Cheddar & björnbär

Hej, ville bara berätta att jag vid 40 års ålder börjat med ett nytt pålägg som jag är helt tokig i. Först ska det vara dyrt surdegsformbröd med vallmofrö som jag rostar ganska hårt. Sen smör, tjocka skivor Kvibille cheddar (sån lite längre lagrad) och därefter BJÖRNBÄRSMARMELAD.

Gud så gott det är!

Limpan är från Konditorn & Bagarn i Hökarängen och otroligt god. Croissanten var sådär men jag gillar mer såna där ljusa fluffiga varianter. Bullen är med citron och vallmo. God.

Aldrig varit så FEL att resa

Men jag drömmer ändå om att allt är som vanligt och man åker till (kanske) Berlin och går på nån klubb halva natten och äter frukost på ett ställe som man sett i en hipsterguide som den tönt man är och köar en timme till den där kebabkiosken. Promenerar överallt nästan. Äter hamburgare på KaDeWee och njuter av svalkan som omväxling för det är nämligen 26 grader ute. Köper nya sneakers, ser nån utställning. Barn som badar i en fontän i en park och hundarna flåsar i skuggan.

I brist på allt det tänker jag mycket på olika rökiga dofter jag vill omge mig med för att lajva nån slags spänning. Doftljus som sprider en lukt av olika brända träslag och tobak. Parfym som påminner om gatorna i en storstad på sommaren. Och så vidare. Tills vidare beställt ett test på en parfym från Maison Margiela som ska dofta festival.

Undrar förresten om Trädgården kan vara öppen i sommar, om man kommer kunna gå ut och dansa? Det är högst tveksamt va. Vi får se.

Kvällens promenad var sval (dvs kall, stoppade in min collegetröja i tightsen under jackan för det drog om ryggen annars) men otroligt vacker.

Här badade några precis i den stilla sjön, efter att ha bastat antar jag. Det ligger nämligen en liten bastu precis till höger, ur bild. Önskar jag var en kallbadare, det verkar otroligt.

Inget är så löftesrikt som ljuset en vårkväll. Det är nog för att det är samma ljus som innan det mörknar en sommarnatt, för att nån timme senare ljusna igen?

Det är som bäst i skymningen tycker jag. För när det väl ljusnat framåt småtimmarna en sommarnatt är det lika ljust som mitt på dagen. Måsarna skränar över nån pommes frites och alla sover djupsömn i sina lägenheter. Själv är man på väg hem med håret på svaj och blöta underkläder efter ett bad i älven.

Eller, det var visst tolv år sen. Men minnena har man kvar! Lol.

28 juli 2008 klockan ca fyra, med skorna i handen. Under järnvägsbron på väg hem till Herrhagen.

Glöm allt jag sa

Om trevlig pms. För sen fick jag ett utbrott och skrek högt på gatan JAG SA JU ATT JAG FÖRSÖKER FÅ PÅ MIG HUVAN!!!!!

Hehe att Martin kör med lågaffektivt bemötande. Ilskan rann väl av på fem sekunder…

”Hoppas vi kan vara vänner ändå …”

En annorlunda pms

Herregud vad jag skriver om pms ofta? Men jag har två ganska starka pms-perioder i månaden. Den första precis efter ÄL (klarade av den i fredags med hjälp av två glas vin och en riktigt bra middag) och en precis dagarna före 🩸(dvs nu). Och jag tycker det blir bättre av att uppmärksamma och prata om det.

I vanliga fall gör pms mig irriterad, mest på mig själv, känner mig ful och fel på olika sätt. Men den här gången är jag mer känslosam i stort. Fick en snäll kommentar av en kollega förut, blev tårögd. Satt nu och tänkte på vilket otroligt gäng jag får arbeta med. Blev tårögd IGEN och kände mig helt varm inombords. Dessutom skiner solen och jag såg ett filmtips (familjefilm) hos Louise och tänkte föreslår filmkväll imorgon med familjen. Blev helt lycklig av det också.

Det är nån mix av vårkänslor som pågår kanske. Ja ja det är väl bara att vara tacksam och enjoy the ride så att säga.

Gömmer mina känslosamma ögon här bakom tills vidare.

