Om förskolestarten

Så här skriver Malin S:

”Förskoletiden med C blev aldrig riktigt bra. Det började med att jag gick med på att låta henne börja tidigare än vi hade planerat, på grund av önskemål från personalen. Jag var liksom inte nog erfaren eller kunnig förälder för att fatta att vi kunde ha sagt nej. Vi kunde ha sagt att vi tar platsen och betalar för den, men att C börjar när vi hade tänkt. C var känslig, liten och låg efter i utvecklingen på grund av att hon var för tidigt född. Ändå agerade jag tvärs emot mina egna instinkter och inledde med att jobba heltid, som någon slags feministiskt statement. Det ångrar jag och det går aldrig att ta tillbaka.

Och så följande insikt: vi ska inte behöva tänka att det naturliga sättet att inleda förskoletiden är att lämna ett gråtande barn med ett hastigt hejdå. Att smärtan måste vara en del av det. Att en snabb inskolning med plötsliga, upprörande avsked är det bästa, eller enda sättet.”

Och jag känner igen mig jättemycket i Junis förskolestart och första år på förskolan. Hur kunde jag tänka att det inte fanns något annat alternativ än att lämna en unge som vissa dagar fick sitta i sin vagn inomhus eftersom det var där hon kände sig minst otrygg? Som knappt åt något om dagarna? Fanns det något annat alternativ, jag vet inte. Men hemskt var det.

11 reaktioner till “Om förskolestarten”

  1. Man tänkte ju det för att personalen tyckte att det skulle vara så. Jag litade så mycket på vad de sa och hur de uppmanade mig att göra. Att gå direkt om C började gråta och så vidare. Med barn nummer 2 har jag nog haft ett större självförtroende. Jag har kunnat förklara vad jag tycker blir bäst för mig och barnet. Det handlar ju både om vad jag tror blir bäst för min unge och vad jag själv mår bra av som förälder. I förskolan och utanför.
    Kram!

  2. Det behövs alltid en bra dialog mellan pedagog och förälder, t ex kring rutiner för lämning, det ska funka och kännas bra för alla. Det finns ju inget facit, men däremot generella förhållningssätt som _brukar_ fungera bäst (t ex korta lämningar). Men som pedagog behöver en vara oerhört lyhörd inför barnets och förälderns behov.

    Och det här med att det nästan är självklart (i Sthlm, åtminstone den stadsdel där jag bor och jobbar) att båda föräldrarna jobbar heltid direkt när barnet börjat på förskola måste vi ju på något sätt bryta, dock svårt att veta hur utan att skuldbelägga. Att en ett-tvååring har längre arbetsdag än vad som är lagstadgat för en vuxen är ju inte klokt, men ändå är det så verkligheten ofta ser ut. Pratar då självklart inte om ensamstående eller familjer som måste jobba för att få ihop till mat och hyra, utan alla vanliga medelklassfamiljer som skulle ha råd att gå ner i tid men som inte gör det p g a ”det verkar inte vara någon annan som gör det”. När mammorna började jobba heltid gick inte papporna ner i arbetstid vilket ledde till utökade arbetsdagar för barnen. Så sorgligt och onödigt. Särskilt när en hör många i efterhand ångra just det, det är ju tid som aldrig kommer tillbaka.

  3. Samtidigt har man inte alla val. Föräldradagarna tar slut, jobbet kallar, man blir galen hemma, man kan bara få plats vissa tider på förskolan osv. Hos oss får man tex inte tacka ja till en plats och bara betala men ha barnet hemma, då ryker platsen. Och vet man att det är ens absolut största chans till plats på samma föris som syskon så är det i praktiken inte så mycket val. Man ska inte vara för hård mot sig själv i efterhand heller.

  4. Har ofta tänkt att jag vill kommentera om hur stärkt jag kännt mig i min föräldraroll av att läsa dina inlägg från när barnen var mindre, Hanna! Liksom känt mig stärkt i att det är OK att ha barnperspektiv, möta dem som lika värda osv. Svårt att förklara en fredagseftermiddag. Men t ex när ett av barnen var liten och ville bäras mycket och skrek mycket, du var så inkännande och klok i hur du tänkte kring det (ganska big deal att vara nyfödd och helt ny i världen ju!), det hjälpte mig mycket när min son ville bo in min famn 24/7 som bebis.

    1. +1 på din kommentar. Känner precis så. Hanna är som en storasyster på nätet ❤️

  5. PLUS EN!! Ångrar så att jag inte höll storbarnet hemma ett halvår eller ett år till. HUR kunde jag, både utifrån vem jag och hon är, tycka att det var ett bra alternativ att börja vid 1,5 år. Låt mig göra om det tack.

  6. Ok börjar gråta nu och vill aldrig låta mitt barn gå i förskola av att läsa sånt här pga redan sååå inställd på att jag kommer ha sån ångest när det är dags för oss (augusti) Kan du inte skriva tips eller nåt sånt? Eller mer av vad du önskar att du hade vetat? Jag har ju INTE självförtroendet/efterkunskapen ännu. Kram!

  7. Jag jobbar på förskola och är själv förälder och vet hur jobbigt det kan vara att lämna när ens barn är ledsen. Men om föräldern drar ut på lämningen så signalerar det till barnet att jag är inte trygg med att lämna dig här och du är inte trygg hos pedagogerna, och hur ska barnet då känna sig tryggt. Ibland är det lätt att glömma bort hur ens eget beteende påverkar barnet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.