Tjena

Varför såg jag ut som jag drabbats av ansiktsförlamning när det bara var en hederlig influensa med 40,3 graders feber i två dygn följt av 38-39 i två?

Om jag var singel skulle jag använda denna bild på min Tinder för att bara attrahera omhändertagande män. Med följande Frida Hyvönen-text som presentation:

”Min önskan är är att lägga mig i en varm famn och vårdas.
Men frågan är:
Fixar du att ta hand om mig
utan att tycka synd om dig själv?

🐤🐤🐤

Jag tycker ibland att folk är lite mesiga när de klagar över att vara ensamma med sina barn i några nätter (när kvinnor skriver såna inlägg kompletteras denna gnälltext alltid med något om hur imponerade de är av ensamstående mammor. Så ingen ensamstående ska tycka att de är fåniga som gnäller över tre nätter.).

Alltså om man själv eller ens barn har nån sjukdom eller ett funktionshinder förstår jag om det är tufft. Fattar också om det blir stressigt med lämning och hämtning. Men i övrigt tycker jag man skärpa sig. Särskilt om man är typen som inte kan sova när ens partner är bortrest. Leta upp nån spellista med titeln förslagsvis Independent women på Spotify och kör på, du kommer klara det!

Sen nyår har Martin varit på en längre jobbresa och två kortare (totalt ca 15 nätter?) och det har gått helt utmärkt.

Däremot när jag blev sjuk och skulle vara ensam med barnen över natten medan febern steg till 40,5 och jag hade jätteont i magen. Visst jag kunde plocka ur diskmaskinen och se till att barnen fick i sig fil eller vad de nu åt. Men det var läskigt att gå och lägga sig och känna sig så himla sjuk. Lärde Juni ringa 112 för säkerhets skull och dammsög lite snabbt ifall hon skulle behöva hämta en granne som hjälp. Jag var otroligt lättad när Martin kom hem dagen efter.

🐤🐤🐤

Igår skrev nån om att det är konstigt att ens vilja flyga bort när vi bor i ett så vackert land. Ja jo det är underbart på sommaren och jag uppskattar årstiderna men …

Och då är det ändå ett ganska snyggt snötäcke just nu.

Tack för att ni fortfarande läser!

20 reaktioner på ”Tjena”

  1. Hehe jag tillhör dom som tycker det är jobbigt när min man är borta och jag får vara ensam ansvarig för vår 20-månaders. Men tänker att det dels beror på att man blir lite bortskämd med att kunna lassa över på partnern om man själv behöver 5 min, dels på hur van man är att göra alla moment själv. Vi är såna där ettbarnsföräldrar som hanterar många situationer tillsammans på ett sätt som flerbarnsföräldrar himlar med ögonen åt. Typ vid tandborstning så borstar en medan den andre agerar underhållningscentral. Lär ju inte funka med fler barn? Men är man van så är det helt plötsligt oerhört jobbigt att rodda på egen hand.

  2. Skrattade högt åt första delen av texten.

    Var själv med barnen med halsfluss några dagar när min man var i London på NÖJESRESA, det önskar jag fan ingen. Det var så hemskt! Satt en dag utanför Fimpens skola med 40,1 i feber och orkade inte gå ur bilen, det kändes som om det var helt omöjligt.

    Gällande andra delen av texten vill jag mest säga att nja? Jag är själv en person som tar det mesta lätt. Tycker ibland att det är lättare att vara själv med barnen än när min man är med. Men! Jag förstår verkligen föräldrar som inte pallar. De har kanske inte alls samma förutsättningar (har kanske lägre stresströskel eller barn i trotsåldern). Det måste få vara okej att även ha ett lätt barn på fem år som klarar sig i princip själv men ändå tycka att det är piss att vara utan sin partner OCH att få gnälla om det?

    Med det sagt. Älskar dig. Puss och kram. Hejdå.

    1. Men så fruktansvärt, jag sjukanmälde båda barnen för fattade inte hur jag skulle kunna komma iväg med dem (och båda verkade ändå helt skruttiga). Båda två fick också influensa under dagen.

      Ja, så länge personen med enkla femåringen inte gnäller inför sin partner så hens resa blir piss pga dåligt samvete, är det fritt fram att klaga hur mycket som helst.

      Att vara ensam hemma med flera barn som kräver olika mycket och har olika aktiviteter är också ganska intensivt tänker jag mig.

      Jag vill inte vara nån gnäll-domstol men ibland tycker jag folk är lite väl…

  3. Kan inte låta bli… Vi har 3 barn, varav 2 är lika gamla. Fram till nu har jag hatat att vara själv på natten med dem. Helt enkelt för att man inte räcker till. Jag är livrädd att vakna av att nån kräks och stå där själv med kaoset, eller så tänker jag på den kvällen när min man var ute och jag fick ringa hem honom för tvillingarna (tror de var typ 1 1/2 år) vaknade båda två, jätteledsna, väckte storasyster samtidigt. Stoppade storasyster i vår säng och försökte söva om killarna i deras rum då de aldrig kom till ro hos oss vid denna perioden, samtidigt hör jag hur storasyster gråter stilla i vårt rum för hon inte vill vara ensam. Försökte en lång stund men gav tillslut upp och ringde min man som var hemma på 15 min.

