Why don’t you give me a call?

Är det något jag sällan känt något bekymmer över så är det vänskapsrelationer. Det skrev jag tydligen om för ett år sen.

Men nu: Jag vet inte om det beror på att jag fått lite mer tid till att umgås med vänner igen, men plötsligt känner jag mig konstigt nog lite ensam.

Flera av mina bästa och närmaste vänner, bor i andra städer och även om man såklart kan ses och höras ändå har alla ganska fullt upp med sitt. Även jag, såklart.

Är man fortfarande nära vänner fast man inte hörts på en månad? Två månader?

Hur som helst. Dessa deppiga känslor har lett till att jag börjat telefonterrorisera mina kompisar. Vem pratar ens i telefon år 2019? Jag, uppenbarligen.

Eller, jag försöker i alla fall. Det är visserligen några av dem som svarar (jag tittar till exempel på dig nu Marie ❤️) men de flesta har såklart fullt upp med sina liv, som man ju har.

Men skam den som ger sig. Jag kör på. Igår pratade jag en halvtimme med Charlotte. Förra veckan med Annica. På torsdag ska jag ringa Karolina.

2019 – the year of oönskade telefonsamtal från mig. Folk som går runt med ångest över tre missade samtal från mig som de ej hunnit ringa upp.

PS Jag har också gjort en lista över de kompisar jag vill ska komma på min potentiella fyrtioårsfest. Som nån slags måttstock? Ja det lät konstigt, men personer som är viktiga för mig och där jag inte vill att relationen rinner ut i sanden *tänkte direkt på Days of Our Lives ang sanden*

PS 2 Hur funkar det för dig med vänskapsrelationerna?

26 reaktioner på ”Why don’t you give me a call?”

  1. Nu går alla som INTE får telefonsamtal stressade runt och väntar och stirrar på den mörka displayen på telefonen och önskar den skulle börja blinka …

    Nej men seriöst, som ungdomarna säger. Telefonsamtal är grymt!
    Jag har några telefonvänner, några sms-vänner och messenger-vänner och några som jag i princip bara pratar med när vi ses.
    Olika sätt men känns som att vi landat?
    Har ju en kompis som jag rings med oftast varje morgon. Dock en dipp nu efter julen – den sabbar ALLA rutiner.

    Ett minus med att inte pendla längre = jag ringer inte andra lika ofta!

    Okej nu har ALLA som orkar sit hit ner i denna lååånga kommentar viftat med Intresseklubbens flagga länge nog.

    Bra inlägg Hanna. Som alltid!

    1. Blev jätteglad för denna långa kommentar.

      Haha åh herregud, vissa har jag inte ens försökt ringa för det känns som de har så mycket i liven.

      Jag vill också landa i det där du beskriver. Att man hittat sitt sätt med respektive kompis.

  2. Det här tänker jag extremt mycket på! Är ständigt livrädd för att vakna upp en dag och inte ha några vänner kvar, samtidigt som jag har väldigt lite social ork utanför jobbet som förskollärare och familjelivet med sambo och två barn i åldrarna snart 8 resp 11, då de ju har fritidsaktiviteter och egna sociala liv att upprätthålla men fortfarande med hjälp av oss föräldrar. Dessutom har både jag och min sambo två syskon var som vi är oerhört nära och även våra föräldrar, så vi prioriterar ofta att hänga med dom. Jag skulle behöva jobba deltid för att orka med att ha så mycket kontakt med vänner som jag önskar i teorin. Dock har jag insett med tiden att de som är viktigast för mig kanske också är de jag ses med mest sällan. Konstigt. Men så himla skön känsla att få bekräftat gång på gång att de finns kvar fast det ibland gått flera månader utan att vi hörts. De är stadiga personer som genuint vill ha mig i sina liv och som inte verkar ett dugg bekymrade om att tiden ibland springer ifrån oss. Dessa råkar även vara personer som valt att inte direkt använda sociala medier, vilket adderar en dimension av ”frånvaro”. Sen har vi massa gamla kompisar som vi träffar i olika sociala sammanhang som när det är fest av ngn anledning, och några av dom hörs jag med ibland, men det är helt andra typer av relationer. Väldigt intressant detta med vänskapsrelationer! Svårt och enkelt på samma gång, tycker jag.

    1. Så intressant att läsa.

      Ja, det är både svårt och enkelt! Jag tror att jag är aktiv i sociala medier ibland gör att folk inte hör av sig, de har ju ändå redan koll på vad som händer i mitt liv…

      Samma här, att några av de viktigaste är såna man sällan hörs med. Samtidigt känns det så sorgligt. Jag saknar telefonpratandet från förr i tiden, tjugo minuter gör mycket för att få koll på läget.

  3. Å du anar inte vad det spritter till i kroppen när det står Hanna Rosell på displayen! Blir så glad ❤️ Jag ska också försöka bättre mig med att ringa folk spontant!

  4. Ps. Och ja jag förstår ju precis vad du menar! Det där m ensamheten kommer o går för mig. Det är vidrigt när det känns iaf.

