Bokmässan

Tidigt imorgon tar jag tåget ENSAM till Göteborg. Jag ska gå på bokmässan, ett event med Books & Dreams, bo på Riverside (ensam!) och ha det allmänt härligt. Ja, jag ska såklart jobba lite också.

Eftersom jag också ska på konferens nästa vecka (och bo på hotell) känner jag – helt ologiskt men ändå – att jag måste överkompensera lite på hemmaplan. Jag har därför städat badrummet, vikt in en veckas tvätt, städat köket, plockat ihop alla leksaker, dammsugit och så vidare. Men äsch, det känns alltid härligare att åka bort när det är fint hemma, det gäller tydligen även när resten av familjen ska vara hemma. 

Samtidigt som jag städade tänkte jag på andra saker som behöver fixas hemma, som att tvätta alla fönster i lägenheten + rutorna på den inglasade balkongen, rensa bort de kläder Arve vuxit ut så vi ser vad han behöver, organisera hallen, packa upp en ny barnvagn jag vunnit och som fortfarande är i låda (och kanske skänka den gamla sulkyn till ett flyktingboende?), organisera klädkammaren, få upp tavelväggen i lilla hallen, sätta fast hyllan i sovrummet. Kul mental lista. 

Men gud, tillbaks till härlighetshelgen. Jag älskar innan man åker bort och tänker att man har hur mycket tid som helst. Ska jag ta med mig löparkläder + skor och springa en runda? Ta med badkläder och utnyttja spa-avdelningen? Ta med produkter så jag kan fixa hemmaspa på hotellrummet? Se en film? Gå på Rättviseförmedlingens fest på Yaki-da? Kommer jag ens in där, ska jag försöka fixa nån lista? Plus prio nummer ett: sova ut. Jag ska i alla fall försöka låta mobilen vila när jag är på hotellrummet, lyssna på nån podd eller musik – ja. Varva internet med slösurf – nej. 

Eftersom ingen kommer märka skillnad om jag inte säger till kan jag berätta att jag klippt av en decimeter idag. Har väl drömt om att bli klippt av Corinne sen jag läste Ytligheter år 2005. Dock att hon tydligen klippte sig hos Carina på Corinne då, såg jag nu. Nåväl, mycket nöjd i alla fall.  

   

Shit vad pin

Bild 2015-09-24 kl. 14.36

 

Ni vet när man sitter och jobbar på café och tar en liten paus för att ta en ”gullig” bild (för man kommer på att det var ca tre år sen man senast  använde photobooth). Och man väljer funktionen där kameran tar fyra bilder i rad men glömmer att stänga av blixten. Så man sitter och ler gulligt och tillgjort mot datorn precis när servitören går förbi och kollar på en (ifall man vill beställa något mer eller så) och så blixtrar det jättestarkt fyra gånger rätt upp i ens ansikte samtidigt som man försöker se oberörd ut?

Nähä, inte det.

Jag försökte bli av med skammen genom att ringa till syrran. Hon svarade inte så jag låtsaspratade en stund med hennes mobilsvar.

Godnatt 

Jag är så trött om kvällarna nu. Går och lägger mig direkt barnen somnat enligt devisen ”man ångrar aldrig en tidig kväll”. Kul devis. 

Äsch, förhoppningsvis finns både min man och serierna vi följer kvar när jag piggat på mig igen. Tills dess: zzzzzzzzzzzz

Jag handlar på Åhléns

Jag tycker att Åhléns har en modig och smart ny marknadschef. Den här kampanjen är så fin!  

   
På Åhléns Facebooksida rasar just nu människor som anser att alla kvinnor med slöja är förtryckta och som berättar att de ska sluta handla på Åhléns. Jag blir helt matt av kommentarerna, ingen är heller intresserad av att lyssna på de kvinnor som själva bär sjal och som har svarat 🙁

Oavsett vad man tycker om hijab (som om kvinnor utan slöja skulle vara fria från förtryck?) så borde man i alla fall kunna enas om en sak: att kvinnor med slöja också måste få finnas i medierna. Idag finns det många kvinnor som bär sjal, hijab, och många av dem är utsatta för hot och hat. I en drömvärld finns det utrymme för både ”under- och överviktiga” i reklamen, för olika typer av funkisar, hudfärger, kön och ålder. Men tills dess får man väl vara glad för varje initiativ. 

Åhléns, här har ni en nöjd medlem. 

Citat ur Resumé:

– Mitt uppdrag är att förtydliga Åhléns position. Åhléns är ett varuhus för alla och vi menar det på riktigt. Oavsett när du kom hit, var du kom ifrån, vem du väljer att älska, hur gammal du är eller hur du definierar din könstillhörighet så välkomnar vi dig till vårt varuhus. Det här ligger redan djupt rotat i Åhléns värdegrund. Men vad gäller kommunikationen är den här resan precis påbörjad.