Att klä sig för hemmakontoret

Alltså vad man ”håller på” och töntar sig på internet. Men jag tycker faktiskt att det är kul med såna ”klädutmaningar” ibland och denna gång hade Just Wanna Have Fun så fint tema att jag körde alla sju dagarna.

En kompis kommenterade att hon inte fattar hur man orkar klä eller sminka sig när man ändå ska jobba hemifrån. Jag tycker också det är urskönt att gå i tights, linne, osminkad med tofs emellanåt men det gör något med känslan av att gå till jobbet när jag kör fem minuter smink innan dagens första avstämning över datorn.

Här är tre av förra veckans OOTD.

En vanlig ovanlig dag

Jag vaknade före alarmet av en mardröm. Gick upp och hoppade i tofflor och dunjacka och flyttade bilen till gatan, eftersom det var städdag i garaget med start klockan sju.

Stekte pannkakor till barnen, J äter ofta pannkakor eller våfflor till frukost. Hon har svårt för frukost men behöver verkligen äta ordentligt på morgonen och jag är glad att vi hittat något som funkar. Gör en stor smet, med extra ägg och rapsolja, som håller sig flera dagar i kylen.

J kände sig lite hostig. Eller, hon hostade till en gång. Och i dessa tider betyder det självklart att stanna hemma från skolan. Fast det blev bara en dag hemma, hon hade noll symptom på ens den mildaste förkylning resten av dagen. Istället testade hon att göra jelly med gelatinblad och fick plugga matte på eftermiddagen.

När jag och Arve cyklade till förskolan kom sopbilen och borstade bort gruset från cykelvägarna. Sånt vårtecken!

Sen jobbade jag hemifrån, som varje dag. Möten nästan hela förmiddagen.

Till lunch gjorde vi pizza på en överbliven bit deg. Juni gjorde en margherita och jag gjorde en blanco med västerbottenost, tångrom, röd lök, crème fraîche och en hel kruka dill. Tokig i dill! Det var jättegott med tångrom på pizza.

Juni fixade drinkar också, det är saft respektive cola zero med is, citron och saltad kant. Lol.

På eftermiddagen gick jag en lång promenad. Sen värmde jag köttfärssås till middag. Jag bakade en citron- och limekaka jag ska ta med till jobbet imorgon, vi är några kollegor som ska ses och jobba tillsammans, med distans såklart. Jag behöver också fixa med fakturor, kvitton osv.

Jag och Martin lade barnen och såg därefter ett avsnitt av en ny serie vi testar: The Split, SVT Play. Gillade den.

Vad vackert det är ute nu, fint att hinna njuta av vädret. Jag sparar alltså 1,5-2,5 timmar/dag på att avstå pendlingen till kontoret. Det där var en ”glaset är halvfullt”-grej, jag vet. Men man får hålla på med såna.

Mitt i veckan

Veckans känsla:

Vad tråkigt det är att rädsla/oro verkar driva ilska i så hög utsträckning. Jag tycker såklart också att det är helt sjukt att vissa stockholmare rest bort över påsk med risk att sprida smitta, men jag förstår inte riktigt behovet av att skrika och svära över det på Facebook.

Just dessa kollektiva utrop ger mig bara en känsla av hopplöshet och av att det är en hög andel som missköter sig. Det var väl ändå en cirka 95-procentig minskning av resor till Gotland över påsk? så jag antar att de flesta lyssnar på FHM och sköter sig. Tycker mycket mer om att tänka på alla som håller sig hemma så gott de kan.

Fattar inte heller upprördheten över nån stor influencer som för över en månad sen flyttade hem till sina föräldrar i Västerås för att undvika smitta och som verkar hålla sig hemma i deras hus dygnet runt sedan dess.

Jag tycker självklart att folk ska stanna där de är folkbokförda i dessa tider, säger absolut inget annat och vill ej bli missförstådd på den punkten. Men det blir lite galen stämning ibland?

Veckans jobb:

Från köksbordet. Tänker mycket på vad jag ska äta härnäst märker jag. Tycker dagarna går galet snabbt, känner mig hela tiden ett steg efter. Ska göra en ny att göra-lista ikväll för att åtminstone kunna känna att jag avslutar veckan med full koll.

Veckans projekt:

Just Wanna Have Fun har en instagramutmaning med så himla fina teman. Finns under hashtaggen #jwhfstylechallange och kolla den sparade storyn JWHF #6 här om du vill ha färgglad inspiration.

