Ängslig runt 40?

Igår gick jag runt i underställ hela dagen. Jag pysslade med barnen (från trolldeg till porslinsmålning), gick en lång promenad, rensade korgar i badrummet och golvet i klädkammaren och hade en allmänt bra dag som kändes lång på ett härligt sätt.

När jag var ute och gick och lyssnade på ny musik som jag blev glad av så tänkte jag på att det är fint att leva i en tid när man kan fortsätta vara den man är trots vuxenliv och barn och jobb. Att både tycka om att ta ansvar och att ibland få känna sig lite ansvarslös.

Sen läste jag detta hos en favoritpoddare och tog åt mig av sista stycket.

Fattar väl delvis hur hon menar och känner mig inte så ängslig precis men vill ju gärna få känna mig lite cool ibland. Så det var väl där skon klämde för mig antar jag?

Ja ni fattar.

Jag känner mig i mångt och mycket som samma person som trettioåriga Hanna, förutom att jag är tryggare i min yrkesroll och har 8,5 års erfarenhet av mig själv som förälder.

Antar att jag kommer ha ungefär samma musiksmak, älska att dansa och tycka att det är kul med kläder även när jag fyller 50, 60 och 70 år.

Ja ja detta var såklart ingen stor grej för mig, även om jag nu skrev ett helt inlägg om ämnet. Är inte ängslig på det sättet. Kände att jag behövde förtydliga det. Men ”intressant” att prata om ändå! Ska göra det med olika vänner framöver har jag tänkt.

Tillbaka till gruvan

”Ingen läser bloggar på sommaren” men jag har faktiskt haft besöksrekord under juli med nästan 8000 unika besökare, enligt Google analytics. Blev jätteglad, tack för det ❤️

Idag började jag jobba på riktigt igen och lade ut följande outfitbild på instagram (en av tusen denna sommar).

Även om det kan kännas tungt att komma tillbaka efter en skön ledighet tänker jag på detta:

Nu har Statistiska centralbyrån undersökt den förväntade livslängden för dagens trettioåringar. För högutbildade av båda könen fortsätter den förväntade livslängden att öka. Sedan 2012 har den ökat med hela 8,5 månader för män och 6 månader för kvinnor.

Men för lågutbildade har kurvan stannat av, ja till och med sjunkit. Män med låg inkomst förväntas leva lika länge som 2012 medan kvinnors förväntade livslängd har sjunkit med 2,5 månader.

Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd har sjunkit. Arbetarkvinnors liv blir alltså kortare.

De lever såklart inte längre för att jag går runt och är tacksam för mitt jobb. Men kanske att livsstilen medelklass skulle kunna få lite mindre uppmärksamhet, i förhållande till den här typen av frågor?

Syftar såklart inte på utrymme i personliga bloggar eller på instagram nu, jag menar snarare löpsedlar, medieutrymme, debatter.

Läste senast idag efter-semestern-tips (i vår största tidning) och det handlade mycket om ”krav på att leverera”, ”nya projekt” och ”tänk inte att du måste vara supertaggad inför hösten”.

Tror inte det är helt hundra applicerbart för kvinnor som kommer tillbaka till sina utsatta yrken (stress, förslitningar, monotoni etc) men vad vet jag.

//ironiskt nog klädd i workwear idag

Skilsmässa och problem i röven

Igår lyssnade jag på senaste Fredagspodden och där pratar Hannah och Amanda om sin oro för att (unga) influencers delar med sig av för mycket i sociala medier. Som exempel nämnde de Kenzas förlossningsvideo. Och nån annan känd som blev intervjuad och pratade om sina hemorrojder. Oversharing, ansåg Amanda.

I nästa del av samma poddavsnitt pratar Hannah om sin skilsmässa, hur tufft det är när (den namngivna) dottern blir besviken för att hon inte får spendera sommaren som hon brukar osv. Ett jättefint och öppet samtal som jag är säker på ger stöd till andra i samma situation. De pratade även om hur Hannahs man verkade ha gillat henne som bäst när hon var gravid, ammade och/eller var tjock.

