Vårruset

Jag har haft en svullen tonsill eller vad det heter, och ont i halsen i snart en vecka. Men imorse kändes det lite bättre så jag bestämde mig för att springa. Eftersom jag tränat sämre än förra året trodde jag att tiden skulle bli sämre, men jag slog förra årets resultat med 11 viktiga sekunder. 

Å ena sidan är det väl trist att inte ha gjort större framsteg på ett år och totalt åtta motionslopp. Men å andra sidan var det bra kämpat efter skadan i vintras och med allt himla pollen i luften. Det var faktiskt lite läskigt att springa, jag hade inte med nån astmamedicin och det var väldigt tungt att andas. Alltså inte på ett ”oj vad jobbigt det är att springa”-sätt utan mer ”väs väs i lungan, tänk om jag håller på att få ett riktigt astmaanfall?” Idiotiskt, jag vet. Men jag har så sällan astma. 

Det kändes i alla fall jättekul när jag kom i mål. Det var ju ett slags jubileum från mitt första lopp för ett år sen, och vi hade en mysig picknick med kollegorna. 

Farsta Fun Run

Igår sprang jag och Juni ett varsitt lopp. Hennes var kanske 500 meter och mitt var 5 km.

Det var så jobbigt, en väldigt kuperad bana och strålande sol. Men Martin och barnen hejade på vid två ställen och banan var lite tokig, en tunnel var mörklagd med discoljus, en tunnel var full med skum och en med bildäck, så det gick. Jag var glad att det var 5 km och inte Kungsholmen runt jag anmält mig till. Och sen var jag på så sjukt bra humör resten av dagen.

Pepp!

Ni vet känslan när man har vidrig pollenallergi och är vansinnigt trött och ändå går till gymmet för att springa 5 km och blir så himla peppad att man springer en mil av bara farten? Nä, inte jag heller. Jag gav upp efter 1,5 km, är allmänt slut och gick dessutom ut för hårt. Det var 100 % plågsamt och kramp i vaden. Nu tar jag helgen. 

En halv halvmara

För en vecka sen frågade Maria om jag ville ta hennes kompis plats i duoklassen (man delar på loppet) på Women’s Health Halvmarathon. Det ville jag såklart. Och det gick så bra! Alltså jag har ju tränat så lite i vinter pga orsaker jag tjatat om redan men nu känner jag att jag är på gång igen.  

 
Det var två varv på ungefär samma bana (första varvet ca 12, andra ca 9 km) och på slutet av mitt varv kom de snabbaste ifatt och var nästan i mål på hela halvmaran. Det var så coolt, hur sjukt snabba en del är. Jag hejade på och blev helt glad. 

  
Sen åkte jag hem till syrran, åt en pizza framför The Hills på tv och duschade. Nu ska jag och ursprungsfamiljen på Sven-Ingvars på Rival. Äkta värmlänning (i exil). 

Planerade lopp och Riktiga Löpare

Gud, jag gick med i en löpargrupp på Facebook och innan jag hann gå ur läste jag några inlägg med tillhörande störiga kommentarer och lärde mig följande: Riktiga Löpare springer inte med musik i öronen, behöver inte dricka vatten om de bara springer nån mil och anser att man återhämtar sig på ungefär en dag efter ett långlopp.

Tacka vet jag ”springande tjejer” och det pinnade inlägget:

”If you run, you are a runner. It doesn’t matter how fast or how far. It doesn’t matter if today is your first day or if you’ve been running for twenty years. There is no test to pass, no license to earn, no membership card to get. You just run.
John Bingham, amerikansk författare och löpare.

AMEN. I maj ska jag på Springande tjejers vårläger. Det blir toppen!

I alla fall. Efter att jag sprang halvmaran i september var jag ivrig att fortsätta springa. Jag vilade en vecka och sen gav jag mig ut på 8 km asfalt på väg hem från jobbet. Jag kände lite i ena höften, men det hindrade mig inte från att springa igen några dagar senare. Och några till. Sen krånglade höften i ungefär två månader. Så dumt! Den här gången ska jag vila helt från löpning i två veckor. Och sen mjukstarta träningen inför Vårruset som jag springer med jobbet i slutet av maj.

