Totalförbud mot aborter, även vid våldtäkt och incest :(

I natt röstade Alabama igenom en anti-abortlag som bara ger undantag om kvinnans liv är i fara. Läkare som utför aborter kan straffas med upp till 99 års fängelse.

Troligtvis kommer just den här lagen inte att överleva den juridiska processen. Men den vidriga kamp för att – i slutänden – försöka riva upp det domslut som ligger till grund för laglig abort i hela USA, är fruktansvärt otäck.

Förbud mot abort leder såklart inte till färre aborter. Istället ökar de farliga och osäkra aborterna och innebär att över 50 000 kvinnor dör varje år.

Förbuden gör också att aborträtten blir en klassfråga, eftersom kvinnor som har råd kan vända sig till privata kliniker eller resa utomlands för att få tillgång till säkra aborter.

Vidrigt är detta, jag blir så upprörd!

Internationella barnmorskedagen

Ja, den dagen är det idag och jag tänker på de barnmorskor jag mött.

På den gulliga kvinnan som jag tror hette typ Ann-Marie…? och jobbade på ungdomsmottagningen Druvan och gjorde att man vågade gå till barnmorska och prata preventivmedel. Hon var mamma till en kille i syrrans parallellklass eller något sånt men mer minns jag inte. Väldigt snäll och trygg i alla fall.

Jag tänker såklart på underbara Katarina Sandström på Charlottamottagningen, där jag gick under båda graviditeterna.

Jag minns hur jag var ute och gick med en nyfödd Juni och hunden när min barnmorska från den första förlossningen ringde och kollade om jag var ok. Hon verkade nästan gråtfärdig ibland under förlossningen, avdelningen var underbemannad när Juni föddes, jag hade dödsångest och var väldigt smärtpåverkad men vi var två som födde precis samtidigt och hon ansvarade för båda. Hon hade läst i journalen att jag gått i samtal innan förlossningen och hade såklart velat hjälpa mig till en bättre upplevelse än hon hade möjlighet till. Jag uppskattade verkligen samtalet från henne. Att hon sett och förstått.

Inför Arves förlossning bokade jag ett ”Viktoriasamtal” och fick träffa Jenny Luukkonen på Centralsjukhuset i Karlstad. Det räckte med ett samtal för att jag skulle känna mig tryggare igen. Hon lyssnade och fattade. Gav konkreta råd och förslag. Trygghet.

Minns förstås Arves förlossning där otroliga Siv Hörling hjälpte mig till nån slags revansch. Och där fantastiska undersköterskan Lina Werne fanns där hela tiden, som en himla ängel var hon.

Tack för allt! Ni är så viktiga ❤️

Två rynkor i en panna

Kom på mig själv med att känna tacksamhet gentemot Maggie Siff (som vi ser i halvdåliga men underhållande Billions, känd även som Rachel i Mad Men och som Dr. Tara i Sons of Anarchy) som inte botoxat bort sin rynka mellan ögonbrynen.

Alltså kvinnor får såklart lägga pengar på vad de vill och vi lever alla i ett utseende- och ungdomsfixerat samhälle så jag fattar pressen. Men jag känner ändå varma känslor mot folk som syns i offentligheten med rynkade pannor.

Om förskolestarten

Så här skriver Malin S:

”Förskoletiden med C blev aldrig riktigt bra. Det började med att jag gick med på att låta henne börja tidigare än vi hade planerat, på grund av önskemål från personalen. Jag var liksom inte nog erfaren eller kunnig förälder för att fatta att vi kunde ha sagt nej. Vi kunde ha sagt att vi tar platsen och betalar för den, men att C börjar när vi hade tänkt. C var känslig, liten och låg efter i utvecklingen på grund av att hon var för tidigt född. Ändå agerade jag tvärs emot mina egna instinkter och inledde med att jobba heltid, som någon slags feministiskt statement. Det ångrar jag och det går aldrig att ta tillbaka.

Och så följande insikt: vi ska inte behöva tänka att det naturliga sättet att inleda förskoletiden är att lämna ett gråtande barn med ett hastigt hejdå. Att smärtan måste vara en del av det. Att en snabb inskolning med plötsliga, upprörande avsked är det bästa, eller enda sättet.”

