Ja jag fattar…

… att det kanske är störande att gnälla över nån himla FEST.

Jag störde mig själv på nån (jag upplever som väldigt välbärgad) som klagade över börsraset då de tänkt köpa ett större hus inom ett år. Det är klart hen också har rätt att klaga. Men jag har också rätt att störa mig, i alla fall om jag inte agerar på det. Och ni har rätt att störa er på lilla mig hehe.

En sak jag funderat över är den mänskliga mekanismen (???) att vilja göra andra lika oroliga som man själv är.

En bekant till mig skrev (ett ”privat” dvs ej offentligt Facebookinlägg) om att hon var ”nästan psyksjuk av oro” och hon försökte samtidigt normalisera saker lite genom att citera en lugnare närstående.

Detta fick några av hennes bekanta att skriva fruktansvärt oroande kommentarer som svar på hennes inlägg. Till en som (kanske lite skämtsamt men med allvar som botten) känner sig psyksjuk av oro??

Fattar att de absolut inte gör det för att vara elaka, det är väl nåt som går igång hos människan?

Tyvärr, får man väl ändå säga.

Om nån behöver skratta kan man alltid tänka på när jag klippte lugg och såg så här förvånad ut efteråt. Bilden till vänster är alltså den jag hade med till frisören.

11 svar till “Ja jag fattar…“

  1. Jeanette skriver: Svara

    Jo det är väl precis detta vi priviligerade människor behöver. En riktig kris, där allt ställs på sin spets. Önskar absolut ingen sjuk, men egoism är liksom inte läge nu. Alla får vi nu ställa om våra liv och vår vardag. Vi inom sjukvården (jobbar inom intensivvården) får antagligen ställa in allt den närmsta tiden och, om vi inte själva blir sjuka, JOBBA. Så kan alla andra gnälla om inställda utlandsresor, fester mm. Sverige klarar detta. Fira kan man göra sen, vänner och bekanta finns i bästa fall kvar.

    1. Ja och om man jämför med flyktingar i Kongo så skulle nog många av dem vara otroligt tacksamma över att kunna jobba och försörja sin familj istället för att svälta och tvingas se sina barn svälta ihjäl. Får man bli besviken över inställda kalas eller bara klaga om man står längst ned på stegen?

      Människor som jobbar i vården och som sköter alla andra viktiga samhällsfunktioner är såna hjältar. Hoppas på att få betala mer skatt så att det blir mer resurser till personal, löner osv. Heja dig och dina kollegor!

  2. Jag funderar på att skaffa lugg, det är så snyggt!

    1. JA! Jag gör det kanske vart sjunde år eller så och sen växer den ut. Men man blir ju sugen när man ser andras snygga luggar.

  3. Min spaning är att folk som är mycket oroliga inte förstår att andras uppenbara lugn inte betyder att de *inte* är oroliga, utan bara lugna. Och många kan inte heller skilja mellan oro för åldrad förälder, släkting med nedsatt immunförsvar, egen verksamhet etc. och oro för världens kommande undergång. Så när någon oroar sig för mammas lungor börjar den andra diskutera samhällskollaps. Den senare tenderar att vara lite mer yvig och påträngande, så att säga.

    Och jag vet att det pågår stor ”dölja vänner”-våg bland mina FB-bekanta nu (vi är några som chattar om vilka av våra gemensamma vänner vi döljer, ehehehe), för att många har gått in i panikläge.

    1. Men gud vad intressant Malin! Tack för denna analys.

  4. Louise skriver: Svara

    För egen del handlar det inte att göra andra oroliga, utan att få människor att inse allvaret. Vi vet inte vad som väntar och är det inte då bättre att vara lite mer restriktiva i förebyggande syfte istället för att stå där efteråt och tänka varför vi inte gjorde mer åtgärder tidigt när vi hade chansen?
    Som jag ser det så behöver vi all hjälp vi kan få av våra myndigheter att välja rätt väg i denna svåra tid. Sjukvården lär inte palla detta annars, det finns ju knappt vårdplatser eller personal för att bedriva den ordinarie vården.

    1. Åh jag fattar verkligen. Själv orkar jag inte ta in allvaret till fullo utan försöker hellre fokusera på annat just nu men följer förstås alla rekommendationer osv och försöker lita på att myndigheter/beslutsfattare följer forskning och gör det bästa de kan. ❤️❤️❤️

    2. Förstå allvaret kan man göra utan att nödvändigtvis komma till samma slutsats som du. Det finns flera sätt att angripa problemet. Se min kommentar ovan, t.ex.

      Det är långt ifrån säkert att den bästa vägen är att stänga ned samhället. Vi behöver en låg, men jämn smittspridning i väntan på vaccin, och vaccinet kan dröja i ett–två år. Vill du vara nedstängd så länge? Tror du att det är rimligt att tro att samhället skulle klara av en sådan nedstängning?

      Strategin bakom den väg som Sverige och t.ex. Storbritannien har valt är att göra så lite ingrepp i samhällsfunktionerna som möjligt och ständigt utvärdera när det är dags att agera mer. Vi gör vad som krävs precis nu, men inte mer, för att inte orsaka stora störningar på samhällsfunktionerna och – inte minst viktigt – trubba av befolkningen med långdragna, symboliska karantäner.

  5. Jeanette skriver: Svara

    Hur menar du med stå längst ner på stegen? Vilka anser du göra det? Antagligen inte du själv förstår jag..Alla har vi nog något vi är besvikna, arga, frustrerade eller rädda, för nu. Inställda resor eller operarioner som man väntat på länge som inte blir av, tusentals som blir varslade och blir av med sin inkomst. Och med all rätt så får man känna så nu oavsett var man står på stegen. Men tycker det är så fantastisk att se hur alla hjälps åt och gör vad man kan. Ur krisen bli man starkare, så småningom!

    1. Menade bara att jag egentligen aldrig har rätt att klaga på något någonsin. Men trots att jag är orolig för mina föräldrar (och för mig själv och min son som är astmatiker) samt för alla andra som drabbas i samhället och för hur vården ska klara detta & hur ekonomin kommer att drabba människor så kan jag ändå tycka det är trist med ett inställt firande jag sett fram emot.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.