Därefter ska jag och några kollegor springa Sthlm10 den 15 juni. Sen är jag ledsen att inte Nike kör samma lopp som förra sommaren för det var så sjukt kul.

IMG_5946.JPG

Men jag får istället se fram emot september när det är dags för Tjejmilen, den 3/9. Där ska jag springa som stolt ambassadör för Plan och flickors rättigheter. Sen är jag lite sugen på halvmaran i Stockholm igen… ska fundera lite till.

Tips om du ska anmäla dig till Tjejmilen: de har sen flera år tillbaka ett samarbete med Plan Sverige. När du anmäler dig till loppet kan du stödja Plan genom att betala 50 kr extra. Som tack för hjälpen får du springa med en rosa nummerlapp.

Varje år föder två miljoner flickor mellan 10-15 år barn. De är nästan osynliga i statistiken men Plan vill med den här kampanjen göra deras röster hörda. Ett barn som får barn ger upp sin egen barndom. Hon måste ofta sluta skolan för att ta hand om hem och hushåll eftersom tidiga graviditeter ofta går hand i hand med barnäktenskap. De unga mammornas kroppar är inte färdigutvecklade, vilket kan leda till komplikationer och livslånga hälsoproblem. Eller död. Komplikationer i samband med förlossning är en av de vanligaste dödsorsakerna för flickor i ung ålder. Vi vill att alla flickor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv.

Ev läst för många deckare?

I torsdags kväll testade jag att springa (ok jogga sakta) milen på Kilene. Det gick helt ok och det var till och med härligt även om det gick långsamt. Skönt, nu kör jag på halvmaran trots typ obefintlig träning. 

Jag var ganska ensam i spåret och med hög musik i lurarna var jag lite rädd för att råka störa nån älg för att jag inte hörde dens klafsande i blåbärsriset. Efter en halvmil började det skymma och då kom jag på att jag vet många kvinnor som slutat springa i skogen av rädsla för att bli påhoppade av våldtäktsmän/mördare. När det dök upp en skum bil parkerad i ingenstans tog jag därför en bild på regnumret för att underlätta mordutredningen. 

Men sen överlevde jag ändå, det var väl nån hundägare som var ute och lade spår eller nåt. Älskar att hundägare är ute och skapar lite trygghet i både bostadsområden och motionsspår. 

 

Feber 

Menåååå, sprang idag och det var så tungt att 8 planerade km blev till 5,5. Sen sov jag i soffan en lång stund och nu har jag feber. 

Smarta kompisen Maria tipsade om att inte springa 15 km helgen före och hon har helt rätt, vet inte hur jag tänkte. Såklart det vore helt idiotiskt när jag är så otränad som jag är. Får springa det längre passet till helgen istället. Eller varva jogg och gång såklart. Det är generös maxtid i Berlin, 3.15, så jag kan ta mig i mål även om jag tar det lugnt. Kommer ju vara sjukt frustrerande men strunt samma. 

Dock att jag verkligen trodde att jag var frisk nu 🙁

Berlin!

Jag sprang 3 km igår utan att hosta. Bara en sjundedel av vad jag ska springa i Berlin men strunt i det, så skönt att det gick bra! 

Sen bokade jag om hotellet så nu ska vi bo här, på Radisson Blu Berlin. Så peppad på den lilla semesterhelgen nu!  

    
     

Jag tar jättegärna emot tips på var man ska äta och vad man ska se. Träffade nån halvkänd DJ på tunnelbanan förra veckan, hon spelar en del i Berlin så jag bad henne tipsa om en bra klubb. Hon ba… eeeeee Berghain? Sen var mitt tåg framme. Jaja ”tack” då hehe, kände faktiskt till den. 

