Boktips

Jag fick så bra boktips på instagram så här kommer de jag hann lägga upp i stories.

Så här frågade jag i alla fall. Bilden nedan visar alltså böcker jag läst och lagt upp i Goodreads och givit höga betyg som en fingervisning om vad jag gillar. Hoppas jag lyckats få med alla tips, men skriv gärna fler som kommentarer.

 

Av dessa tips har jag redan hunnit läsa ut Bränn alla mina brev, Malström, Ett jävla solsken (den hade jag redan läst 3/4 av), När reglerna slutar gälla och håller nu på med Idioten. Är inne i en sån läsperiod, må den aldrig gå över.

Två tips jag missade var Arv & Miljö och Nuckan. Hade redan läst dem och älskade dem båda.

Vänliga Veckan

Vänliga Veckan grundades 1946 av samma person som grundade Läkarmissionen. Den infaller alltid samma vecka som Alla hjärtans dag – alltså med start idag – och årets tema är att vara vänlig mot sig själv.

Jag smygstartade veckan redan igår och var väldigt snäll mot mig själv. Efter en lång frukost (drack varm choklad, läste DN och målade naglarna) åkte jag till stan.

Där gick jag till Moderna museet och såg Gilbert & George. Det var färgglatt med tydliga budskap och väldigt maskulint.

Sen gick jag till Eataly och åt en pizzabit med en extremt god mozzarella, och drack prosecco i baren. Läste samtidigt min nya bok Idioten av Elif Batuman. Den är bra!

Bild lånad av Eataly:

Sen gick jag till NK och provade kläder. Köpte en Dagmar-tröja i exakt sån modell jag var ute efter, med 60% rabatt.

Jag handlade mat på Hemköp och åkte hemåt. Där färgade jag mina gråa hår, syrade ansiktet och vek in tvätt medan Martin gjorde en pastasås. Klockan 17 kom vänner (vars barn våra barn lekt med under dagen) på middag.

När barnen somnat såg jag och Martin ett avsnitt av Russian Doll som är en svinbra serie på Netflix.

Idag fortsätter jag vara vänlig mot mig själv. Jag var med i Junis klass och berättade om mitt jobb klockan åtta. Och efter det åkte jag hem och bytte om till pyjamasbyxor igen. Redan klockan prick 11.58 hade jag jobbat undan lika mycket som jag brukar hinna på en hel dag. Värmde rester till lunch. Sen hann jag ligga i soffan och titta på molnen en lång stund innan det var dags att slå upp datorn igen.

Jag är inte sjuk

Åh vad hemskt det är när ens barn blir sjukt samma dag som de ska på kalas. Jag minns ju själv precis hur det kändes när jag var liten. När jag blev sjuk och missade något roligt.

(Jag fick förresten ställa in First Aid Kit-konserten förrförra helgen, pga influensan, och vågade inte ens kolla instagram stories på ett dygn efteråt – eftersom jag fattade vad jag missat och inte ville bli påmind. Så det är i färskt minne om man säger så, det där med att bli sjuk när man har roliga planer.)

”Det är lördag och min kusin Nova ska ha kalas. Det pirrar i min kropp när jag vaknar. Det pirrar och dirrar och sticker och kliar och plötsligt: ATJO!”

Jag tycker så mycket om denna fina bok av Sara Bergmark Elfgren och Maria Fröhlich.

Halsen bränner och huvudet dunkar, men vem vill missa ett roligt kalas? Bäst att försöka dölja att man är sjuk – tills det inte går längre.

Om förskolestart

Åh snälla, hjälp till att lugna världens finaste Astrid?

”Ok börjar gråta nu och vill aldrig låta mitt barn gå i förskola av att läsa sånt här pga redan sååå inställd på att jag kommer ha sån ångest när det är dags för oss (augusti) Kan du inte skriva tips eller nåt sånt? Eller mer av vad du önskar att du hade vetat? Jag har ju INTE självförtroendet/efterkunskapen ännu. Kram!”

