Vad säger din inre sextioåring?

Det där med att leva i nuet tycker jag är överskattat. Själv gillar jag att leva i framtiden, både som i nästa helg och om trettio år. Att leva i dåtiden är jag lite sämre på eftersom jag har så kasst minne. Men jag och barnen kollar ofta på filmklipp från när de var bebisar och jag älskar att prata med kompisar om våra tonår osv samt är nostalgiskt lagd.

Just nu har jag i alla fall en dialog med Hanna 50 år angående ett tredje barn.

Det känns egentligen 90% inaktuellt med fler barn. Jag vill räcka till för de jag har, jag trivs bättre som mamma till barn över tre år än som ”bebismamma” och jag uppskattar friheten med större barn. Dessutom mår vårt förhållande bättre när det är lite mindre påställt om man säger så. (Syftar egentligen både på mitt och Martins och mitt och barnens.)

Men Hanna 50 år tycker lite annorlunda. Hon tänker ofta på att det är urmysigt att ha många barn och att vi ska försöka få ett till direkt. Hanna 60 är ännu värre, hon tycker att fyra barn vore en rolig idé. Tänk vad härligt vid jul och sånt!

Jag lyssnar inte jättemycket på mitt framtida jag i den här frågan, men det är ändå bra att framtiden får säga sitt, så att säga.

När jag pratar med 25-åriga Hanna (ok det här greppet börjar låta sjukt töntigt nu men har jag skrivit så här långt tänker jag ändå skriva klart) så funderar jag mest på om den jag var då skulle vara nöjd med livet jag lever nu och det är jag helt säker på. Det finns absolut utrymme för förbättringar men i det stora hela har förväntningarna överträffats så att säga.

Nu ska jag avsluta detta mesiga inlägg och sätta på en spellista som Hanna 27 år gjorde i Spotify samt hoppa in i duschen.

Men uppriktig fråga: Vad säger din inre 25-åring eller 60-åring om livet?

(Eller vilka åldrar det nu känns rimligt för dig att förhålla dig till….)

13 reaktioner till “Vad säger din inre sextioåring?”

  1. Usch. Vill verkligen inte prata med min 25-åring, hon skulle varit så jävla besviken på att jag flyttade från Stockholm och att jag lever så ojämställt. Håll klaffen, Jenny 25, du vet ingenting om verkligheten!

  2. Min inre 60-åring säger: du är på rätt väg, men kanske är det dags att våga ta klivet och göra något annat i livet snart? Tryggt är bra men kanske finns det något fantastiskt runt hörnet om du släpper tryggheten?

  3. Mitt 60-åriga jag säger att det var bra att jag levde i nuet och inte stressade bort livet när barnen var små. Och framförallt att jag var snäll mot mig själv genom att inte ha för höga krav. Är det något jag lärt mig efter att jag blev sjuk så är det att uppskatta och leva i nuet. Tidigare drömde jag om massa saker i framtiden, nu försöker jag göra verklighet av sakerna istället medan jag kan. För egen del värderar jag fritid och familjeliv mycket mer än karriär, därför jobbar jag deltid. Värdesätter hemma mycket mer än borta. En kvinnofälla hade säkert mitt 25-åriga jag tyckt.

    1. Ja men det där låter väldigt mycket som de 60-åringar jag känner. Passa på att njuta osv. Tror du kommer känna prick likadant i den åldern.

  4. Så bra grepp! Småbarnsåren går ju så fort. Vuxna barn har man (förhoppningsvis) mycket längre.
    Men så svårt. Man vill ju samtidigt inte heller utsätta sitt förhållande för nåt man inte klarar av.

  5. Blir lite rörd av att tänka på mitt 60åriga jag. Känns som att hon/jag har lyckats få till klokheterna till verkligheten. Och vill bekräfta mig

    – det ordnar sig! Njut av ostbågar och ta inte jobbet på så blodigt allvar. Du är grym! Och heja dig som inte jobbar heltid. Vardagen är viktigt.

    Mitt 25 åriga, fan ingen aning. Typ ja det blev en annan väg, men blev bra tillslut. Synd att vissa vänner inte är nära längre, lite sorgligt ändå.

  6. Nu blev jag också sugen på ett tredje barn. Tänk va gött när man är 60 år och allt jobb är gjort liksom. Men mitt nu jag vill absolut inte ha fler barn. Tänk oron över miljön, de sömnlösa nätterna och alla vabbdagar. Nu när man äntligen börjar få lite mer tid till sig själv med större barn. Vi skaffade en hund för några månader sedan ist. Han är mitt tredje barn. Min lilla stjärna! Mitt 25-åriga jag var i stort sett som jag är nu. Lite coolare bara. Nu vågar jag inte sticka ut. Det är lite sorgligt. Men jag tycker ändå att mysbyxan är bäst så det gör inte så mycket!

  7. Härligt att inte vara ensam om detta grepp ha ha. Det var nog delvis Fatima 47 som fick oss att till slut flytta. ”Ska ni sitta där, i ett radhus i Sätra. Känns inte det lite taget ur luften?!” Oklart hur hon tänker, men känslan var stark.

    Fatima 17 stirrar ofta besviket på mig och tycker att jag är sjukt pinsam. Radhus! I KARLSTAD! Hon undrar vad som hände med storstadspulsen i New York eller livet i en hydda på Bali. Fast hon är sjukt nöjd över mannen och barnen.

    Längtar efter Fatima 42. Vilken kompetent kvinna! OCH äntligen gammal nog för att vara ”fräsch” och ”snygg för sin ålder”.

  8. Och när jag kände mig lite stressad över att ha blivit gravid igen lite hejsan hoppsan så var det min 40åring som lugnade mig. ”Äsch! Kolla på mig. Jag är fortfarande ung och mitt yngsta barn är redan 5 år. Kör bara kör!” Då kände jag mig lite coolare, hon påminde mig om att småbarnsåren går fort och att 35 bara är barnet.
    (Du har rätt, det känns lite knäppt att skriva om sig själv såhär efter ett tag ha ha)

  9. Marie 20 är jättenöjd med hur livet ser ut idag! Det var det här livet hon/jag/vi (?!?) längtade efter redan då.
    Jag undrar lite vad Marie 45 säger dock… Måste snacka lite mer med henne känner jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.