över boende kommer att förändras över tiden? Kollar du på hemnet? Tror du att du någonsin kommer känna dig helt nöjd med ditt boende eller är du redan så tillfreds att du knappt ens tänker på det? 

Ja, ni fattar. Man behöver såklart inte svara på allt och får gärna vara anonym. 

Tack Tyra

Imorgon ska jag bli fotad tillsammans med snygga personer och genimodeller som Soukeyna. Jag har därför gått och lagt mig med en fuktmask i ansiktet och ska försöka få åtta timmars sömn som omväxling. Drack ett glas vatten förut också, man vet ju att skönhet kommer inifrån. Ho ho. 

Lol, googlade även precis på tips från ANTM. Älskar ändå Tyra. 

Jaja, jag kan i alla fall inte åka ut imorgon, det är alltid något att hålla fast vid. 

Återkommer i ämnet! 

Vänskapslistan

?

Hur är dina egenskaper som vän?

Jag blir alltid glad av att få umgås med vänner, det är verkligen kvalitetstid för mig. Innan barnen kom hade jag vardagsmiddag minst en kväll i veckan och förfest hos mig varje helg. Det var allt livet, det. Jag älskar att prata och analysera relationer och företeelser och har inte så hög integritet, jag tycker att alla vinner på att dela med sig.

Jag är extrovert så länge jag får välja själv. När jag umgicks mycket och ofta med vänner var det ändå fler dagar under veckan som jag bara var ute i skogen med hundarna, jag vill också gärna ha enkelrum när jag reser med vänner. Avskyr att tvingas konversera ytligt som på exempelvis mingel, då vill jag bara gå eremiten i skrotnisse på alltihop. Jag tycker mycket om att lära känna nya människor, men då måste de öppna upp lite, ge mig en hint.

?

Sämst som vän?

När jag ältar samma problem eller ämne för hundrade gången, att jag ofta vill ha mer och gå all in när jag väl är på fest (exempel: vill gärna gå på svartklubb till fem på morgonen i Göteborg till helgen trots att inte mitt sällskap är alls särskilt sugen på det), eller när jag inte kan finnas där till hundra procent eftersom jag har fullt upp med resten av livet, barn och jobb. Är också alltid rädd för att verka självupptagen.

?

Vad stör sig dina vänner på med dig?

Tidigare störde sig mina vänner garanterat på att jag alltid skulle välja musik på fest, men sen släppte jag bara allt och bestämde mig för att en bra fest såklart går före pretto och att allas favoritlåtar räknas. Upptäckte förra helgen att jag tydligen kan texten till Säg mig var du står med Carola, det får jag väl tacka Annica för, tänker jag?

Jag vet att det finns de (hehe i alla fall en) som stör sig på att jag har viss coolhetshets (som Elsa och säkert min syrra skulle uttrycka det, även om jag är en extremt ocool person egentligen), men det är väl bara Hanna 15 år som drömde om att jobba på ZTV som finns kvar där inne antar jag?

?

Återkommande vänproblem?

Seriöst: inget. En enda gång har jag blivit ovän med en vän så att vi slutade umgås, vi hade helt enkelt olika behov och önskemål av en vänskapsrelation.

?

Typiskt för dig som vän?

Vill alltid hitta på saker och säger alltid ja, om jag inte behöver vara hemma med barnen eller har varit borta för mycket från dem. Jag är nästan alltid glad och tacksam. Inte så dömande. Umgås nästan bara med tjejer och tjejers killar. Och min man såklart, vi har väldigt roligt ihop när vi har roligt ihop. Men överlag: jag älskar kvinnor och är extremt glad att jag föddes in i systerskapet.

?

När blir du sur?

Citat Sandra Beijer, kan skriva under på detta väldigt mycket:

”Blir extremt sällan sur för jag anser att idén med vänner är att ha människor runt omkring en som man ska må bra och ha kul med. Vänskapsbråk hör hemma i tonåren (med vissa undantag såklart).”

