Ängslig runt 40?

Igår gick jag runt i underställ hela dagen. Jag pysslade med barnen (från trolldeg till porslinsmålning), gick en lång promenad, rensade korgar i badrummet och golvet i klädkammaren och hade en allmänt bra dag som kändes lång på ett härligt sätt.

När jag var ute och gick och lyssnade på ny musik som jag blev glad av så tänkte jag på att det är fint att leva i en tid när man kan fortsätta vara den man är trots vuxenliv och barn och jobb. Att både tycka om att ta ansvar och att ibland få känna sig lite ansvarslös.

Sen läste jag detta hos en favoritpoddare och tog åt mig av sista stycket.

Fattar väl delvis hur hon menar och känner mig inte så ängslig precis men vill ju gärna få känna mig lite cool ibland. Så det var väl där skon klämde för mig antar jag?

Ja ni fattar.

Jag känner mig i mångt och mycket som samma person som trettioåriga Hanna, förutom att jag är tryggare i min yrkesroll och har 8,5 års erfarenhet av mig själv som förälder.

Antar att jag kommer ha ungefär samma musiksmak, älska att dansa och tycka att det är kul med kläder även när jag fyller 50, 60 och 70 år.

Ja ja detta var såklart ingen stor grej för mig, även om jag nu skrev ett helt inlägg om ämnet. Är inte ängslig på det sättet. Kände att jag behövde förtydliga det. Men ”intressant” att prata om ändå! Ska göra det med olika vänner framöver har jag tänkt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.