Så här härligt var det förra gången, men då åkte vi ju hela familjen. Tänker mig lite mer nattliv nu. Om vi inte är halvdöda efter loppet då. 

Till gymmet 

Jag har verkligen längtat efter att bli frisk så jag kan springa igen. Mer än en månads halvmarathonförberedelse försvann i luftrörskatarren (eller vad man ska kalla det, galen hosta och ibland svårt att andas) och med tre veckor kvar till loppet känns det som om jag är på noll, både kondition och typ ligament och sånt som behöver vänjas vid löpningen. 

I skrivande stund är jag på väg hem från jobbet, hade tänkt träna på lunchen men hann inte så nu blir det SATS fast det redan är mörkt ute och fast jag har lite huvudvärk och bara vill åka hem och lägga mig i soffan. Men nu är jag i alla fall ganska frisk igen, hostar inte alls mycket och är fri från halsont och feber och jag MÅSTE verkligen springa idag. 

Jag har gjort en springplanering i kalendern och de här tre veckorna ska jag jogga ungefär tre ggr/vecka. En dag när jag har utbildning i stan ska jag promenera 13 km till jobbet efteråt, jag ska springa på luncher och göra längre pass på helgerna. Jag vill springa åtminstone 15 km, helst 16, helgen innan loppet. Till en början blir det dock bara på löpband för inomhusluften känns skonsammare mot luftrören. 

Det är väl idiotiskt att fortfarande satsa på halvmaran, men jag får väl gå resten om jag inte pallar att springa hela. Och min kompis Anna som var en ”typ helt otränad festlighetsperson” har liksom kommit igång som tusan och springer milen på under timmen, vilket jag typ aldrig kommer klara? Så det är också ganska peppande. 

Plus att mina föräldrar ska till Berlin samma helg och heja på. Hundra <3 till det. 

Nu kör jag!!!

Massage. Eller: Att vara kvinna 

Jag hittade en jättebra massör i Stockholm. Visst, det var ren tortyr vissa gånger (koppningen till exempel, efter ett tillfälle var jag var också helt gul och blå i ljumskarna) men det kändes ändå värt smärtan, han fick loss min förstelnade nacke och jag märkte resultat. 

Dock kändes det skumt att han frågade saker som ”vad tycker din man om att du går på massage?” (vid två olika tillfällen) samt ringde mig mitt i natten en fredag (jag hade telefonen på ljudlös och hans förklaring efteråt var att hans telefon levde ett eget liv, dock att samtalet hade avslutats innan mobilsvar). 

Jag har en väldigt avslappnad inställning till läkare och massörer och andra jag tänker ser kroppen som just en kropp. Men när något känns lite konstigt, vad svårt det är att veta om man bara är fånig eller om något är skumt. 

Jaja, jag slutade gå och får väl leta upp en ny massör. Har följande önskemål: nära jobbet, hemmet eller längs vägen. Riktigt bra och rejäl massage men gärna också det avslappnande med typ tända ljus och nån panflöjt. 

Säg till om du har tips. Tack! 

Så klövig person 

Ni minns ett av mina första pass på SATS? Förutom den lilla incidenten måste jag säga att jag är väldigt nöjd som kund. Det är fräscht, hjälpsam personal och det finns ca tusen anläggningar i Stockholm så man kan välja fritt.

Själv är jag medlem i Danderyd men tränar helt enkelt där det verkar vara bra pass. Och på alla ställen jag besökt (Odenplan, Södra Station, Zenit, Farsta etc) är det väldigt blandade personer som tränar. Olika åldrar, kroppar, mål med träningen och så vidare.

Det är väl kanske självklart att det är så. Men jag hade ändå nån fördom om att alla skulle se ut som castingen till Paradise Hotel (menar detta som en komplimang i träningssammanhang, människor som liksom lever träning?).