Ja, exakt så. En grej som jag lärt mig är att alltid stämma av med en vän så att man har samma förväntningar på en kväll. Sen kan man såklart alltid ändra sig av olika anledningar. Men om jag tänker att om jag vill vara hemma före midnatt är det bara dumt att låta min vän tro att vi ska festa halva natten. Och så vidare.

?

Tråkigast med dina vänner?

Att jag inte kan träffa dem oftare, pga livet och geografiskt läge.

?

Önskeegenskap som vän?

Jag vill att folk ska få en positiv association när mitt nummer dyker upp på deras display.

?

Värsta sortens vän?

Nån som kräver exklusivitet, att det bara ska vara hon och jag.

?

Bästa sortens vän?

De som finns där fast man inte hörs hela tiden. Är SÅ tacksam för det.

?

Gemensamma drag för mina närmsta vänner?

Att de är varma, smarta och roliga. Att de känner mig och vet vem jag är och hur jag är men ändå tycker om mig. Att jag kan vara mig själv fullt ut med dem. Och även om de är väldigt olika sinsemellan har vi haft väldigt kul ihop på diverse dansgolv.

SÅ LÄSER NÅN VÄN DET HÄR OCH BA YEAH RIGHT om allt på listan och så har man självmedvetenhet 0.000001 på en skala????? 

Just nu i juni

Jag måste
… göra klart några jobbsaker jag borde ha gjort igår. Fast då kändes det viktigare att bara vabba. Och att sova middag med Arve som en liten sked i soffan.

En sak jag inte längre ”måste” är i alla fall att fixa med våra gröna växter. Jag och Arve planterade om yuccapalmerna i större krukor och bytte ut de trötta fikusarna mot kantdracenor. Fikusarna hade kanske hämtat sig, men en bra grej mamma har sagt en gång är att man kan se krukväxter som snittblommor. Att man har dem så länge de är fina och byter ut dem sen istället för att försöka hålla liv vid nån halvvissen växt. Martin ville visserligen ha monstera och de är ju fina, men mår väl inte toppen av direkt solljus. Jag vill bara ha lättskötta växter som klarar lite torka.

Vår bakgård är ganska lummig om sommaren.

Jag imponeras av

… alla som springer maraton idag, kan knappt föreställa mig hur vidrigt det skulle vara att springa två halvor direkt efter varandra.

Jag längtar efter

… att åka till Grekland. Jag längtar helt otroligt mycket. Jag har redan gjort en plan för hur dagarna ska se ut. Viktigast: när barnen är med i Bamseklubben ska jag (och mamma?) ligga på en solstol på stranden och läsa böcker.

Jag inspireras av

… sommar! Somriga recept, somrigt smink, semesterplaner. Allt känns så enkelt.

Jag drömmer om

… att Martin ska bli bra i ryggen (han har alltså ett svårt diskbråck som ska opereras).

Jag googlar på

… vilken sololja med spf som har den mest klassiska doften. Vill lukta kokos på semestern.

Jag är peppad på

… våra planer för sommaren. Att vara ledig med en treåring och en sexåring (föräldraskapet är enklare än nånsin, älskar när barn blir tre år) och att träffa vänner, grilla, bada, göra utflykter, åka till sommarstugan, fest. Den här tiden är nästan som bäst, när allt ligger framför en.

Listan kommer från Sandra Beijer/Niotillfem via Teknifik.

Om trötthet

Louise skriver om sömnbrist. Och jag vill tipsa om det här, som jag tycker är lugnande läsning

Det är kanske en klen tröst under perioder i livet när man sover fem timmar upphackat i fyrtio avsnitt. Men ändå.

Den mänskliga kroppen är en finurlig konstruktion som är bra på att hantera tillfälliga påfrestningar som exempelvis sömnbrist. Vi behöver inte (ännu en myt) ta igen förlorad sömn genom att sova fler timmar nästa natt utan kroppen tar igen sömnbristen genom en effektivare sömn och bättre sömnkvalitet nästkommande natt. Det är denna mekanism man kan använda för att träna sig till bättre sömneffektivitet och sömnkvalitet. Lite förenklat kan man säga att kroppen ”lär sig” hur mycket tid som finns disponibel för den sömn och återhämtning som den behöver och disponerar sömnen efter det. Lite tid i sängen ger bättre sömneffektivitet och kvalitet medan mycket tid i sängen ger lägre sömneffektivitet och sämre sömnkvalitet.