Och jag känner igen mig jättemycket i Junis förskolestart och första år på förskolan. Hur kunde jag tänka att det inte fanns något annat alternativ än att lämna en unge som vissa dagar fick sitta i sin vagn inomhus eftersom det var där hon kände sig minst otrygg? Som knappt åt något om dagarna? Fanns det något annat alternativ, jag vet inte. Men hemskt var det.

Så fruktansvärt

Det är inte många dagar sen vi kunde se en pojke bli misshandlad av ordningsvakter. Ikväll har det hänt en gravid kvinna. Se filmerna här.

Detta är alltså en man som pressar ned en höggravid kvinna mot en bänk med magen först medan hennes lilla dotter står bredvid, helt förstörd.

VAD kan ha föranlett detta? En biljettkontroll kan ALDRIG rättfärdiga något ens i närheten av det här. Inget kan rättfärdiga detta övervåld.

Det gör så ont att se, jag är helt skakig. Och då ser jag alltså detta hemma i min trygga säng, i mitt vita skinn. Jag kan förstås inte ens föreställa mig det trauma denna kvinna eller hennes dotter utsatts för.

Att äta för att inte bli sjuk?

Inlägg tillsammans med

Den ”gröna mattrenden” är definitivt här för att stanna. Allt fler av mina vänner äter vegetariskt och det finns ingen risk att sakna middagsinspiration. Förutom fina kokböcker som Mera Vego och Nyfiken grön finns bland andra @javligtgott, @linalagarmat, @tuvessonskan, @gaashud, @stockholmfood och massor av andra grymma vego- och vegankonton på instagram, bloggar, vloggar och tidningar i ämnet.

Skärmdump från @linalagarmat

Så fint med all inspiration, matglädje och pepp! Vegetarisk och vegansk mat utan pekpinnar känns extra bra som en sund motpol när det samtidigt florerar en ganska stor skräck för olika livsmedel.

I en grupp jag är med i på Facebook skrev en tjej som precis diagnosticerats med cancer om hur hon knappt vågar äta något alls, utifrån alla råd om vilka livsmedel som orsakar/göder cancer. Hon bad därför om tips och recept.

Jag trodde att hon skulle få lugnande råd om att det viktigaste är att hon äter det hon kan under behandlingarna, och länkar till recept och konton som sprider matlust.

Istället kom en UPPSJÖ av ”fakta” om allt från att äta ketogen kost utan kolhydrater enligt LCHF till att äta veganskt och undvika all gluten och laktos.

Var och en måste få bli salig på sin tro men man kanske kan chilla lite med råd om basiskt ph-värde och vad som ger rätt tarmflora till en person, som jag antar är i ett chocktillstånd, och själv skriver att hon knappt vågar äta pga alla råd hon redan fått.

Tack och lov för att det också kom några lugnande svar, från bland andra personer som överlevt cancer och önskade att de ätit mer för att ge kroppen energi att orka behandlingarna samt en dietist som specialiserat sig på just kost och cancer och skrev utifrån forskning.

Hoppas att personen som frågade inte känner sig ännu räddare efter den långa tråden med olika tips som motsäger varandra…

Det där var en parentes som kanske blev onödigt lång. Men det jag ville komma fram till var att det är så härligt när vegmat får handla om matlust, inte om förbud. Och det gör det på alla konton jag nämnt här, och många många fler.

Min bästa vegmat är falafel. Eller att göra egen buffé med olika sallader, goda bröd, ostar och röror. Vad är din?

Den största stjärnan i Almedalen

Jag vet inte vem som skulle göra mig mer starstruck än doktor Denis Mukwege.

Doktor Denis Mukwege är chefsläkare vid Panzisjukhuset i östra DR Kongo och världskänd för sitt arbete för våldtagna kvinnor. Totalt har tiotusentals kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld fått vård på Panzisjukhuset.

Hans betydelse är svår att mäta i ord, men det finns många berättelser från de kvinnor han har hjälpt. Så här säger Justine Sirie, som är lokalvårdare på Panzisjukhuset:

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

 

Hej från Almedalen!

Det här är två av de mest intressanta seminarier jag besökt hittills, båda har ägt rum på Googles scen.