Ryggskott

I lördags morse fick jag ryggskott. Fem års graviditeter och bärande av bebisar+barn utan nån träning av bålstyrka tog ut sin rätt, antar jag. Plus: alla vet ju att man ska börja styrketräna innan man börjar springa. Det får bli mitt projekt i vinter.

Jag blev i alla fall tipsad om att googla McKenzie så jag gjorde övningarna flera gånger under dagen (så bra tips!!) och försökte hålla mig i rörelse, tog med Arve och åkte hem till Carro, sen gick vi till en lekpark. På kvällen låg jag i soffan med fötterna på en kuddhög. Och när jag vaknade på söndag morgon var det mycket bättre, jag kunde i alla fall stå ganska rakt och grät inte när jag reste mig upp. Så skönt!

I söndags var jag med Juni på hennes balett, på eftermiddagen åkte hela familjen till Tyresta. Vad fint det är där! Båda barnen tyckte att det var jättekul att gå Tjäderstigen och Arve gick nästan 1,3 km på egen hand och följde stigen. Det är ju ”ganska” svårt att promenera med en 18 månaders i vanliga fall så det var ganska skönt, särskilt med tanke på att även Martins rygg ballat ur. 

   
På kvällen åt vi charkisar, pata negra, olika salami, chevremacka på surdegsbröd med honung, nötter och ruccola. Det kostade inte mer än om vi hade köpt en varsin pizza. Ibland vill man ju ha en pizza men ibland vill man mest ha något som går snabbt och är gott. Då vinner charkisar överlägset tycker jag. 

 Slut på dagbok om min helg!

Så mycket att läsa

Berättade jag att jag var på författarkväll på Kulturhuset förra veckan? Det var så härligt! Jag gick dit tillsammans med Anna-Karin och på plats träffade jag både Sophie och Åsa, alla tre känner jag via internet. Jag fick Linna Johanssons bok signerad och nu vill jag bara börja läsa. Men först ska jag läsa ut bokklubbsboken, Julian Barnes ”Känslan av ett slut”. 

På fredag åker jag till bokmässan och nu försöker jag göra nåt slags program för de två dagar jag är där. Det ska bli så kul! 

Linna och Lollo. 

   

Jag vill inte inspirera andra

När jag hade fött Juni sa en gravid kompis ungefär:

”när jag känner mig livrädd för förlossningen tänker jag att jag i alla fall inte är lika rädd som du var, och du fixade det ju” 

Fin komplimang ändå, alltid kan man stötta någon med sin mesighet  <3

Det värsta är att det känns lite likadant med löpningen. ”Kan Hanna så kan jag.” Alltså, jag tycker jättemycket om att skriva om löpning och lopp, dels för att det är kul att få pepp men huvudsakligen för att det är skönt för min självbild, jag har väldigt svårt att se mig själv som en person som tränar.

Men jag vill absolut inte framstå som att jag försöker inspirera andra. Jag tycker inte ens man ska prioritera träning om man är en stressad småbarnsmamma som sover dåligt. För även om träning ger energi på sätt och vis, är det ändå inte återhämtning. Du kan inte träna dig pigg om du inte får tillräckligt med vila och sömn.

b4c454668b4a8de7de1b4221f28c43f7wallpaper_desktop02-e1367846076612noexcuses_1_20131030_1988728265
Jag är allergisk mot sån här ”pepp”, liksom skuldbeläggande, att ingen ursäkt är god nog för att hoppa över ett träningspass. Ja, allt handlar om prioriteringar. Men i vissa faser i livet är rätt prioritering att ta det lite lugnt, att sänka kraven på sig själv.

PS Däremot tycker jag den här är lite fin, försöker ofta tänka så:

be3e7b51b0d6f113378c80464bdd6578

 

Mammor som köper och säljer

Ja, det är ju sjukt störande att detta med att köpa och sälja kläder är mammors grej, i de flesta familjer (jag vet att motsatsen existerar, jag generaliserar nu) och att skriva ett helt inlägg om ens ungars kläder reproducerar väl bara. Men i år tänkte jag att min man skulle få den stora äran att rota igenom kassarna med ärvda kläder för att se om något passar, att använda de rabattkuponger som kommit på posten för att köpa nya vantar, namna och rensa bort det gamla. 

Annika skrev en smart kommentar om att det såklart går utmärkt att köpa barnkläder begagnade. Och ja, jag älskar att ärva och att skänka vidare, eller köpa och sälja av vänner. 