För vår familj passade det också bäst att inte avboka planer utan istället planera mera. Så att vi redan fredag kväll visste vad som skulle hända på lördag förmiddag. För att bara vara hemma när båda är trötta och lättirriterad och barnen vilda och stöket växer var det sämsta för oss. Mycket bättre att komma ut och träffa vänner eller gå på nåt museum och sen komma hem och ha fått lite nya intryck. Men det är såklart olika. 

Något som jag tänker måste vara gemensamt för ALLA familjer är väl i alla fall att det finaste som finns under såna här perioder är när ens partner ger en sömn. I vårt fall när han tog med barnen till affären eller lekparken och drog ut på det så jag fick vara ensam hemma och sova en stund i lugn och ro. Jag är ju värdelös på att sova om morgnarna. 

När Arve var liten köpte vi städning en gång i veckan (av två systrar som startat egen städfirma, rekommenderas varmt!). Det var extremt värdefullt att det var rent hemma när vi var så trötta. Och vi tänkte att det var billigare än skilsmässa. Ett värdelöst tips om man inte har de marginalerna ekonomiskt såklart…

Sömnen är min största anledning till att inte försöka få ett tredje barn. Jag vet faktiskt inte om vi skulle orka en sån period till… den där tröttheten när allt är lite dimmigt och det är svårt att tänka på annat. 

En liten lista

Det här är en lista jag hittade hos Emma

Tre saker du älskar:

1. När man får fredagskänsla. 

2. Löjromspizza. 

3. Att gå uppför stigen mot sommarstugan, känna lukten av tallskog och höra kluckandet från sjön. 

När grät du senast?

Jag kan inte minnas när jag senast grät, förutom tårar i ögonen när jag varit rörd. Eller när det blåser på morgonen. 

Tror inte det är odelat bra att sällan gråta. 

Vad skrattade du åt senast?

Åt Juni som hukade bakom den här gigantiska dockan, vinkade med dockans arm och ropade ”kom och köööööp”. Så läskigt. Vi är hos svärföräldrarna. 

Har du en bra hårdag?

Jag har inte tvättat håret sen i söndags och haft sovtofs varje dag sen dess. Det är inte direkt smutsigt, men långt ifrån en bra hårdag. Jag tror jag behöver klippa av ytterligare en bit faktiskt, det är så torrt i topparna. 

Säg något fint du funderar på?

Att mitt jobb är så otroligt bra och roligt just nu. Jag älskar att få förtroende att projektleda kampanjer, fria händer, stöd av min chef. Och att få jobba med härliga personer. 

Ditt livsmål?

Jag har inte så långa målsättningar som för hela livet, är mer på en 5-10-årsnivå. Fast om jag tänker på livsmål så känner jag väldigt starkt att jag borde ta bättre hand om kroppen. Börja styrketräna och sånt. 

Beskriv rummet du är i?

Vi är hos barnens farmor och farfar, i ett stort tvåplanshus byggt i början av nittonhundratalet. Stringhyllor och teak. 

Var vill du vara om sex år?

Hjälp, då har jag en tolvåring och en nioåring. Och är 43 år. Med tanke på hur snabbt det har gått sedan Juni föddes för sex år sen är vi väl snart där. Med tanke på hur tillfreds jag är som tvåbarnsmamma och hur obefintlig min längtan efter ett tredje barn är just nu så har vi nog ingen toddler. Om inte Martin väldigt gärna vill ha ett tredje. 

Jag vill bo i ett kedjehus med en liten tomt. Där jag kan ställa upp altandörren när jag kommer hem från jobbet. 

En sak du önskar dig?