Personligen skulle jag hellre prata om mina hemorrojder (fick fruktansvärda sådana under krystfasen vid båda förlossningarna, det blev tack och lov bättre dag för dag för att så småningom försvinna helt – xyloproct är BÄST, kombinera suppar med kräm, hade dock PANIK och grät de första dagarna, rekommenderar även microlax dagligen) än intima detaljer om min relation eller mina barns känslor. Men lägger absolut ingen värdering i detta – man är olika! Och det är fint, tycker jag.

Framför allt under småbarnsåren har jag uppskattat (något enormt!) att andra berättat om sina upplevelser, fysiska som psykiska, och jag har funnit ett stort stöd i det.

Min poäng med detta inlägg är väl att det är fint när vuxna människor vågar berätta, dela med sig. När kvinnor som verkar leva ganska perfekta liv visar en tuff förlossning, öppnar upp om sina hemorrojder eller pratar om hur svårt det kan vara under skilsmässan så finns det andra som känner igen sig.

Ingen ska förstås känna sig tvingad att dela med sig av intima detaljer, det känns skönt när man märker att den som delar med sig gör det med viss eftertanke och efter att personen hunnit landa i känslan.

Men att som Kenza, lägga ut en redigerad men öppen och stark video några veckor efter förlossningen. Eller som Hannah berätta om den svåra skilsmässan i ett samtal med sin syster. Jag tycker bara att det är modigt, fint och viktigt.

Tack till alla som delar med sig och visar olika sidor av livet!

En kär vän från april 2011 och mars 2014.

Orkar inte heller

Läste också lite i “Jag är så jävla trött”, men kände att jag inte hade kapacitet att ta in så mycket analys kring patriarkatet.

skrev Peppe förut. Och det är precis vad jag tänkte när jag läste om boken. Orkar inte ens tänka på sånt där, imorse hade vi en diskussion om att jag alltid blir stressad de sporadiska gånger vi (jag) bokat hemstäd eftersom jag vill plocka undan allt innan så det ska gå enkelt för hen som städar att städa medan Martin är mer chill. Vi är olika och helt slumpvis har det fallit sig som så att jag är mer som generella kvinnor och han mer som generella män.

Ja ja nu är jag i alla fall ensam hemma ocu ansvarslös och det är dessutom nystädat och undanplockat. Serenity now!

Lånar en bild av Peppe helt olovandes (Peppe jag bjuder på glass när vi ses!)

Totalförbud mot aborter, även vid våldtäkt och incest :(

I natt röstade Alabama igenom en anti-abortlag som bara ger undantag om kvinnans liv är i fara. Läkare som utför aborter kan straffas med upp till 99 års fängelse.

Troligtvis kommer just den här lagen inte att överleva den juridiska processen. Men den vidriga kamp för att – i slutänden – försöka riva upp det domslut som ligger till grund för laglig abort i hela USA, är fruktansvärt otäck.

Förbud mot abort leder såklart inte till färre aborter. Istället ökar de farliga och osäkra aborterna och innebär att över 50 000 kvinnor dör varje år.

Förbuden gör också att aborträtten blir en klassfråga, eftersom kvinnor som har råd kan vända sig till privata kliniker eller resa utomlands för att få tillgång till säkra aborter.

Vidrigt är detta, jag blir så upprörd!

Internationella barnmorskedagen

Ja, den dagen är det idag och jag tänker på de barnmorskor jag mött.

På den gulliga kvinnan som jag tror hette typ Ann-Marie…? och jobbade på ungdomsmottagningen Druvan och gjorde att man vågade gå till barnmorska och prata preventivmedel. Hon var mamma till en kille i syrrans parallellklass eller något sånt men mer minns jag inte. Väldigt snäll och trygg i alla fall.

Jag tänker såklart på underbara Katarina Sandström på Charlottamottagningen, där jag gick under båda graviditeterna.