Veckans nej nu!:

Måste hitta, samt köpa hem, såna här påsar. Aldrig ätit den typen av påskägg förut vad jag vet. Så goda är de!

Veckans låt:

Po po pull uuuup fortfarande

Veckans mantra:

This too shall pass hade väl passat bra i dessa tider men det går ärligt talat ingen nöd på oss, tycker det är tråkigt att inte få träffa våra äldre och är såklart oroad över andra/samhället. Mitt personliga mantra handlar mest om att få ordning & reda privat.

Veckans podd:

Nordegren & Epstein, mysigaste radion.

Veckans efterlysning:

En blå jacka från PoP i modell typ bomberjacka, storlek 122 eller 128 köpes. Helt omöjligt att hitta på Tradera! Jag har köpt samma modell till barnen sen de hade 100 cl och planerar att fortsätta.

Festa med tjejer

En (gravid) kompis skrev till mig häromdagen att hon sagt till sin kille:

”Det enda jag vill är att vara ogravid, full och rökandes på en uteservering”

Och jag fattar exakt. Alla fattar exakt?

Jag längtar efter förfest med vänner. En vän! Två! Vad som! Där vi lyssnar på musik; dricker vin, målar naglarna, sminkar oss, pratar. Sen går man ut, hänger i en bar, dansar osv. Mmmmmm kanske åker hem i en ljusblå sommarnatt som övergår till morgon?

Egentligen är jag bara tacksam att ingen närstående drabbats av C. Över en fin påsk.

Och så vidare i all oändlighet av att räkna upp saker att vara tacksam för.

Men sen, när detta är över. Då!!!!!!!!

Om dagen /// om natten

Jag har haft så trevliga dagar skärtorsdag och långfredag, men så hemska nätter.

I torsdags lämnade jag in bilen för däckbyte och tvätt invändigt+utvändigt. Under tiden gick jag 7 km runt sjön. Sen hade jag förmånen att få hjälpa till att köpa jag massor av smoothies & cola zero som var efterfrågade av personalen på IVA och leverera till KS. Man vill ju verkligen göra nån slags nytta och jag kände mig tacksam att få göra åtminstone något. Så fina personer som skänkt pengar till detta också, blev rörd av folks engagemang. Mina idoler är alltid människor som jobbar inom vården, kände mig helt starstruck när jag åkte hemåt…

På eftermiddagen cyklade vi till en restaurang som ligger fem minuter från oss: Villa Brännugnen. Otroligt roligt att man kan få ha en så fin restaurang så nära. Denna dag grillade kocken olika varianter av Banh Mi och det var dukat med stora avstånd mellan borden på terrassen.

Så otroligt gott och trevligt var det.

Sen cyklade vi hem och Juni hade en kompis som sov över.

Igår, långfredag, åkte jag och handlade all påskmaten tidigt på morgonen när det var nästan tomt i affären. Sen var det dags för utflykt! Klädde mig varmt och vindtätt för en dag vid havet.

Vi åkte hit, till Nynäshamn.

Parkerade vid Lövhagens kaffeservering och promenerade ut mot havet.

Lina som har ett superinspirerande veganskt matlagningkonto @linalagarmat, hade med sig banh mi vi gjorde iordning utomhus. Så lycklig att få vietnamesiska mackor två dagar i rad! Torgil & Emma bjöd på bubbel för att fira att jag fyllt år. Det var lä vid klipporna och solen värmde. Underbart var det.

När vi kom hem städade vi och grejade hemma. Martin fixade fish tacos till middag, bakade egna tortillabröd och gjorde till och med eget ströbröd inför friteringen. 😍

Sen gjorde han en lammstek till påskafton och jag en tomatsallad och när barnen somnat såg vi ett avsnitt deckare från Wales som vi följer (Bang, SVT). Sen målade jag naglarna och lät dem torka till Better Things, en av mina topp 5-serier. Smörjde in mig med brun utan sol och allt.

Lade mig lycklig och såg fram emot påskafton. Men drömde istället vidriga mardrömmar samt tänkte på döden för andra natten i rad.

