Tankar i höstmörkret

Det är alltid som mörkast precis innan gryningen.

Det tänkte jag i natt, när jag sov på soffan med yngsta barnet som hade växtvärk/hosta/mardröm.

Nej det tänkte jag såklart inte. Är det ens sant? Tycker det låter märkligt.

Jag tänkte snarare på när han var ett par år och hade krupp och hur jag bar honom en hel natt, med några sköna avbrott när det gick att sitta ned i soffan, så länge han var i upprätt position. I natt sov jag i alla fall större delen av tiden. Ändå glad för det. Samt att en fördel med hösten är att det är mörkt till nästan sju på morgonen, så ens barn kan somna om och sova några timmar i alla fall.

Tyckte för övrigt att det var mysigt med vintertid i år och inte döden som jag tyckt de senaste ca åtta åren. För er med små barn och grav sömnbrist kanske det kan vara ett ljus i tunneln?

Nu ska jag baka scones till min lillebror som sovit här i två nätter och ska ha viktiga möten idag. Igår blev det bacon och ägg. Mvh Storasyster for life.

En kommentar till “Tankar i höstmörkret”

  1. Vet inte om det stämmer att det är som mörkast då, men det här är några favoritrader ur en favoritlåt (Själens dunkla natt av Kjell Höglund):

    Försök att härda ut en sista dyning
    det är som allra mörkast före gryning
    natten följs av dag
    det är en kosmisk lag
    tro mej om du kan, jag lovar att
    det också gäller själens dunkla natt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.