Herregud att det äntligen ska bli ett festivalår igen. Det känns helt otroligt. Höjdpunkten är som alltid Way Out West och jag ser just nu allra mest fram emot Mdou Moctar, Fred again.. och Slowthai för att bara välja tre från årets helt sjuka uppställning.
Camilla bad om musiktips häromdagen, ifall jag hade nån färsk spellista att dela. Det har jag tyvärr inte. Jag lyssnar om och om igen på de senaste albumen från Amason och Lana del Rey. Fast kanske allra mest på Burna Boy.
I november missar jag två spelningar jag otroligt gärna vill gå på: Skepta och Burna Boy. Men båda är i Göteborg och det blir för stort projekt för att jag ska kunna gå.
Hoppas i alla fall på att Way Out West bokar den sistnämnda, det känns inte alls omöjligt.
Känner starkt att jag behöver gå ut och dansa snart, helgen efter denna kanske. Jag och barnen dansar en del till Old Town Road hemma, alltid något. Och igår visade Arve en hel dans han lärt sig till Waka Waka. Det var fint.
Vad lyssnar du på just nu? Tipsa mig gärna!
Här har Spotify satt ihop det jag mest lyssnar på nu och mycket riktigt…
First Aid Kit avslutade Popagandafredagen och herregud vad bra det var. De är så otroligt begåvade, trygga, gulliga och mäktiga på scenen, med superstarkt låtmaterial och de där magiska rösterna.
Och sen gästerna: Sarah Klang, Seinabo Sey och Silvana. Nä det var så grymt.
I mars skrev nån recensent att First Aid Kid är det finaste vi har och jag håller verkligen med.
Alltså Popaganda. Det må regna lite men att gå på sån här vuxen festival är ändå megamysigt. Just nu ser vi Franz Ferdinand och jag skulle tippa att medelåldern i publiken är 30… 35 kanske? Folk har regnjackor och lämnar lagom utrymme mellan raderna men kan alla låtar och är ”snygga” och GLADA.
Halloj vilka här ska på Popaganda? Kolla bara spelschemat – så många bra artister på så kort tid att det här måste vara höstens bästa investering. Sarah Klang! Franz Ferdinand! Jenny Wilson! <3 <3 <3 På Popaganda har jag för övrigt sett en av mitt livs bästa spelningar, med Seinabo Sey.
Jag tycker mycket om Lykke Lis nya album, särskild som helhet. Alla låtar hänger ihop så fint ”trots” alla olika fantastiska producenter, och jag vill lyssna från start till slut, ingen shuffle.
Extra fint att sista spåret, Utopia, känns som den avslutande spelningen på en festival, när luften blivit svalare, man känner ett lätt vemod och bara carpar de sista tonerna.
Det här är verkligen något av det jag ser mest fram emot under Way Out West:
Att låta två kreativa universum mötas resulterar alltid i något nytt och spännande. Luger och Way Out West letar alltid efter nya ingångar och sätt att presentera såväl musik som andra konstformer på, och inte minst mötet mellan dem. Därför har vi nu äran att meddela att uruppförandet tillika världspremiären av NEAR – en unik danskonsert skapad av Jonatan Leandoer Håstad / Yung Lean och koreografen Eleanor Bauer, som på scen framförs av 12 dansare i Cullbergbaletten – sker på Way Out West i sommar.
Ni vet Party Up med DMX. Ja, den var såklart en favorit även bland mina vänner år 2000 och ganska långt framåt ärligt talat. Dock att jag ganska länge undrade vem Gago var.
Nåväl. Det här är i alla fall Gago på riktigt. Och när vi dansade loss till DMX på Berns terrass ikväll var cirkeln liksom sluten. Gago med ena ögonbrynet höjt, jag på höga klackar.
Jag har aldrig skämts över ful populärkultur. Det jeg elsker elsker jeg liksom. Men igår kväll hörde jag en så himla bra låt och idag när jag skulle googla den så bara ”kom fyra i Eurovision 2017”.
Blev besviken.
Skämdes över att jag blev besviken.
Lade till den på min senaste playlist och lyssnade åtta gånger på väg till jobbet.