Tänkte på situationen för Läkarmissionens partner i fält (som på Panzisjukhuset där det finns en – 1!!! – intensivvårdsläkare och ingen skyddsutrustning) och drömde om doktor Mukwege, att vi flydde från nån som försökte döda honom när han var på besök i Sverige men det jag egentligen är rädd för är att han ska bli smittad, det får inte hända!!!! och på livets förgänglighet och tänk om ”livet efter döden” är att vara fast i en loop av mardrömmar!!!!!! Aldrig känt den känslan förut men det var så tydligt i drömmen, började seriöst tänka på ”helvetet”. Alltså vad händer ens, två såna nätter på rad 😭😭😭

Hur sover ni nu? Är det för att jag inte oroar mig så mycket på dagarna som det kommer om natten? Hoppas att det bara var två nätter och att min goda nattsömn får komma åter. Ska meditera mer innan läggdags, rensa huvudet förhoppningsvis.

Åh, och om ni har möjlighet. Snälla bidra till er vanliga biståndsorganisation (Läkarmissionen, Rädda Barnen, vad det nu är) för varje krona behövs kan jag säga. Barn med undernäring och dessutom kanske malaria eller andra sjukdomar, kommer inte klara detta bra om de drabbas. Till Läkarmissionen kan man Swisha en slant till 90 00 217.

Idag ska vi till ”karantänfamiljen” och fira påskafton. Men först ska jag ut på min promenad runt sjön.

Eller allra först göra plättar i olika färger till frukost, enligt barnens önskemål.

Här hoppar man mellan ämnen….

Vill önska er alla en fin påskafton, hur ni än firar eller icke-firar ❤️❤️❤️

Osorterade tankar om förhållningssätt

Precis så här (som Peppe skriver) är det för mig med:

”Magnus och jag pratade om hur vi inte aktivt är stressade eller rädda för coronaviruset, men att den underliggande vetskapen om att vi lever under en slags humanitär katastrof ändå gör en tröttare än vanligt. Det är liksom en oro som ligger och mal medan man försöker låtsas att allt är okej.”

Igår skrev jag och frågade på instagram hur andra ska göra på påsk.

Så här svarade några av dem:

Sen var det flera som svarade direkt i min inkorg också.

Fick två tankar av detta.

Tanke ett: vad folk tar ansvar, det känns fint och solidariskt.

Tanke två: de som skulle isolera sig skrev ”självklart isolering” eller ”vi isolerar oss givetvis” utan förklaring som riskgrupp eller liknande. Man isolerar sig givetvis om man tillhör riskgrupp. Men är det självklart att ALLA svenskar (som ej jobbar i vården/på Ica etc) ska isolera sig helt och bara träffa de man bor under samma tak som, jag känner att det är lite oklart i riktlinjerna?

Vi har i alla fall träffat en (1) annan familj ganska mycket under karantänen, barnen är jämnåriga och går i samma klass respektive samma förskoleavdelning och båda föräldrarna jobbar hemifrån precis som vi gör. Känns som om det är ganska låg risk om man bara umgås med samma personer? Men vill såklart ej bryta några rekommendationer.

En annan grej jag tänkt på är också alla som känner sig duktiga eftersom de bara umgås utomhus, så ser man en bild där de sitter typ såhär vid nåt timrat bord ute i skogen. Inte jättestor skillnad mot att umgås inomhus va.

Vårt årliga påskfirande i Karlstad är förstås inställt och istället vill jag påskpynta hemma, äta en god påskmiddag hemma hos karantänfamiljen. Cykla till Torpet i Orhem med familjen och äta lunch på långfredagen. Har äntligen fixat båda vuxencyklarna, Juni fick en ny i födelsedagspresent och nu köper vi en större till Arve så han också kan hänga med. Så mysigt att vara ute så mycket!

