Precis så här (som Peppe skriver) är det för mig med:
”Magnus och jag pratade om hur vi inte aktivt är stressade eller rädda för coronaviruset, men att den underliggande vetskapen om att vi lever under en slags humanitär katastrof ändå gör en tröttare än vanligt. Det är liksom en oro som ligger och mal medan man försöker låtsas att allt är okej.”
Igår skrev jag och frågade på instagram hur andra ska göra på påsk.
Så här svarade några av dem:
Sen var det flera som svarade direkt i min inkorg också.
Fick två tankar av detta.
Tanke ett: vad folk tar ansvar, det känns fint och solidariskt.
Tanke två: de som skulle isolera sig skrev ”självklart isolering” eller ”vi isolerar oss givetvis” utan förklaring som riskgrupp eller liknande. Man isolerar sig givetvis om man tillhör riskgrupp. Men är det självklart att ALLA svenskar (som ej jobbar i vården/på Ica etc) ska isolera sig helt och bara träffa de man bor under samma tak som, jag känner att det är lite oklart i riktlinjerna?
Vi har i alla fall träffat en (1) annan familj ganska mycket under karantänen, barnen är jämnåriga och går i samma klass respektive samma förskoleavdelning och båda föräldrarna jobbar hemifrån precis som vi gör. Känns som om det är ganska låg risk om man bara umgås med samma personer? Men vill såklart ej bryta några rekommendationer.
En annan grej jag tänkt på är också alla som känner sig duktiga eftersom de bara umgås utomhus, så ser man en bild där de sitter typ såhär vid nåt timrat bord ute i skogen. Inte jättestor skillnad mot att umgås inomhus va.
Vårt årliga påskfirande i Karlstad är förstås inställt och istället vill jag påskpynta hemma, äta en god påskmiddag hemma hos karantänfamiljen. Cykla till Torpet i Orhem med familjen och äta lunch på långfredagen. Har äntligen fixat båda vuxencyklarna, Juni fick en ny i födelsedagspresent och nu köper vi en större till Arve så han också kan hänga med. Så mysigt att vara ute så mycket!
Också tacksam för:
- Att mina föräldrar är så ordentliga när det gäller att isolera sig och att min brorsa handlar åt dem
- Att våren är här! Tänk om detta hänt i november, får rysningar…
- Att vi i Sverige har väldigt stor frihet under ansvar i jämförelse med övriga världen
- Att skolorna är öppna så att barnen nu har påsklov på riktigt och kan börja skola + förskola igen nästa vecka, puh
Men väldigt orolig för:
- Läkarmissionens partner i fält, till exempel på Panzisjukhuset där det finns en enda intensivvårdsläkare, Jean Paul Buhendwa. Han har jour dygnet runt. ”Det finns ju ingen annan som kan det jag kan. Jag kan inte lämna sjukhuset när de behöver min hjälp.” Där finns det också en riskgrupp som inte är så vanlig här, nämligen de undernärda barnen som kommer att dö om de drabbas av corona då de redan är så svaga. Också fått oroande rapporter från Sydafrika där vi jobbar med att ge föräldralösa barn en trygg familj. Jag vet att folk har fullt upp med att starta insamlingar så att folk i vården i Sverige ska få mat (blir galen på att vårdpersonal behandlas så dåligt) men om man har några kronor över så kan de rädda liv även i andra delar av världen.
- Alla som påverkas svårt på olika sätt, att nån närstående ska drabbas samt hur världen kommer att se ut när allt detta är över. Ekonomi, arbetslöshet osv. Ja samma oro som typ alla andra alltså.
