Summertime Sadness part 2

Jag var så sur igår kväll. Det var otroligt varmt och jag hade tänkt somna tidigt, men Arve hade svårt att komma till ro och ville prompt sova hos mig. Sen sov jag dåligt och vaknade vid 06 utan att kunna somna om. (Barnen sov i flera timmar till.)

Kände mig trött och deppig (TROTS VÄDRET – jag som drömt om sol och värme och fått massor av det nu!) och testade en guidad meditation medan jag fortfarande låg kvar i sängen, för att se om det kunde hjälpa. Det gjorde det faktiskt, i alla fall lite. Sen gick jag ut på en lång morgonpromenad och lyssnade på Bodil Jönssons Gott om tid.

Jag har liksom fastnat i en känsla av att saker och platser tillhör det förgångna, jag tror det hänger ihop med att vi spenderar hela semestern i Värmland. Det finns så mycket historia här (hela uppväxten, tusen minnen), medan vår framtid är någon annanstans. Ok det låter kanske konstigt, men det brukar alltid vara nån av er som förstår hur jag känner?

Tycker alltså det är urhärligt att vara här men när vi bodde här var jag mycket mindre sentimental. Nu tycker jag så mycket påminner om hur saker förändras och aldrig blir desamma.

(Hej från toppen av Maslows behovstrappa, där jag dinglar med benen och skäms…)

Bodils trygga röst och kloka tankar (och de första kapitlen jag hann höra) påminde mig om att 70 (år) är det nya 50*. Och att tiden kommer till en, hela tiden får vi ny tid. Jag fick en känsla av att allt är möjligt om jag vill. Och att min framtid är min att styra över. Ja men typ så? Att inte fastna i allt som är förgånget och den tid som gått, utan att fokusera på framtiden, den tid jag ska få.

*Den senaste H70-studien från Göteborgs universitet visar att 70-åringar i dag är som 50-åringar var på 1970-talet.

När jag kom hem åt jag rostad surdegsmacka. Och stekte pannkakor till dagens utflykt. Dagen blev jättefin!

När jag läste igenom min bloggfeed under kvällen märkte jag hur fler verkar ha existensiella tankar just nu (och/eller känna sig sentimentala och/eller tänka på tidens gång och livet osv).

Några exempel:

Hos Elsa:

Vi tog en lång promenad på stranden i hettan och jag kände mig snurrig, och ur den känslan kom ångesten. Helt utan förvarning eller anledning. Förutom livet i stort då. Saker som bearbetas utan att jag förstår. Slutet på sommaren? Jag har förstått att min kropp sköter sig själv på många sätt. Intuitionen är stark och magkänslan likaså. När något inte står rätt till säger alla signaler ifrån. Jag ska bara rota reda på vad det är. Sommaren har tid för sånt. Kanske för mycket tid? Eller viktig tid. Hela året går jag på auto, på sommaren tar jag hand om alltihop. Bearbetar och funderar.

Och här hos Sandra::

Så mycket inom mig längtar till något annat, ett nytt kapitel. Precis som att jag karriärsmässigt levlar måste jag snart levla privat, det finns en skugga med bitter eftersmak som dyker upp ibland och jag känner inte igen den och den förfärar mig. Jag ligger oftare och oftare vaken med känslan hur tiden passerar mig. Det är som att jag hamnat i lä när hela min natur är byggd att stå i full storm.

Tycker att hon fick en så fin kommentar till inlägget:

(…) Och angående känslan. Så kan jag relatera till min egen nygjorda upptäckt; jag trodde att jag slutat drömma, som jag alltid gjort. Jag trodde att jahapp, nu har jag det mesta jag önskat, nu har jag lyckats i det jag drömt om. Nu ska jag väl vara nöjd, det är väl därför drömmarna inte kommer och river i mig. Men det var inte sant, jag hade bara varit lite trött ett tag.

Älskade det citatet. Hur var sak har sin tid. Hur känslor sällan är konstanta. Att man inte alltid orkar drömma men att drömmar behövs.