Just Tradera är mest ångestframkallande för mig och slutar med att jag lägger timmar på att sälja kläder jag knappt får något för eller på att förlora olika auktioner med saker jag vill köpa. Men jag känner proffs som älskar det. 

Från förra året:

 

Höst- och vinterkläder 

Nu har två härliga personer frågat mig om barnkläder för svensk höst/vinter på förskolan och här kommer ett inlägg om hur vi har gjort. 

Höst

Jag tycker om lager på lager. Över tröja/tights/klänning har de tröja och byxa i ullfrotté. Jag älskar den från Polarn o Pyret, Arve ärver nu Junis första set. Tröjan är med dragkedja så den går relativt enkelt att ta av och på.  

 
Ytterst har de ett varsitt set med skalkläder, jacka och byxa. Jag vill gärna ha hängslen på byxorna och tycker att Kaxs/KappAhl är bra.  

 

Sen har vi fingervantar och, om det är väldigt blött och kallt, galonvantar som man drar upp ovanpå jackan och knäpper med ett band runt handleden. Sydväst kan vara skönt ibland. På förskolan hänger alltid ett varsitt set med jacka och byxa i galon, för riktigt regniga dagar. 

På fötterna har de rejäla skor från Kavat, Arves är lite högre i modellen. Alltid kardborre, aldrig snörning. När det regnar har de gummistövlar som jag köpt på Din Sko. 

  
Det finns jättefina fodrade regnkläder (ex Didriksson) som jag hört är förskolepersonalens favorit eftersom de håller värmen och är enkla att ta på och av eftersom det räcker med en lager. Men om man måste välja så föredrar jag ändå ullfrotté och skalplagg eftersom man då kan variera utifrån väder och använda ullfrottén hela vintern. 

Vinter

Ullfrottén (så trött på detta ord nu) hänger såklart med på vintern, särskilt när det är lite kallare. Jag tycker att overall är bäst som ytterplagg, det är enkelt att ta av och på, håller värmen bra och det blir ingen glipa vid midjan. Kaxs brukar vara testvinnare, vi har ärvt overaller från Molo som jag tycker är jättebra.  

 På vintern ska mössan vara vindtät och sitta kvar på huvudet i leken, tycker jag. Gärna ganska platt modell (utan stor tofs) så den funkar under en hockeyhjälm i pulkabacken. På små händer tycker jag att långa tumvantar som man drar upp på ärmen sitter bäst.  

 
Vinterskor är kanske viktigaste köpet, tycker jag. Det är svårt att hålla fötterna varma. Helst ska ju barnen ha ullsockar under, men det tycker jag blir värsta dödsfällan (kvällstidningslingo!) på hala förskolegolv, (man kan ju inte begära att personalen ska byta strumpor på barnen). Åtminstone Arve har alltid strumpor med halkskydd under, och de små plastplupparna gör inte precis fötterna varmare. Så då gäller det att skorna är ordentligt varma.  

Jag har testat några märken på vinterskor men är mest nöjd med Kavats fodrade. Enkla att ta av och på, håller värmen, står emot lite slask.  

 

Fuskpolo är förresten en bra grej, tycker jag. 

Jaha, det var det jag kom på på rak arm. Men jag kan tänka mig att det blir ganska många smarta kommentarer här nedan. Tack på förhand! 

PS För ett miljöperspektiv på höstkläder rekommenderar jag Elins inlägg. 

PS 2, tycker man detta är sjuk präktigt och trist kan man kolla på Pennys outfits för inspiration

Tjena hösten 

Jag känner mig så unik: vill åka till skogen och strosa runt i frisk luft, köpa ny kofta, måla om ett rum i en grå nyans med blågröna inslag, använda mörk ögonskugga, tända ljus, mysa med nån pläd, läsa jättemånga böcker, börja med parfym, laga långkok och bjuda vänner på middag. Sa jag att jag dras till vinrött, senapsgult och mossgrönt också?

Nytt, mörkt läppstift – check! 


Sån illamående plutmun?

 

Fredag 

Idag är det jag som hämtar. Med två barn på samma förskola använder jag en Ikeakasse för att dra alla skalkläder, skor och ombyten fram och tillbaka. De har en varsin uppsättning galonisar som hänger på förskolan, och tröjor och byxor. Men det blir ändå en del packning.  

 
Detta var nytvättat igår. Men fint att de är ute mycket och har kul. 

Tillbaks till vardagen 

Flyktingkatastrofen är inte precis slut. Barn dör fortfarande på Medelhavet. Men nu har de som inte ville skriva om ytliga saker för ett par veckor sen återgått till vardagen igen. Och så är det ju. Jag som får berättelser från en helt annan verklighet hela tiden i jobbet skulle väl annars avstå från all flärd utom det mest nödvändiga för att överleva. Lägga allt på att hjälpa människor som inte haft samma tur som jag. Men det gör jag inte.

