Det var kul att springa Tjejmilen. Eller kul och kul. Så här varvar mina tankar när jag springer lopp:
- Bra låt, nu kör vi!
- En kilometer redan!
- Blä jag får ingen luft, varför gör jag ens det här? Jag hatar att springa.
- Oj vilket gulligt barn det står där framme med en heja-skylt, vad roligt för hens mamma.
- Jag hatar att springa.
- Ok 3 km, nästan en tredjedel.
- Det här går riktigt bra ju, det känns bra i kroppen.
- Åh nej en seg uppförsbacke.
- Jag hatar att springa.
- Uppe! I can do this!
- Oj vilka snygga tights hon framför har.
- Osv. Men överlag ändå roligt.
Extra kul var det att jag (som åkte dit ensam och kände mig lite deppig i det grå vädret) träffade Louise (Hej hej vardag) i startfållan. Så gullig person. Och snabb!
Nu ska jag vila mig i form till halvmaran på lördag.
Jag tror min enda tanke skulle vara ”fan vad mycket folk överallt!”
Det du känner, känner alla andra också.
Fast du glömde sista punkten:
* Fan va grym jag är (när man inser att man ska klara loppet)
Supersnygg Niketröja tänker jag!
Roligt att läsa 😀
Grattis till bra genomförande! Millopp är de absolut jobbigaste att springa rent mentalt (och fysiskt!)