Siduri Poli, vilken otrolig stjärna. Hon har grundat och driver innovationshuset Changers Hub, som tillgängliggör verktyg för att alla unga ska kunna påverka sin framtid och nå framgång. Hubben driver mötesplatser i Alby och på Stureplan, dit man kan gå för att jobba i coworking space, bli idécoachad, gå på kurser inom entreprenörskap eller lyssna på en inspirationsföreläsning.

Kristina Wicksell från Make Equal och #ochjagprotesterade är definitionen av eldsjäl.

Make Equal är lösningsfokuserade jämlikhetsexperter som jobbar för – och uppmanar till – praktiskt jämlikhetsarbete. De kommer på och genomför innovativa samhällsförändrande idéer, med fokus på att fler ska vilja och kunna engagera sig. Målet är ett samhälle där alla slipper diskriminering och kan nå sin fulla potential.

Den första juni

Igår gick jag och syrran till Tanto där vi låg på en filt och lyssnade på Magnus och Peppes podd om Uppdrag Granskning.

Så många har sagt bra saker om UG om Virtanen att jag känner att det är överflödigt att jag också ondgör mig. Men denna bild säger ganska mycket.

Vi gick på stan en sväng och jag hittade en ny sommarklänning från Carin Wester som jag bytte om till direkt på Åhléns. På väg till vernissagen som jag berättade om häromdagen, åt vi middag på Brillo. Och sen vidare till Galleri Bergman. Där var jättevarmt men väldigt trevligt. Och vinet var svalt.

Sen gick vi till Debaser Humlegården och därefter till Riche.

Slut på kväll!

Idag har jag premiärbadat för i år, vid Mälarhöjdsbadet. Vilken lång sommar det kommer bli, oavsett väder, när man redan har kommit igång med allt somrigt.

Läs Nina Åkestam

Nina Åkestam, ekonomie doktor, reklamforskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm. Fd copywriter i Stockholm och New York:

”De senaste gångerna jag har föreläst om min forskning har jag fått en fråga som jag känner behöver ett längre svar. Den lyder: Om vi visar människor som är normalviktiga eller till och med överviktiga i reklam, är det verkligen ansvarstagande? Bidrar vi inte till ökad ohälsa då genom att signalera att det är okej att vara tjock?

Det enkla svaret på den frågan är att nej, det är snarare tvärtom. De senaste decennierna har reklammodellers genomsnittsvikt sjunkit kraftigt. Samtidigt har andelen överviktiga och feta i världen ökat. Om det finns något samband mellan modellers och vanliga människors vikt, verkar det alltså snarare vara negativt.

Men är det inte så att övervikten kanske hade ökat ännu mer, om inte det smala skönhetsidealet i reklam fanns där som broms? Nej, så verkar det inte heller vara. Det finns många studier av vad som motiverar människor att exempelvis träna eller gå ner i vikt. Att titta på bilder av smala människor, eller att bli kritiserad för sin vikt, är inte en stark motivator alls. Snarare kan den ha motsatt effekt, eftersom det krävs självförtroende för att göra en större livsstilsförändring. En noggrann genomgång av forskningsläget på det här området finns i Julia Skotts utmärkta bok Kroppspanik. Läs den!

Något vi däremot vet är att reklam med smala modeller kan trigga ätstörningsbeteenden hos dem som har en sådan problematik. Det är en annan viktig aspekt av den här frågan: hälsa är så mycket mer än vikt. Jag vet att vi nu har hamnat i ett läge där media och populärkultur nästan alltid förväxlar begreppen. Det har blivit omodernt att säga att man vill vara smal, så då säger man att man vill se hälsosam ut istället. Men det är hittepå. Dels för att hälsa inte syns utanpå. Dels för att hårt tränande och begränsat ätande är direkt ohälsosamt. Ätstörningar som ortorexi och anorexi är fruktansvärda sjukdomar som skadar både psyke och kropp. De kan i värsta fall leda till döden. Det gör inte ett BMI på 22 eller 27 eller vad nu de inte så smala människor vars existens i reklam vi diskuterar kan tänkas ha. Alla smala är givetvis inte ohälsosamma. Men det är inte alla tjocka heller. Och vi kan inte säga något om en människas hälsa baserat på en bild i en annons.