Jag minns hur jag var ute och gick med en nyfödd Juni och hunden när min barnmorska från den första förlossningen ringde och kollade om jag var ok. Hon verkade nästan gråtfärdig ibland under förlossningen, avdelningen var underbemannad när Juni föddes, jag hade dödsångest och var väldigt smärtpåverkad men vi var två som födde precis samtidigt och hon ansvarade för båda. Hon hade läst i journalen att jag gått i samtal innan förlossningen och hade såklart velat hjälpa mig till en bättre upplevelse än hon hade möjlighet till. Jag uppskattade verkligen samtalet från henne. Att hon sett och förstått.

Inför Arves förlossning bokade jag ett ”Viktoriasamtal” och fick träffa Jenny Luukkonen på Centralsjukhuset i Karlstad. Det räckte med ett samtal för att jag skulle känna mig tryggare igen. Hon lyssnade och fattade. Gav konkreta råd och förslag. Trygghet.

Minns förstås Arves förlossning där otroliga Siv Hörling hjälpte mig till nån slags revansch. Och där fantastiska undersköterskan Lina Werne fanns där hela tiden, som en himla ängel var hon.

Tack för allt! Ni är så viktiga ❤️

Två rynkor i en panna

Kom på mig själv med att känna tacksamhet gentemot Maggie Siff (som vi ser i halvdåliga men underhållande Billions, känd även som Rachel i Mad Men och som Dr. Tara i Sons of Anarchy) som inte botoxat bort sin rynka mellan ögonbrynen.

Alltså kvinnor får såklart lägga pengar på vad de vill och vi lever alla i ett utseende- och ungdomsfixerat samhälle så jag fattar pressen. Men jag känner ändå varma känslor mot folk som syns i offentligheten med rynkade pannor.

Om förskolestarten

Så här skriver Malin S:

”Förskoletiden med C blev aldrig riktigt bra. Det började med att jag gick med på att låta henne börja tidigare än vi hade planerat, på grund av önskemål från personalen. Jag var liksom inte nog erfaren eller kunnig förälder för att fatta att vi kunde ha sagt nej. Vi kunde ha sagt att vi tar platsen och betalar för den, men att C börjar när vi hade tänkt. C var känslig, liten och låg efter i utvecklingen på grund av att hon var för tidigt född. Ändå agerade jag tvärs emot mina egna instinkter och inledde med att jobba heltid, som någon slags feministiskt statement. Det ångrar jag och det går aldrig att ta tillbaka.

Och så följande insikt: vi ska inte behöva tänka att det naturliga sättet att inleda förskoletiden är att lämna ett gråtande barn med ett hastigt hejdå. Att smärtan måste vara en del av det. Att en snabb inskolning med plötsliga, upprörande avsked är det bästa, eller enda sättet.”

Och jag känner igen mig jättemycket i Junis förskolestart och första år på förskolan. Hur kunde jag tänka att det inte fanns något annat alternativ än att lämna en unge som vissa dagar fick sitta i sin vagn inomhus eftersom det var där hon kände sig minst otrygg? Som knappt åt något om dagarna? Fanns det något annat alternativ, jag vet inte. Men hemskt var det.

Så fruktansvärt

Det är inte många dagar sen vi kunde se en pojke bli misshandlad av ordningsvakter. Ikväll har det hänt en gravid kvinna. Se filmerna här.

Detta är alltså en man som pressar ned en höggravid kvinna mot en bänk med magen först medan hennes lilla dotter står bredvid, helt förstörd.

VAD kan ha föranlett detta? En biljettkontroll kan ALDRIG rättfärdiga något ens i närheten av det här. Inget kan rättfärdiga detta övervåld.

Det gör så ont att se, jag är helt skakig. Och då ser jag alltså detta hemma i min trygga säng, i mitt vita skinn. Jag kan förstås inte ens föreställa mig det trauma denna kvinna eller hennes dotter utsatts för.