Också tacksam för:

  • Att mina föräldrar är så ordentliga när det gäller att isolera sig och att min brorsa handlar åt dem
  • Att våren är här! Tänk om detta hänt i november, får rysningar…
  • Att vi i Sverige har väldigt stor frihet under ansvar i jämförelse med övriga världen
  • Att skolorna är öppna så att barnen nu har påsklov på riktigt och kan börja skola + förskola igen nästa vecka, puh

Men väldigt orolig för:

  • Läkarmissionens partner i fält, till exempel på Panzisjukhuset där det finns en enda intensivvårdsläkare, Jean Paul Buhendwa. Han har jour dygnet runt. ”Det finns ju ingen annan som kan det jag kan. Jag kan inte lämna sjukhuset när de behöver min hjälp.” Där finns det också en riskgrupp som inte är så vanlig här, nämligen de undernärda barnen som kommer att dö om de drabbas av corona då de redan är så svaga. Också fått oroande rapporter från Sydafrika där vi jobbar med att ge föräldralösa barn en trygg familj. Jag vet att folk har fullt upp med att starta insamlingar så att folk i vården i Sverige ska få mat (blir galen på att vårdpersonal behandlas så dåligt) men om man har några kronor över så kan de rädda liv även i andra delar av världen.
  • Alla som påverkas svårt på olika sätt, att nån närstående ska drabbas samt hur världen kommer att se ut när allt detta är över. Ekonomi, arbetslöshet osv. Ja samma oro som typ alla andra alltså.

Att prata om annat

Hej, det är stoppa-huvudet-i-sanden-bloggen här, men å andra sidan: det är knappast denna adress man går till för att få uppdateringar om viruset? Alltså tänker jag fortsätta med diverse ytligheter och dylikt.

Idag fyller jag alltså 40 och skäms just nu lite för att jag lade ut inte mindre än TRE bilder på mig själv i ett inlägg på Facebook. Har tagit bort inställningen där folk ser när man fyller år men ville ju ändå ha grattis så därav själva inlägget. Plus hade några nya bilder på mig själv som Severus tagit. Fick jättemånga snälla grattis men alltså bilderna, vet ej om det är ok eller om jag framstår som ego/självgod eller det kanske jag ändå gjorde redan innan. Usch.

Tillbaka till dagen. Jag blev firad på sängen (så mysigt när jag hörde Martin väcka barnen och de smög runt innan de kom och sjöng) och fick solglasögon och snygga tofflor typ birkenstock med platå och ca tusen gnisslande tulpaner och så har jag ju en resa med Martin innestående. När jag lämnat barnen tog jag en promenad och var med på nåt zoom-möte om insamling. Sen ringde en säljare mitt i. Gick åtta kilometer i snålblåst och när jag kom hem lade jag mig här:

Och hade hemmakontor samt vilade.

Nu har jag precis ätit lunch. Alltså det var så gott, men det ser ni väl. Tryffel, olika ostar, senapsstekt kött. Vet ingen bättre hamburgare än Bun Meat Bun.

100% paltkoma nu. Ska utnyttja flextid till att lägga mig under filten och se ett avsnitt Better Things. Sen hämta barnen, duscha och måla naglarna. Byta till klänning fast vi är hemma, får ju ändå skärpa mig lite.

Jag har förresten beställt denna salt karamell-tårta som Martin ska plocka upp. Är proppmätt men ser ändå fram emot den ikväll.

Mamma i nio år!

Det firar jag med att komma dragande med den gamla förlossningsberättelsen. Mest för att jag ville läsa den själv, fattar om ingen annan är intresserad….

BF var i alla fall den 27/4 2011. Vid klockan 21 den 28/4 började jag få förvärkar. De kom ungefär var tionde minut och ökade i intensitet under natten. Jag tog Panodil och försökte lindra med vetevärme och TENS. Vid tre ringde jag förlossningen och frågade om det smartaste vore att försöka sova mellan värkarna (som då kom var sjunde minut) eller att sitta i duschen för att få lindring. Mest ville jag nog höra en röst tror jag, ville inte väcka Martin riktigt så tidigt. Kvinnan som svarade var i alla fall jättegullig, kom med tips och kändes trygg. Jag duschade och försökte vila men vaknade förstås abrupt av varje värk.

En av de sista gravidbilderna med Juni. Ganska låg mage här…

Vid 7 väckte jag Martin och det var så skönt att vara två. Han fixade frukost, masserade och gjorde hela skillnaden. Vi gick och la oss igen och försökte vila och låta kroppen jobba i lugn och ro. Jag klockade värkarna som kom med intervall på 5-10 min. Vi var ännu ganska osäkra på om det var förvärkar eller början på riktiga värkar men försökte ändå vila och äta ordentligt (Martin lagade köttfärssås). Jag maxade dosen Panodil och rörde mig från sida till sida i värkarna. Kände mig spänd och glad.