Jag vet ju att de flesta av er har jättefina erfarenheter av inskolning och förskolestart så snälla fyll på bland kommentarerna 💓

Med Arve funkade det mycket bättre att skola in. Han var en av få pluttar på en syskonavdelning (medan Juni var en av 17 barn – eller minns jag fel, kan det verkligen ha varit 17 barn mellan 1-2 år på en avdelning???), och det fanns alltid en trygg famn för honom. Känner fortfarande otroligt varma känslor för den som blev hans viktigaste person hans första år och kan fortfarande höra precis hur han uttalade denna favoritpedagogs namn innan han lärde sig säga det ordentligt ❤️❤️❤️.

Också tryggt att ha syrran på samma avdelning. Här skolade vi in och tränade på vila.

Om förskolestarten

Så här skriver Malin S:

”Förskoletiden med C blev aldrig riktigt bra. Det började med att jag gick med på att låta henne börja tidigare än vi hade planerat, på grund av önskemål från personalen. Jag var liksom inte nog erfaren eller kunnig förälder för att fatta att vi kunde ha sagt nej. Vi kunde ha sagt att vi tar platsen och betalar för den, men att C börjar när vi hade tänkt. C var känslig, liten och låg efter i utvecklingen på grund av att hon var för tidigt född. Ändå agerade jag tvärs emot mina egna instinkter och inledde med att jobba heltid, som någon slags feministiskt statement. Det ångrar jag och det går aldrig att ta tillbaka.

Och så följande insikt: vi ska inte behöva tänka att det naturliga sättet att inleda förskoletiden är att lämna ett gråtande barn med ett hastigt hejdå. Att smärtan måste vara en del av det. Att en snabb inskolning med plötsliga, upprörande avsked är det bästa, eller enda sättet.”

Och jag känner igen mig jättemycket i Junis förskolestart och första år på förskolan. Hur kunde jag tänka att det inte fanns något annat alternativ än att lämna en unge som vissa dagar fick sitta i sin vagn inomhus eftersom det var där hon kände sig minst otrygg? Som knappt åt något om dagarna? Fanns det något annat alternativ, jag vet inte. Men hemskt var det.

Fem av fyrtio böcker

Jag har skaffat Goodreads och satt som mål att läsa 40 böcker i år. Sett till de senaste åren är det ett högt mål, men sen jag skaffade Storytel har jag börjat läsa mer igen (läser alltid, lyssnar aldrig, har inte ro till det?) och dessa fem har jag läst i år. Rebeckas bok som riktig bok, men övriga i mobilappen.

Jag fick superbra boktips på instagram, återkommer med vilka. Men de fem ovan får samtliga fem stjärnor vardera, utom A.S. som får fyra.

Just nu läser jag Malström av Sigrid Rausing.

Så fruktansvärt

Det är inte många dagar sen vi kunde se en pojke bli misshandlad av ordningsvakter. Ikväll har det hänt en gravid kvinna. Se filmerna här.

Detta är alltså en man som pressar ned en höggravid kvinna mot en bänk med magen först medan hennes lilla dotter står bredvid, helt förstörd.

VAD kan ha föranlett detta? En biljettkontroll kan ALDRIG rättfärdiga något ens i närheten av det här. Inget kan rättfärdiga detta övervåld.

Det gör så ont att se, jag är helt skakig. Och då ser jag alltså detta hemma i min trygga säng, i mitt vita skinn. Jag kan förstås inte ens föreställa mig det trauma denna kvinna eller hennes dotter utsatts för.

Sista dagen med torrschampo

Ett bra tips jag fick av en frisör är att om du ska använda torrschampo för att förlänga tiden mellan tvättarna: applicera det redan när håret är nytvättat. Det funkar SÅ bra! För ärligt talat, när håret redan är för fett funkar inte torrschampo nåt värst bra.

Tänker ändå ofta på denna.

Jag körde den absolut sista dagen med torrschampo idag och borde egentligen ha tvättat det ikväll. Men så sov Arve lite oroligt och jag vågade inte riskera att han skulle vakna och få panik över att jag ej befann mig inom ett litet rops avstånd. Ställer väl klockan på 06 istället.

Godnatt!