Poddare jag lyssnar på och bloggare jag läser har äcklats av andra människors ytlighet, hur sopigt det är att Schyffert gör en auktion av en stå upp-grej istället för att bara skänka lite av sina miljoner, eller att det är konstigt hur människor kan blogga om väskor när barn dör på Medelhavet. Jag tänker att det är enklare att bli arg på andra än på sig själv, att vi innerst inne vet att man skulle, borde, kunna göra så mycket mer. Att vi har det så bra. Men så väljer man att fokusera på de som har det ännu bättre. De som skulle kunna göra ännu mer för sina pengar. Så onödigt egentligen. Jag känner mer ”heja Schyffert!”.

Jag är överlag oerhört imponerad av alla som startat insamlingar, oavsett om det är kläder eller pengar. Alla som möter upp flyktingarna, de som erbjuder rum i sina hus, sjukvård, tolkhjälp, skjuts. Småbarnsmammor som står halva nätterna och sorterar avlagda kläder, ibland dåligt sorterade, kanske håliga, smutsiga. Väljer ut de finaste för att ge till människor som tvingats lämna allt. Alla som lägger upp skärmdumpar med sms om att de skänkt 100 kronor. Eller som bara har råd att dela ett inlägg om katastrofen på Facebook. Allt räknas.

En sak man kan göra, om man kan avvara en hundralapp eller mer i månaden, är att bli månadsgivare. Då hjälper man till året om, med de katastrofer som pågår, oavsett utrymme i medierna. Jag menar inte att göra reklam för den organisation där jag jobbar, men från insidan ser man den kompetens och det engagemang som finns. Hur man samarbetar, kontrollerar, utvärderar insatser. Hur varje krona räknas.  Respekten för människan och rättighetsperspektivet, all kunskap om logistik, beredskapen. Jag är så imponerad och om det kändes bra att vara månadsgivare förut, är det inget emot nu.

Regn, hällregn

Ok, det här kanske är min syn på saken, och därmed inte helt objektivt. Men jag tycker att vår tillvaro blir väldigt härlig och harmonisk när min man anstränger sig lite extra och är liksom proaktiv. Som om det är receptet till ett lyckligt familjeliv. Ja, men typ? Hehe, jag sa ju att det var subjektivt. 

Men i alla fall. När jag kommer hem och han har hämtat barnen och redan hunnit tvätta + hänga upp galonisarna och lagat mat till dem är det som ett fågelkvitter i mitt bröst. Under såna här perioder (alltså han både lämnar och hämtar ju alltid oftare än jag och lagar mat med mera, men just det där lilla extra, ja, ni vet ju själva hur lite/mycket ork man har i olika perioder) känner jag mig älskad, glad och vill unna honom sovmorgon och egentid och känner att jag själv får det tillbaka och så vidare i en härlig uppåtspiral. 

Det är väl liksom en kombination av att jag känner att vi delar lika och blir mer avslappnad samtidigt som han känner sig produktiv och att vi är i fas, tänker jag mig. 

Det är förresten en grej jag tänkt mycket på, sen jag läste en text hos Petra Krantz Lindgren för hundra år sen (oavsett vad du känner för henne, läs denna, ganska intressant i förhållande till både barn och partner!). 

Jaha, annars i livet då. Jo, Arves inskolning har gått bra, igår hade vi ett inskolningssamtal med hans pedagog och det var skönt att prata igenom hur det gått och hur det känns nu. Vips har vi två förskolebarn. Snart går väl båda i skolan. Livets förgänglighet etc. 

Jag läste den här fina krönikan och kände mig helt sorgsen. Jag är så rädd att jag kommer att ångra någonting när barnen är äldre. Varför lekte jag inte mer med dem och sådär. Det är så lätt att bli sentimental. 

Senare på tunnelbanan låter jag mobilen ligga kvar i fickan och tänker på all tid vi har delat med barnen de senaste tjugo åren. Modiga hopp från en stol till en säng, doften av nybadade barn i en frottéhandduk, godnattsagor som bara måste gestaltas med enmansteater. Jag ser när de står med Harry Potterkepsar och stora tänder och stirrar ut över ett vidunderligt landskap. Hör när de sjunger änglavackert i kör.

Idag har det hällregnat, jag har haft PR-möte i stan, ätit lunch på Vapiano och nu är jag på väg till kontoret. Är sådär lite trött/frusen så jag helst skulle ligga under en filt och se på tv. Men barnen borde somna tidigt ikväll (peppar peppar), då blir det Narcos, tända ljus och tunga ögonlock. 

PS