Att äta för att inte bli sjuk?

Inlägg tillsammans med

Den ”gröna mattrenden” är definitivt här för att stanna. Allt fler av mina vänner äter vegetariskt och det finns ingen risk att sakna middagsinspiration. Förutom fina kokböcker som Mera Vego och Nyfiken grön finns bland andra @javligtgott, @linalagarmat, @tuvessonskan, @gaashud, @stockholmfood och massor av andra grymma vego- och vegankonton på instagram, bloggar, vloggar och tidningar i ämnet.

Skärmdump från @linalagarmat

Så fint med all inspiration, matglädje och pepp! Vegetarisk och vegansk mat utan pekpinnar känns extra bra som en sund motpol när det samtidigt florerar en ganska stor skräck för olika livsmedel.

I en grupp jag är med i på Facebook skrev en tjej som precis diagnosticerats med cancer om hur hon knappt vågar äta något alls, utifrån alla råd om vilka livsmedel som orsakar/göder cancer. Hon bad därför om tips och recept.

Jag trodde att hon skulle få lugnande råd om att det viktigaste är att hon äter det hon kan under behandlingarna, och länkar till recept och konton som sprider matlust.

Istället kom en UPPSJÖ av ”fakta” om allt från att äta ketogen kost utan kolhydrater enligt LCHF till att äta veganskt och undvika all gluten och laktos.

Var och en måste få bli salig på sin tro men man kanske kan chilla lite med råd om basiskt ph-värde och vad som ger rätt tarmflora till en person, som jag antar är i ett chocktillstånd, och själv skriver att hon knappt vågar äta pga alla råd hon redan fått.

Tack och lov för att det också kom några lugnande svar, från bland andra personer som överlevt cancer och önskade att de ätit mer för att ge kroppen energi att orka behandlingarna samt en dietist som specialiserat sig på just kost och cancer och skrev utifrån forskning.

Hoppas att personen som frågade inte känner sig ännu räddare efter den långa tråden med olika tips som motsäger varandra…

Det där var en parentes som kanske blev onödigt lång. Men det jag ville komma fram till var att det är så härligt när vegmat får handla om matlust, inte om förbud. Och det gör det på alla konton jag nämnt här, och många många fler.

Min bästa vegmat är falafel. Eller att göra egen buffé med olika sallader, goda bröd, ostar och röror. Vad är din?

Den största stjärnan i Almedalen

Jag vet inte vem som skulle göra mig mer starstruck än doktor Denis Mukwege.

Doktor Denis Mukwege är chefsläkare vid Panzisjukhuset i östra DR Kongo och världskänd för sitt arbete för våldtagna kvinnor. Totalt har tiotusentals kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld fått vård på Panzisjukhuset.

Hans betydelse är svår att mäta i ord, men det finns många berättelser från de kvinnor han har hjälpt. Så här säger Justine Sirie, som är lokalvårdare på Panzisjukhuset:

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

 

Hej från Almedalen!

Det här är två av de mest intressanta seminarier jag besökt hittills, båda har ägt rum på Googles scen.

Siduri Poli, vilken otrolig stjärna. Hon har grundat och driver innovationshuset Changers Hub, som tillgängliggör verktyg för att alla unga ska kunna påverka sin framtid och nå framgång. Hubben driver mötesplatser i Alby och på Stureplan, dit man kan gå för att jobba i coworking space, bli idécoachad, gå på kurser inom entreprenörskap eller lyssna på en inspirationsföreläsning.

Kristina Wicksell från Make Equal och #ochjagprotesterade är definitionen av eldsjäl.

Make Equal är lösningsfokuserade jämlikhetsexperter som jobbar för – och uppmanar till – praktiskt jämlikhetsarbete. De kommer på och genomför innovativa samhällsförändrande idéer, med fokus på att fler ska vilja och kunna engagera sig. Målet är ett samhälle där alla slipper diskriminering och kan nå sin fulla potential.