Nanananananananana

Jag har stor förståelse för personligheten som inte vill höra skräckhistorier från andras graviditet/förlossning/småbarnsliv och anser att vänner som berättar såna saker bara försöker skrämma upp en. Det är helt ok att vara sån, men kom inte och skyll på dina vänner eller youtube för att du har haft händerna för öronen?

Tjena

Varför såg jag ut som jag drabbats av ansiktsförlamning när det bara var en hederlig influensa med 40,3 graders feber i två dygn följt av 38-39 i två?

Om jag var singel skulle jag använda denna bild på min Tinder för att bara attrahera omhändertagande män. Med följande Frida Hyvönen-text som presentation:

”Min önskan är är att lägga mig i en varm famn och vårdas.
Men frågan är:
Fixar du att ta hand om mig
utan att tycka synd om dig själv?

🐤🐤🐤

Jag tycker ibland att folk är lite mesiga när de klagar över att vara ensamma med sina barn i några nätter (när kvinnor skriver såna inlägg kompletteras denna gnälltext alltid med något om hur imponerade de är av ensamstående mammor. Så ingen ensamstående ska tycka att de är fåniga som gnäller över tre nätter.).

Alltså om man själv eller ens barn har nån sjukdom eller ett funktionshinder förstår jag om det är tufft. Fattar också om det blir stressigt med lämning och hämtning. Men i övrigt tycker jag man skärpa sig. Särskilt om man är typen som inte kan sova när ens partner är bortrest. Leta upp nån spellista med titeln förslagsvis Independent women på Spotify och kör på, du kommer klara det!

Sen nyår har Martin varit på en längre jobbresa och två kortare (totalt ca 15 nätter?) och det har gått helt utmärkt.

Däremot när jag blev sjuk och skulle vara ensam med barnen över natten medan febern steg till 40,5 och jag hade jätteont i magen. Visst jag kunde plocka ur diskmaskinen och se till att barnen fick i sig fil eller vad de nu åt. Men det var läskigt att gå och lägga sig och känna sig så himla sjuk. Lärde Juni ringa 112 för säkerhets skull och dammsög lite snabbt ifall hon skulle behöva hämta en granne som hjälp. Jag var otroligt lättad när Martin kom hem dagen efter.

🐤🐤🐤

Igår skrev nån om att det är konstigt att ens vilja flyga bort när vi bor i ett så vackert land. Ja jo det är underbart på sommaren och jag uppskattar årstiderna men …

Och då är det ändå ett ganska snyggt snötäcke just nu.

Tack för att ni fortfarande läser!

Why don’t you give me a call?

Är det något jag sällan känt något bekymmer över så är det vänskapsrelationer. Det skrev jag tydligen om för ett år sen.

Men nu: Jag vet inte om det beror på att jag fått lite mer tid till att umgås med vänner igen, men plötsligt känner jag mig konstigt nog lite ensam.

Flera av mina bästa och närmaste vänner, bor i andra städer och även om man såklart kan ses och höras ändå har alla ganska fullt upp med sitt. Även jag, såklart.

Är man fortfarande nära vänner fast man inte hörts på en månad? Två månader?

Hur som helst. Dessa deppiga känslor har lett till att jag börjat telefonterrorisera mina kompisar. Vem pratar ens i telefon år 2019? Jag, uppenbarligen.

Eller, jag försöker i alla fall. Det är visserligen några av dem som svarar (jag tittar till exempel på dig nu Marie ❤️) men de flesta har såklart fullt upp med sina liv, som man ju har.

Men skam den som ger sig. Jag kör på. Igår pratade jag en halvtimme med Charlotte. Förra veckan med Annica. På torsdag ska jag ringa Karolina.

2019 – the year of oönskade telefonsamtal från mig. Folk som går runt med ångest över tre missade samtal från mig som de ej hunnit ringa upp.

PS Jag har också gjort en lista över de kompisar jag vill ska komma på min potentiella fyrtioårsfest. Som nån slags måttstock? Ja det lät konstigt, men personer som är viktiga för mig och där jag inte vill att relationen rinner ut i sanden *tänkte direkt på Days of Our Lives ang sanden*

PS 2 Hur funkar det för dig med vänskapsrelationerna?