    Sen dess har jag varit själv med dem många, många nätter och det har gått utmärkt. Men jag kan inte påstå att jag slutat bäva för ensamnätterna trots att barnen är större. Och jag ska erkänna att jag sover kasst 8 av 10 nätter utan min man men det ser jag inte som så konstigt när han varit vid med sida i över 17 år (jag är 34 idag). Fast den biten brukar jag inte gnälla över 🙂
    Cudos till dig, jag hade varit helt slut om jag varit själv med mina barn 15 nätter under januari! Speciellt när man är sjuk, hoppas du mår bättre nu! Och jag beundrar alla som tar sånt här med en klackspark, önskar jag gjorde det med! Kram

    PS. Ville understryka att jag inte på något vis missunnar min man nätter iväg från familjen!

    1. Men gud såklart man får tycka att det är jobbigt Nina, fattar verkligen paniken och har själv ringt hem min man pga magsjuka barn (då får man vara glad om de är på hemringningsavstånd). Tycker också det är kärleksfullt och fint.

      Det är den där gnälliga missunnsamheten jag kan reagera på <3

  4. Gud vad jag inte håller med den här gången. Varför skulle man INTE få klaga? För att det finns andra som har det värre? Det finns fan alltid nån som har det värre- Och bara för att man klagar betyder det ju inte att man inte samtidigt klarar av att vara ensam alldeles galant. Jag personligen får panik av att vara ensam med mina barn för mycket. Dom klänger och gnäller och kladdar och tar upp precis exakt all min tanketid. Från att jag vaknade imorse, sekunden när jag blev väckt 05.20 av min ettåring med hjälp av pet i ögat, tills dom somnar ikväll ca 20.30 är jag antingen upptagen med att rodda barn, fixa middag och plocka tusen grejer eller på jobbet och roddar jobbgrejer. Och då ska jag säga att jag inte ens är ensam förälder idag och jag kommer ÄNDÅ vackla ut ur det mörka sovrummet efter nattningen och typ undra var fan tiden för MIG tog vägen och förbanna barnens förmåga att likt dementorer suga ur precis all energi. Så när jag klagar över att det är svinjobbigt med barn är det kanske min ventil som gör att jag inte skriker MEN TYST! när min tvååring för hundrade gången på två minuter frågar om vi har jordgubbar, om hon kan få jordgubbar, varför vi inte har jordgubbar, när vi kan köpa jordgubbar utan istället snällt säger att vi kan köpa det imorgon när det är fredagsmys för det blir väl bra lilla älskling?

    Ingenting av det klaget säger nånting om hur jag är som förälder. Inget om att jag inte klarar av att vara ensam med barnen eller att det blir kaos om jag är det (Det blir det inte. Håller med Jenny om att det många gånger är enklare på vissa sätt att vara ensam än två.) Det säger ingenting om hur självklart jag tycker att det är att jag ska vara ensam så Andreas kan göra nåt kul eller åka på jobbresa eller whatever. Eller nånting om hur jag jätteofta väljer barnen framför roliga grejer pga dementorer till trots så älskar jag dom till bitar och dom gör mig extremt hyperlycklig varje dag. Det enda klaget gör är att ge mig en ventil där jag får möjlighet att släppa lite på irritationen jag tror att jag inte är ensam om att känna. Åh, det också: varför skamma klagande? Varför säga att det bara är att bita ihop och bidra till en miljö där alla bara ska vara så jävla lyckliga och tacksamma hela tiden? Jag har läst så många vittnesmål senaste dagarna alone om hur skönt det är när andra vågar ”visa det fula” för att alldeles för många går omkring och tror att ”alla andra” har det himla bra. Jag tycker klag är rätt nyttigt för att visa upp den andra delen av myntet. Jag älskar mina barn över allt annat och jag sitter exakt just nu (13.22) och räknar ner minuterna tills jag får hämta Ellen på förskolan (16.00), men jag kan nästan garantera att jag har fått minst ett inombordsraseriutbrott på nån jobbig unge innan klockan slår 18.

    Menar inte att näthata på dig nu, Hanna. Men vill ändå svara från motståndarsidan. Kram!

    1. Oj, där trampade jag visst på en öm tå. SKOJA! Gud vad störande grej att skriva hehe, var därför tvungen.

      OBS jag tycker visst man får gnälla, jag skrev bara att jag tycker att folk är lite mesiga ibland. Man kan säga att jag gnällde på vissa föräldrars mesighet.

      1. ”Varför säga att det bara är att bita ihop och bidra till en miljö där alla bara ska vara så jävla lyckliga och tacksamma hela tiden?”

        jag tror du läste in lite mycket här nu eller skrev jag det? Men obs att jag fattar att du läst många som klagat på gnällighet och därför gick igång extra mycket på den text som fick bägaren att rinna över.