Vid 16 åkte vi för att lämna hunden hos mina föräldrar. På väg hem ringde jag förlossningen och frågade om vi bara kunde få komma in för en bedömning. Hon som svarade trodde inte att förlossningsarbetet kommit igång än men att vi förstås fick komma in om vi nu ville det. Det ville vi.

Vi träffade en jättegullig barnmorska som undersökte mig. Och jag var öppen 4 cm! Jag och Martin gjorde high five av glädje, jag fick starkare tabletter än Panodil och så åkte vi hem igen. Barnmorskan hade dock “rört om lite” när hon undersökte, för att sätta mer fart på det hela och redan när vi kom hem var värkarna riktigt starka. Efter ett par mackor, ganska många värkar och strax före klockan 20 åkte vi in igen. Då var värkarna så starka att jag hävde mig ur bilen när vi fastnat i bilkö bakom en ambulans, klarade inte att sitta stilla.

När vi kom in var samma BM kvar, jag var öppen 6-7 cm och bad om epidural. Jag var ovanligt svårstucken men lustgasen (och världens bästa Martin) var till hjälp när hon satte kanylen. Det dröjde inte särskilt länge innan narkosläkaren kom och gjorde sitt jobb. Då hade jag så ont att jag knappt orkade bli rädd. Martin höll ihop mig och jag bad att få slippa höra om de olika momenten utan bara få klartecken när den var satt. Kände mig lättad efteråt, nu skulle det snart bli sådär lugnt och härligt som jag hört om efter en epidural. En stunds vila liksom. Men värkarna bara ökade i styrka och jag började få svårt att hantera det. Jag hängde på Martin, andades lustgas och bad att bedövningen skulle ta nån gång. Efter en timme kom BM in igen och vi berättade att jag inte kände nån skillnad. Hon konstaterade att den inte tagit och ringde på narkosläkaren som kom på nytt. Han var jättebra och proffsig men jag antar att det kan bli så där, att den inte tar. När han la den nya var jag stundtals helt borta, omtöcknad av smärta och hallucinerade nästan av lustgasen. När den äntligen tog hade förlossningen gått så långt att trycket var så starkt nedåt. Och där tar inte epiduralen.

Fick såna hallucinationer av lustgasen.

Jag var nu helt slut och hade så ont att jag har svårt att minnas detaljer. Fattade inte hur jag skulle fixa resten av förlossningen och bad om bäckenbottenbedövning. BM försökte förklara att det inte skulle hjälpa mot trycket men jag bad, förhandlade, tjatade (alltså, med min spruträdsla i åtanke kan man förstå desperationen jag kände) och till slut fick jag den tydligen. Martin berättade i efterhand att det var bra att jag inte såg sprutorna.

När det var dags att krysta var jag så påverkad av smärta, rädd och trött att jag inte ville mer. Dessutom hade jag glömt kissa på massa timmar och hade för täta värkar för att kunna så var tvungen att få kateter, vilken total olust. Var helt slut och ville bara tacka för mig. Kände mig precis som i förlossningsprogram på tv när folk ba: JAG KAN INTE! och vips är ungen ute. Men jag fattade verkligen inte hur jag skulle kunna krysta ut barnet, jag höll ju för fan på att gå sönder. Jag ville inte trycka på, kunde inte. Jag fick prova olika ställningar och jag försökte våga krysta, jag bad Martin hålla ena änden av en handduk och så drog jag i den andra för att liksom våga ta i. Men det gick bara inte att göra det helhjärtat, jag höll samtidigt emot mentalt. Typiskt nog hamnade jag i den sista ställning jag kunnat tänka mig, på rygg med benen i de där hållarna. Fast det var ganska bra. Med hjälp av två BM, en undersköterska och en barnläkare, lite värkstimulerande (och diskret prat om sugklocka) hittade jag så den kraft jag behövde för att våga ta i när krystvärkarna svepte över. Nu skulle barnet ut! Alltså, de ljud jag gjorde, Martin säger att jag lät som en tiger. Till slut kom hon äntligen och DEN LÄTTNADEN! Fast det där med att det helt slutar göra ont då, jag håller inte med. Kände mig ganska söndertrasad och tyckte det var sjukt jobbigt att bli undersökt och få några stygn. Moderkakan slank enkelt ut men när de sen skulle trycka och känna på magen, jag ville bara få vara ifred, vila ut med min man och mitt barn. Och det fick jag sen.

