Borta från barnen

Jag lyssnade på nåt avsnitt av fredagspodden där Amanda pratade om ångesten att lämna familjen, hur hon haft katastroftankar om att det skulle uppstå en brand i sommarstugan medan hon var i typ Borås på plåtning, etc. De tog det ganska långt och vågade skämta om hur Amanda skulle gå vidare med livet efteråt (skaffa nya barn osv) och det var så befriande.

På fredag åker Martin och barnen på sommarlov medan jag har lite annat för mig i en knapp vecka och jag är redan orolig för deras 30 mil i sommartrafik.

Känner intellektuellt sett noll dåligt samvete över att roa mig (och jobba) istället för att följa med, men nåt undermedvetet känslomässigt plan påminner mig om att jag VÄLJER att avstå dagar med barnen av egoistiska skäl och att jag får skylla mig själv om något händer dem = risken för att något händer ökar med tusentals procent.

Visst är åtminstone några av er lika knäppa?

Tack på förhand.

/sömnlös i söderort

8 reaktioner till “Borta från barnen”

  1. Jag brukar på ett mycket livsbejakande vis tänka att ”det här k a n vara sista ggr vi ses” varje gång jag lämnar barnen hemma och går alt de går och jag är kvar hemma. Stillsamt bara lista de olika sätt på hur de skulle kunna dö. Eller jag.

    Rekommenderas ej.

  2. Japp, här är en till. Särskilt när det kommer till att barnen åker bil när jag inte är med. Har sett alla scenariot utspela sig i ångestfantasier.

  3. En till här. Ska spendera 4 dagar ensam med barnen på andra sidan landet. De ska åka bil i 50 mil, utan mig. Klarar knappt av att tänka på det. Så ja, det finns andra som är lika knäppa.

  4. Mm ja, vad är det med bilåkandet som är så ångestfyllt? Jag hatar när mina barn åker bil utan mig, till och med korta sträckor. Men värst är motorväg: hög hastighet, mycket trafik, lastbilar (!!!). Är det känslan av att inte ha kontroll över situationen som gör det så vansinnigt outhärdligt?
    Sen ska vi inte gå in på vatten. Jag blev rasande arg på min man när han satte våra barn utan flytvästar i en trampbåt (tillsammans med min svärfar). Jag kunde bara se hur de sjönk som stenar om de tappade balansen och föll ur båten – min man tyckte att det där är väl inte så farligt.
    Och åka färja? Får gåshud bara jag tänker på det.

  5. Hear hear. Häromdagen cyklade jag lite i förväg från stranden (5min) och när jag kom fram började genast tankarna om att barnen och H blivit påkörda. Jag hann tänka att då är det lika bra jag tar livet av mig jag med. Hur? Hmm… så kom de cyklandes upp för vägen. Så fick avstyra det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.