Men, kanske viktigast av allt: Det är inget problem att signalera att det är okej att vara tjock eller normalviktig, för det ÄR okej att vara tjock eller normalviktig. Precis som det är okej att vara jättesmal. Man måste inte vara hälsosam för att få existera, det står inte någonstans i vårt demokratiska samhällskontrakt. Och för den som vill hävda att det är omoraliskt att vara överviktig eller ohälsosam för att man då kostar samhället pengar vill jag ställa en motfråga: är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Där människovärde mäts i intäkter och utgifter? Där vi gör oss av med äldre, med barn, med cancersjuka, med brottslingar, med ätstörda, med utbrända, med forskare, med konstnärer, med alla som av olika orsaker i reda pengar kostar samhället mer än de bidrar med? Nej, så klart inte.

Människovärdet är okränkbart, oavsett kroppstyp. Ingen ska behöva försvara sig på grund av hur deras kropp ser ut på bild. Och reklamen ska inte behöva anpassa sig till hälsofascism när vi vet att blandade kroppstyper i reklam både säljer bättre och får konsumenter att må bättre.”

Spara på krafterna

Jag började radera det här inlägget nu på morgonen, för tonen kändes så mycket självhjälpsblogg och mer blondinbella än jag? Men låter det stå kvar och hoppas att ni fattar att jag inte skrev det i nån flåshurtig stil… det utgår 100% från mig själv och är såklart inte applicerbart på nån som går på knäna i vårdyrket eller så.

Jag tänker mycket på att jag inte vill bli utbränd. Egentligen tror jag inte att jag har en personlighet som sätter mig i den direkta riskzonen för utmattningssymptom. Jag menar inte att det bara hänger på personlighet men det pratas ju ofta om en kombination av hög ambitionsnivå i kombination med en stark drivkraft att inte göra fel, samt en prestationsbaserad självkänsla? Så himla fina egenskaper egentligen, att vilja bidra och göra rätt. Så orättvist att drabbas av utmattning.

Själv tycker jag ofta att både jag och min prestation duger och jag tror att jag är bra på att prioritera vad som är viktigt att lägga mer tid på och vad jag ska göra ”tillräckligt bra” och sen släppa. Och jag utgår ofta från att folk fattar att jag gör mitt bästa och känner sällan att jobbet är på liv eller död.

(Även om det faktiskt ÄR på liv eller död i förlängningen. För om vi samlar in mer pengar kan vi rädda fler liv. Men jag är ändå ingen hjärtkirurg eller liknande, och det är inte som om insamlingen hänger på huruvida jag skriver klart det där dokumentet om GDPR idag eller imorgon.)

Men oavsett personlighet osv så försöker jag vara rädd om mig själv. För när jobbet är så roligt att man vill genomföra massor av idéer samtidigt – och så är det just nu (glad dansande gif!), kan det vara svårt att känna efter, tänker jag?

Därför håller jag på med saker som jag tycker funkar för min personlighet. Som att:

  • Skriva upp ALLA sysslor i min att göra-lista och lägga in alla möten och andra tider i min kalender. För att känna att jag har koll och kontroll och slipper vakna mitt i natten och komma på något jag missat.
  • Säga nej ibland, fast impulsen egentligen är att säga ja. Ikväll skulle jag på rolig after work-middag med kollegor men eftersom det skulle bli lite senare än jag tänkt sa jag nej. Tråkig person, men snäll mot mig själv.
  • SÖMN! Lägger mig samtidigt som barnen ikväll.
  • Prioritera upp såna där arbetsuppgifter som jag måste göra men som tar emot att genomföra. För när jag har känslan av att jag skjuter upp något tråkigt är det som om det drar extra batteri även när jag är i viloläge och har jag mycket sånt som hänger över mig blir jag stressad och snäsig mot barnen. Överlag försöker jag undvika dåligt samvete över samtal jag borde ringa, möten som ska följas upp. Motto: sånt som känns jobbigt men ändå går ganska snabbt ska rivas av direkt. För känslan efteråt är så skön.
  • Generellt är jag ganska bra på självkärlek, jag tänker snälla och överseende tankar om mig själv. Det hjälper också, tror jag?
  • Sen är det förstås otroligt skönt att ha en bra chef och frihet att öka eller minska sin arbetsbelastning utifrån utrymme. Och få hjälp att bolla och prioritera om det behövs.