Är jättenöjd med bemötandet på förlossningen, alla var peppande, snälla och bra. Och fast föda barn är det värsta och läskigaste jag gjort är jag ganska stolt över att jag fixade det. Inte för att jag direkt hade nåt val, men ändå.

Lyckan!

Det resulterade dessutom i världens finaste unge (och ja, vi fattar att det är en subjektiv åsikt).

Våffeldagen & osorterade tankar

Jag och Martin gjorde rårakor i våffeljärnet till middag. Det var så gott!

Löjrom, lök & dill.

Annars har jag försökt jobba, vara lärare till Juni och ta hand om Arve samtidigt idag. Ja ja jag ska inte klaga, det gick bra. Förstående kollegor osv, klarade ändå av totalt sex timmar ledningsgruppsmöten fast jag var ensam hemma med barnen. Och lyckades dessutom vara utomhus med barnen i mer än tre timmar på eftermiddagen, hade även med hembakta muffins (jag slängde ihop på lunchen), samt morötter, kalla köttbullar, baguett osv till mellis. Herregud vilken supermänniska??? så kändes det inte precis under dagen om man säger så. Snarare som att jag inte riktigt räckte till nånstans och bara mutade och hotade.

Vi skulle utreda Arves konstiga växtvärk i slutet av mars men vårdcentralen ställer in alla besök vilket såklart är rätt. Ändå jobbigt för han hade så ont i foten i natt att han inte kunde sova. Jag masserade försiktigt i nästan en timme. Har något av era barn haft ont i fötterna av växtvärk? Tycker det känns så konstigt, han är också lite varm på de områden som gör ont (det kommer och går men har varit så här i flera år) och jag skulle verkligen vilja att en läkare uteslöt att något är fel. Borde kanske ha sökt hjälp tidigare men har tänkt att det är så vanligt med växtvärk och att det förmodligen är det. Nåväl det får bli efter pandemin.

Imorgon kan inte skolan erbjuda någon undervisning pga så hög frånvaro bland pedagogerna så vi fortsätter ha barnen hemma. Själv måste jag till kontoret några timmar men tar bilen så det känns lugnt.

Så imponerad av hur väl Junis pedagoger förberedde hemundervisningen. Otroligt, ovanpå allt annat liksom.

Nu måste jag sova.

Var rädda om er nu ❤️❤️❤️

40 år minus två veckor

(Hej hej, jag kommer inte skriva så mycket om c-ordet här för jag antar att ni får en del sånt på annat håll. Det beror inte på att jag inte bryr mig om alla som drabbas osv.)

Både i fredags och igår åt jag grillad korv till lunch. I förrgår på Tyresta och igår i en park nånstans mellan Tallkrogen och Svedmyra. Korvgrillning är en perfekt aktivitet, men särskilt nu kanske?

Jag och Caroline pratade också om att när det handlar om att vara utomhus med barnen är det alltid trevligare om man som vuxen kan hänga upp det hela på en aktivitet som omfattar att äta något. Så leker barnen medan man själv står och pysslar med maten, småpratar, fixar. Så mysigt!

Det är så vackert ute nu, även om vindarna är gjorda av ren is och jag klär mig i tusen lager kläder. Det enda utmanande på mina promenader är att försöka undvika att gå nära alla pensionärer som är ute för att njuta av vädret, och att hålla andan inom två meter från dem. Men att komma ut gör under för mitt humör.

I fredags kväll var vi på middag hos vänner med barn i samma klass och på samma förskoleavdelning som våra. Det var vår tur att bjuda men mysigare att vara i deras hus (så barnen kan leka på en annan våning) så vi tog med middagen dit. Jag gjorde en stor gryta chili, guacamole, mangosalsa, picklad rödlök, riven cheddar osv. Och en kanna hemgjord margarita!

Jag har lite dåligt självförtroende på matlagning, kanske för att jag är gift med en som är kock/haft restaurang osv. Men det här var GOTT.

För övrigt funderar jag på hur jag ska fira min fyrtioårsdag. Med nån bra take out kanske.