  5. Alla nära kompisar jag har messenger-chattar jag med. Vissa pratar jag med varje dag där. Har en ny favoritkollega som jag bara känt i nu fyra månader. Hon ringer mig. Jag som blir nervös av telefonsamtal får öva.

  6. Jag har många vänner men jag får kämpa ganska hårt för en del av dem. De där som sitter fast i småbarnsträsket. Och jag får kämpa ganska hårt själv ibland för att inte bli galen på att folk ALLTID är försenade för att ungen hit och ungen dit. För att jag ändå tänker att det är värt det, om några år kommer vi fortfarande vara vänner och då kommer jag vara glad åt att jag orkade dra hela vänskapslasset under småbarnsåren. För om jag inte tog alla initiativen med flera av mina vänner skulle inget hända. Inte för att de inte vill, utan för att de inte orkar ta det ansvaret just nu när de har ansvar över allt annat i sina och ungarnas liv.

    Just nu har jag faktiskt ganska få vänner där jag känner att vi båda gör samma ansträngning för att relationen ska fungera. Men samtidigt är det underbart och precis som vanligt när vi väl ses. Så jag räknar nära vänner trots att vi ses max var tredje månad…

    Ja, det är väldigt ensamt att vara en av få barnfria i bekantskapskretsen ibland.

    1. Alltså ❤️❤️❤️ på din inställning Åsa! /Med vänlig hälsning, en småbarnsmamma som tyvärr saknar ihjäl sig efter sina barnfria vänner men sakta tappar dem

  7. Jag försöker hitta nåt slags lugn i att de finns kvar fastän vi inte hörs så ofta. Att det kommer en tid när barnen är större och vi hinner ses mera (och kanske bor i samma land). Det sagt har jag fått nya nära vänner då folk som jag inte känner så bra kommer och hälsar på, bor hos oss och vi har mer tid att hänga än vad jag haft med mina gamla vänner på 10-15 år.

  8. Jag saknar mina nära vänner jag hade innan barnen. De bor inte i samma stad längre o jag har försökt få till att ses men känner mig tjatig?

    Ibland känner jag mig ensam att jag inte har någon ”bästis” längre. Som en hade i 20 års åldern o pratade i telefon i flera timmar.
    Sen ibland är det så skönt att vara själv.

  9. Jag och min bästa telefonkompis har bestämt att man ringer när man har tid och lust men det betyder INTE att den andre måste svara eller få dåligt samvete och ringa tillbaka så fort som möjligt. Eller ens ringa tillbaka alls Det finns inga såna förväntningar och det är himla bra. Ibland kan man bli glad bara av att ha ett missat samtal, av att någon tänkt på en, även om man inte kunnat ta det. Och ibland pratar vi ofta, ibland kan det gå ett halvår. Men det är trevligt när det blir av! 😊👍🏼

  10. jag skilde mig för två år sedan. innan dess var det inbokade telefondejter som gällde. när skilsmässan var ett faktum var jag i kris och ringde folk stup i kvarten, samma folk (dvs nära vänner) ringde mig för att kolla hur jag mådde. nu mår jag bra, men tänka sig, telefonsamtalen fortsätter! framför allt de veckor då jag är barnfri. för många är jag DEN ENDA telefonvännen, men jag har många! sådan lyx! love it! fortsätt ringa. men bra med överenskommelsen att man bara svarar när man kan, så att säga. och ibland måste man inte prata i en timme, det kan räcka att säga hej – och hej då!

    1. Men vad FINT! Ja, i marknadsföring pratar man ju om top of mind och det gäller såklart med vänner också, att få vara en av de första nån tänker på när hen vill kontakta en vän är ju guld!

  11. ”Är man fortfarande nära vänner fast man inte hörts på en månad? Två månader?”

    Skrattade högt!
    Byt ut månader till ÅR, tack.
    Och två till tio.

    Jobbar mycket med att liksom konservera vänskap, det är ärligt talat rätt jobbigt att underhålla och pyssla om sina vänskapsrelationer och jag tänker att alla har typ lika ont om tid som jag har? Skulle någon föreslå en fika på fritiden har jag fått fullskalig panik pga logistiken och planeringen det kräver. Har nog omedvetet gallrat ut de flesta relationer som kräver mer underhåll än en aloe veraplanta.

    Gjorde dock detta i helgen:
    Bokade (!) en telefontid med en barndomsbästis som jag inte pratat med sedan sommaren 2016, sedan pratade vi 90 minuter. Skrattade och grät och myste. Det var fint! Det är för övrigt det enda jag gör när jag kör bil ensam: PRATAR I TELEFON för att inte få ångest över att tiden går till spillo. (disclaimer: handsfree såklart)

    <3

  12. Jag är också en sån som pratar i telefon!

    Ang hur det funkar för mig: just nu är jag inne i en fas när jag dels försöker hålla kvar vänner från min tidigare bostadsort i norra Sverige och dels försöker hitta några nya vänner eller åtminstone bekantskaper här på min nya bostadsort i södra Sverige. Det går ganska bra, tycker jag.

    1. Ja, team telefon här verkligen. Just att få höra nåns röst är ju gött. Och om man är snabbpratare hinner man avhandla en hel del.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.