Nä nu är klockan nästan 21.30 och här har ni en person som tänker sig minst åtta välgörande timmar i natt. Mmm sova… otroligt tacksam över att få sova bra. Och att barnen sover om nätterna.

Hur tänker ni om olika typer av utmattningssymptom och depression? Jag var på väg åt det hållet en gång för tio år sen, på en arbetsplats där jag hade höga förväntningar inom sälj men inte rätt verktyg för att kunna göra ett bra jobb. Jag kände mig otroligt maktlös och misslyckad. Jag vaknade alldeles genomsvettig om nätterna, hade feber nästan en månad och fick högt blodtryck. Men så fort jag fattade att det hängde ihop med jobbet (det tog väl några veckor av dåligt mående) och att det ej var nån konstig influensa sade jag upp mig. Alla symptom upphörde direkt, som ett trollslag. Sen dess har jag aldrig känt något liknande, tack och lov. Och då har jag ändå haft betydligt högre krav på prestation sen dess. Den jobbiga upplevelsen var en viktigt lärdom för mig.

PS Nu blommar det i kungsan!

Det är synd om männen

När jag var yngre beklagade sig ofta mina vänner över att det var så svårt att berätta om jobbiga saker för sina pojkvänner. Att deras killar hade svårt för att bara lyssna, bekräfta och finnas där. Istället verkade pojkvännerna uppleva en förväntan om att hjälpa till med att lösa ett problem, och när det inte gick blev de frustrerade och drog sig undan samtalen.

Grejen är att tjejerna knappast ville ha konkret hjälp med att hantera sin jobbiga chef eller sin pappas fru. De ville bara få älta, diskutera, få bekräftelse på att de tänkte rätt.

Och jag vet, det blir extremt generaliserande när man använder sig av upplevda exempel för att driva en tes. Men det får ni leva med.

För just det här var det starkaste med Avicii: True Stories, tycker jagf. Jag såg inte ens hela dokumentären, orkade inte. Men precis som Jessica skriver: ”Att vara rotlös, omgiven av människor som inte bekräftar de känslor du känner. Vilken jävla mardröm.”

Ja, vilken mardröm. Att gång på gång försöka berätta om hur man känner och få så otroligt lite bekräftelse tillbaka. Att allt bara handlar om pengar.

Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi lär, framför allt vår son, att prata om sina känslor. Att sätta ord på hur han känner, att våga vara ledsen, berätta om varför han känner sig arg.

Men jag inser att det är minst lika viktigt att han lär sig att lyssna och bemöta andra och hur de känner. Att på sikt kunna härbärgera både sina egna, och andras, känslor.

Det här kan jag väl inte läsa nog många gånger, ur en artikel i SvD:

Om ett litet barn blir argt eller ledsen är det viktigt att föräldern kan spegla barnets känslor. Det betyder att föräldern är närvarande, lyssnar och härbärgerar barnets känslor inom sig. Med ansiktsuttryck och annat kroppspråk visar man ­empati, att man förstår hur det känns. Med ord sätter man namn på den aktuella känslan. Därmed känner barnet sig sett och hört, skapar ett språk för känslorna och förstår att det inte är så farligt att känna på ett visst sätt. Barnet finner tröst och lugn.

Det går snett i barnets utveckling om föräldern upprepade gånger misstolkar barnets känslor, slätar över dem för att man inte står ut med negativa känslor eller inte klarar av att härbärgera dem, utan blir minst lika arg och ledsen själv. Det får barnet att bli förvirrat, att trycka ned sina egna känslor och bli rädd för dem.

Avicii och de mogna fansen

Så fruktansvärt med Aviciis död. Jag vet ju inte dödsorsaken men en spontan känsla var att vilja stötta Mind.

Verkar man förresten mer självgod än inspirerande om man lägger upp en sån här?

Intressant att nästan alla som uppmärksammat hans död i mina flöden (huvudsakligen Facebook) är kvinnor mellan 45-70 år som alla älskade hans musik. Jag visste inte att han var så populär hos en mer mogen målgrupp. Men tydligen.