Förutom vid de två tillfällen när jag råkat fastna i sladden till hörlurarna och därmed råkat dra/slänga ned mobilen på löpbandet där jag sprungit i ganska raskt snigeltempo. Samt försökt hoppa av bandet i full fart för att fånga den (alltså herregud vad klövig… och ja, det såg minst lika mycket ”Mr Bean på gymmet” ut som det låter, fråga Martin) så har jag aldrig känt mig obekväm eller liksom ”fel”.

Varför man nu skulle känna sig fel på ett gym där man, precis som alla andra, betalar månadsavgiften. Men det är så lätt att känna sig bortkommen när man inte kan med inställningarna på löpbandet eller när man (vid två tillfällen) gått in i killarnas omklädningsrum för att man trodde det var vägen upp mot entrén (södra station, nästa gång får jag väl ta av mig klockan innan och fortsätta in helt oberörd ”hörrni killar, vem är det som tappat sin klocka?”*).

Det finns såklart massor av bra gym, jag har inte testat några andra. Men kan ändå tipsa om SATS.


*rykte som gått om ca alla manliga gympalärare, då alltså i tjejernas omklädningsrum

Lördag 

Idag testade vi SATS barnpassning och att börja dagen på så vis var kanske receptet för en riktigt bra lördag? Barnen gillade det i alla fall, jag sprang 6 km och Martin körde nåt pass i gymmet. Jag har kommit på att kolla på nån serie är bästa tidsfördrivet när jag springer på löpband. Jag började med Rita (finns på Netflix, brukar kolla på den hemma) men det kändes inte helt 100. Paradise Hotel dock, helt perfekt. 

Efter lunch åkte jag och Juni och fixade lite ärenden, köpte kuvert, hämtade ut paket och handlade. 

Sen bakade jag släta bullar under tiden barnen lekte bra. Det är kanske det bästa som finns, när man hör dem greja lite med sitt och det liksom råder nåt lugn i hemmet. Arve har börjat med olika rollekar, där elefanten var ledsen för att tigern varit dum och så vidare. 

Det blev tacos till middag och syrran kom hit medan Martin åkte till stan för att äta middag med vänner. Efter maten fixade Sara och Juni semlor av de släta bullarna. Sen åkte Sara hem och barnen somnade. 

 
Nu har jag läst ikapp om ”händelserna” på Sergels Torg och saknar ord. Alltså vad händer!!!! 

Fråga Hanna: om mammakroppen

Lisen frågade om hur jag förhåller mig till mammakroppen och tog upp att även om det är befriande att jag sällan skriver om sånt så har jag ändå skrivit att jag sprungit fast jag inte haft lust etc.

Ja, jag springer kanske fyra av fem gånger fast jag inte har lust. Jag springer för att orka jogga uppför rulltrappan när jag håller på att missa pendeln, utan att få svarta prickar i synfältet och jag tycker det är jätteroligt att springa några lopp om året för att liksom utmana mig själv lite. Precis som jag ibland dammsuger fast jag inte vill så springer jag. Oftast känns det skönt efteråt. Nu har jag precis haft ett uppehåll sen i slutet av oktober då min höft blev inflammerad. Men den verkar ok igen så nu ska jag försöka hålla igång.

Hej hej vardag skrev bra om mammakroppen häromdagen såg jag (tipsar också om hennes pågående sexvecka). Själv tycker jag att det är skönt att slippa prata om egen och andras kroppar, det är så sjukt mycket kropp i olika medier ändå att jag tror att folk får vad de behöver och mer därtill. Träning är visserligen kroppsrelaterat såklart men jag har svårt att tro att jag stressar nån med mina små löprundor? Jag vet att jag skrivit något viktrelaterat i samband med kanske halvmaran, det var mest för att det kändes härligt att kunna vara med utan att ha den typiska löparkroppen. Såklart det är få som har ett helt otvunget förhållande till egen eller andras kroppar men man kan ju försöka.

Nä, nu ska den här mammakroppen ta ett långt dopp i poolen. Men vi ses!