  5. Fattar precis och håller med! Jag och min sambo är både ofta själva med barnen i några dagar och jag tycker att det oftast bara är mysigt att få ha barnen själv, och saknar min sambo mer på ett romantiskt sätt än för avlastning. Dock var det inte riktigt så när vi hade en bebis + en treåring…

    1. Nej herregud, omständigheterna spelar ju stor roll här. Jag var ju ganska mycket ensam under den perioden och det var fasen tufft ibland alltså…

  6. Jag undrar lite vad det är du tycker är gnälligt? Läser i kommentarerna att det kanske är missunnsamheten mot ens partner. Det kan jag hålla med om men ser sällan exempel på det i mina flöden. Ser du det i dina? Jag ser däremot de som klagar på att det är tufft att vara ensam med barn för att det kan vara det. Oavsett ålder eller antal barn.

  7. När jag ”gnäller” över att jag är själv några dagar med våra tre barn (5 år, 3 år, 4 månader) så gör jag det ENBART för att få beundran, beröm och hyllningar. Skulle aldrig vilja ge min man dåligt samvete över att han är borta, jag klarar ju det hur bra som helst även om det kräver att jag går och lägger mig samtidigt som barnen och låter hemmet förfalla. Men jag vill gärna få lite extra uppskattning ändå, som man ju alltid vill när man gör något som är jobbigare än vanligt. 😊

  8. Det där tycker jag är så konstigt. Bara för att det inte är jobbigt för dig, så är just det mesigt för andra? Så när något är jobbigt för dig vilken måttstock är den rätta då? Din eller den som någon annan har som inte lider av just samma som du? Vi är ju inte lika starka och ffa har vi olika styrkor och talanger. Några blir utmattade på jobbet, andra inte. De som blir utmattade och stressade och sjuka av det du tål på jobbet, är de också mesiga och borde lyssna på en peppig låt och vara independent? Om ngn tycker att det är jobbigt för den, är det förmodligen för att det är den personens upplevelse. Inte din upplevelse, det handlar förmodligen inte alls om dig överhuvudtaget. För övrigt är jag himla trött på att hur kvinnor, mammor än gör blir de kritiserade. Hade någon skrivit att det var piece of cake att vara själva när partnern var borta hade väl ngn rescenserat det också på ett negativt sätt. För hur en än är så är det ju iaf inte tillräckligt, fel, för svagt, för starkt, för oberoende, för beroende osv osv. Tröttsamt.

    1. Hur kan man ens läsa in så mycket i det jag skrivit? Märkligt att du inte skrev typ ”och folk som fått svåra förlossningsskador, ska de också sluta gnälla?” eller lade något annat dramatiskt i min mun? Vad fick du ens det där om utbrändhet ifrån?

      Dessutom handlade INTE min text om kvinnor, såklart. Det kan lika gärna vara män som slentriangnäller och förstör glädjen för sin partner som ska göra något roligt.

  9. Tjensligt emne! 😀 Sen jag blev ensamstående kan jag också känna såhär, haha. Sen förstår jag såklart att alla har sina referenser och förutsättningar och alla har rätt till sina upplevelser, men den nya situationen har gett mig en viss cynisk inställning, hehe. Ibland är det svårt att vara tyst när kompisar klagar på att de ska vara själva ett par nätter…Och jag är också avundsjuk på de runt mig som har föräldrar som kan komma och hämta på förskolan, rycka in, köra till aktiviteter osv. Och då har jag förvisso bara barnen varannan vecka (eller ibland två veckor i taget, om vi bytt tider). Jag jobbar heltid och måste de veckor jag inte har barnen jobba ikapp för att komma upp till timmarna i flexen, så att de inte drar av på lönen. Så det känns som jag jobbar, jobbar ena veckan – andra veckan ska jag hinna med handla, tvätta, diska, städa, läxor, aktiviteter, konflikthantering och försöka vara en bra förälder. Så i jämförelse med många får jag ju ändå en otrolig tid för återhämtning varannan vecka – när inga virvelstormar gått genom lägenheten och jag kan slarva med maten. Men jag märker att jag ibland – i synnerhet när jag är trött och stressad – har ett jäkla behov av att vara gnällig och tycka synd om mig själv. Och vill gärna ha andras medlidande eller höra att jag är duktig, haha. Men å andra sidan är det just som du skriver – jäklar man känner sig nöjd och stark när man fixar allt det där! Och vilken jävla skillnad det är när min kille är hos oss och vi är två vuxna. När jag blir trött brukar jag tänka på hur jävla priviligierad jag är som har de där barnen. Och så brukar jag faktiskt tänka på de som är ensamstående och har barnen hela tiden. T ex min bekant som dessutom har fyra barn under sex år…Jag tycker det är svinviktigt att skärpa sig och tänka på att det finns de som har det värre, det hjälper en ju att leva gladare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.