Ett par badtofflor. 

Det senaste du åt?

Hembakat bröd med smör och ost. 

Hur blir din sommar i år?

Vi åker på semester tidigt. Sen jobbar vi till mitten av juli. Därefter är vi lediga och kommer vara i Värmland en hel del och ta en sväng till Dalarna. Nån mer utflykt kanske. Avsluta med Way Out West.

Vad gjorde du för exakt fem månader sedan?

13 november: Firade fars dag. Åt det här, fast i omvänd ordning. 


Kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?

Jag ska avslöja mitt spännande projekt. SKOJA! 

Vad är viktigt i ett förhållande?

Att båda sätter den andra personen före sig själv. Svårt, men viktigt. Förtroende och värme. 

Vad är viktiga egenskaper hos en partner?

Att han är en bra pappa. Jag fattade inte hur viktigt det var förrän vi fick barn. 

Det är också en fördel om han vet varifrån citatet ”det är spanska och betyder kratta” kommer. 

Vem kysste du senast?

Min man. Dock att det är alldeles för lite kyssar i livet. Häromdagen tänkte jag för övrigt på en grej jag undrade över som barn: hur det är för skådisar som hånglar på film.

Har du något onödigt du gör?

Öh JA. Ursäktar mig själv, till exempel. Jag tror det bottnar i att jag vill framstå som självmedveten men det lyckas nog inte så bra. 

Vad är det sämsta med denna vecka?

Jag var tvungen att ringa två jobbiga telefonsamtal. Det gick dock ganska bra. 

Vad ska du göra i höst?

Fortsätta ungefär som nu. 

Vad har du i ditt kylskåp?

Nån tub med hemorrojdkräm sen Arve föddes, tandblekningsmedel, flytande alvedon, batterier, Och en himla massa mat. Jag älskar när kylskåp är välfyllda men inte överfulla. Inget som blivit för gammalt eller luktar äckligt får finnas. Det måste finnas mjölk och smör. 

Klockan 5.20

Jag vaknade tidigt imorse. Sen låg jag och tänkte på följande tre ämnen:

1. Att jag måste ringa mina föräldrar (som ska vara barnvakt nästa helg) och förbereda dem på att Arves trotsperiod håller i sig. Det låser sig för honom när man till exempel ska iväg någonstans och då hjälper varken hot eller mutor. Han blir bara ledsen och ännu mer motvalls. Egentligen är han väldigt noga med att rätt ska vara rätt och så fort han kommer ur låsningen blir det bra. Men ändå, en smula utmanande är det. 

2. Juni fick ingen av de skolor vi sökt utan en tjugo minuter hemifrån. Och allt det här med skolstarten (som säkert blir jättebra!!) har dragit igång så många tankar i mitt huvud. Jag ska inte trötta ut er med detta, men att man till viss del skapar sina ungars barndom är lite stressande för mig. Vad som för mig som vuxen är ”nu bor vi här” blir ju barnens ”jag växte upp i … ” och så vidare. Det hela grundar sig såklart i att vi är så pass priviligerade att vi ens har tid att tänka på sånt här. Klockan fem på morgonen. 

3. Warszawa. Spontanitet i all ära, när jag åker nånstans vill jag gärna ha en plan att utgå ifrån. Jag har därför bokat restaurang för ena kvällen samt en klippning och en pedikyr på en salong nära hotellet. Vill se Kulturpalatset denna gång. Och gå i butiker med ung, polsk design. Plus gå tillbaka till en av restaurangerna vi var på senast. Eller äta på den där fina vinbaren? 

Efter en halvtimme vaknade Arve och vi gick upp och satte oss i soffan. Medan han drack välling och kollade på Barnkanalen kunde jag äntligen googla loss på olika saker. 

Nu är det eftermiddag. Jag och Arve har precis sovit middag medan Martin och Juni spelade Mix Max. Här leker barnen att A är barn och J mamma ”Du ska ha barnvakt ikväll för jag ska jobba länge. Men först läser vi några sagor.”