Tack för att ni kommenterat och frågar :*

Exekutiv förmåga

Katarina bloggar om att överlista den inre rösten som inte vill träna. Och det är ett ämne jag tänkt på sen jag läste en artikel i senaste Runner’s world.

Själv har jag suverän förmåga att göra tråkiga saker för att få en belöning senare när det gäller vissa delar i livet (vi kom hem till en nystädad lägenhet med tom tvättkorg och mitt hembakade bröd i frysen, så VÄRT!) men helt värdelös på andra plan (träna löpstyrka regelbundet eller börja jobba intensivt med ett projekt fast det är jättelänge kvar till deadline).

”Att skjuta upp saker kan också vara ett uttryck för ångest, att man är slav under sitt belöningssystem.” När man skjuter upp något (tråkigt eller jobbigt) aktiveras belöningssystemet och man känner tillfällig lättnad.

Åh vad jag skulle vilja träna upp min frontallob. Jag vill alltid fortsätta prioritera bort sånt jag tycker är tråkigt eller onödigt, som att stryka, scrapbooka eller sätta upp gardiner. Men att ta tag i trista saker som jag vill eller behöver göra, eller att avstå från enkla frestelser (som att surfa bort 1,5 timme när man egentligen borde sova). Det vore toppen.

Jag har helt fräckt fotat lite ur tidningen, hittar inte artikeln på nätet. 
 

Hur går det med träningen? 

Eller frågan var väl egentligen om löpningen. Men jo tack, det går svindåligt. Sen jag fick ont i höften kom jag av mig lite. Gick på lite spinning och gjorde några (ej regelbundna) styrkeövningar hemma. Men nu är jag peppad på att komma igång igen. Under helgen ska jag testa två av Sats danspass och nästa vecka ska jag börja springa/gå igen. Det känns jättekul, saknar verkligen att springa. 

Så intensivt! 

Denna konferens alltså, jag har fullt upp mellan 9 på morgonen och ca 22 på kvällen, det är knappt några luckor mellan alla intressanta föreläsningar och workshops. Jättebra såklart! Jag är ju här för att lära och inspireras och det ger valuta för pengarna. Men hjälp vad trött jag är på kvällen, när jag pratat engelska en hel dag och försökt göra mitt bästa i grupparbeten med människor från Indonesien, USA, Thaiwan, Österrike och UK. 

Det kanske beror på att vi jobbar med ungefär samma sak och att personerna kommer från organisationer som Läkare utan gränser, WWF, Greenpeace, Röda korset, Cancerfonden. Men alla jag träffat är i alla fall väldigt öppna och enkla att umgås med. Igår lyckades jag skämta på engelska så att alla skrattade, då blev jag typ tårögd *lajvar världsmedborgare*. 

Men ja, min engelska lämnar lite att önska, även om den i alla fall blir bättre och bättre. Igår kväll på middagen satt jag med ett gäng norrmän från Kreftforeningen. Så skönt att prata svenska om serien Dag, om att gå på tur och få smarta tips om nyheter på Facebook. Vila hjärnan åtminstone något. 

Igår hann jag dessutom med nöd och näppe klämma in en joggingrunda på lunchen, det var skönt med lite frisk luft. Jag sprang dryga 5 km runt en jättefin liten stad/by.  

   
Bra sak: fast jag inte sprungit på nästan 3 veckor pga förkylning kändes benen lätta hela rundan. 

Dålig sak: efteråt fick jag jätteont i en höft, vilket jag också hade efter de senaste två passen innan förkylningen. Nu ska jag inte springa mer innan jag tränat upp bål och säte mm. Det onda sitter på en punkt på utsidan höften, känns inte under själva löpningen utan efteråt, går över när jag vilar och en naprapat jag träffade trodde att det skulle gå över med mer stabilitet (pga starkare muskler). Jaja, vad har man annars vintern till? Hej SATS. 

Nu ska jag gå ned och äta frukost. Vi hörs senare!