Att prata om annat

Hej, det är stoppa-huvudet-i-sanden-bloggen här, men å andra sidan: det är knappast denna adress man går till för att få uppdateringar om viruset? Alltså tänker jag fortsätta med diverse ytligheter och dylikt.

Idag fyller jag alltså 40 och skäms just nu lite för att jag lade ut inte mindre än TRE bilder på mig själv i ett inlägg på Facebook. Har tagit bort inställningen där folk ser när man fyller år men ville ju ändå ha grattis så därav själva inlägget. Plus hade några nya bilder på mig själv som Severus tagit. Fick jättemånga snälla grattis men alltså bilderna, vet ej om det är ok eller om jag framstår som ego/självgod eller det kanske jag ändå gjorde redan innan. Usch.

Tillbaka till dagen. Jag blev firad på sängen (så mysigt när jag hörde Martin väcka barnen och de smög runt innan de kom och sjöng) och fick solglasögon och snygga tofflor typ birkenstock med platå och ca tusen gnisslande tulpaner och så har jag ju en resa med Martin innestående. När jag lämnat barnen tog jag en promenad och var med på nåt zoom-möte om insamling. Sen ringde en säljare mitt i. Gick åtta kilometer i snålblåst och när jag kom hem lade jag mig här:

Och hade hemmakontor samt vilade.

Nu har jag precis ätit lunch. Alltså det var så gott, men det ser ni väl. Tryffel, olika ostar, senapsstekt kött. Vet ingen bättre hamburgare än Bun Meat Bun.

100% paltkoma nu. Ska utnyttja flextid till att lägga mig under filten och se ett avsnitt Better Things. Sen hämta barnen, duscha och måla naglarna. Byta till klänning fast vi är hemma, får ju ändå skärpa mig lite.

Jag har förresten beställt denna salt karamell-tårta som Martin ska plocka upp. Är proppmätt men ser ändå fram emot den ikväll.

Önskelistan

Oj, jag höll nästan på att fylla år utan att göra en önskelista. Men man vill ju inte bryta en tradition sen örti år tillbaks.

Utan inbördes ordning:

  • Smycken från Maria Nilsdotter. Kanske en ring, halsband etc. Vet nog redan att jag ska få ett örhänge men mycket vill ha mer!

 

  • Igår när jag gick in i hissen luktade det sommar, nån som åkt före mig hade efterlämnat en doft som var väldigt lik Escadas sommardofter. När jag var ca 20-25 år köpte jag en ny varje vår ungefär vid min födelsedag, eller fick den i present. Är liksom präglad på den doften nu, den ger så mycket fina associationer. Blev sugen på att återigen ha en sån flaska.

 

 

  • Clarins Tonic Bath & Shower Concentrate. Den är tjock i konsistensen och doftar otroligt. Kanske inte precis en FYRTIOÅRSPRESENT eftersom man mer förväntas önska sig sånt som finns kvar men jag blir alltid glad för en bra duschkräm.

 

  • Några timmar med ”Nina Strandberg/Iordning” för att få hjälp att organisera klädkammaren.

 

  • Nike Air Zoom Pegasus 35 eller 36, storlek 41. Färg spelar ingen roll men helst inte helt lila eller rosa. Sliter ut ungefär ett par om året och nu är det dags för nya, de gamla har seriöst hål på tårna. 

 

  • Doftljus, alltid doftljus.

 

 

  • Slipins/tofflor för hemmabruk, ej för varma. Använder idag hotelltofflor, såna man får gratis liksom. Men de slits så snabbt.

 

 

  • Denna print som jag ÄLSKAR. Uppdaterat: som bästa bästa Peppe tydligen köpt till mig i förskott ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Kanske uppdateras!

Tips på jeans

Jeans är svindåligt för miljön så om man ska köpa ett par ska det vara några man vill använda tills de trillat isär.

I förrgår frågade jag efter bra jeansmodeller på instagram och fick så många svar att jag sparade dem som en höjdpunkt på mitt konto @hannarosell.

Några exempel:

Mamma i nio år!

Det firar jag med att komma dragande med den gamla förlossningsberättelsen. Mest för att jag ville läsa den själv, fattar om ingen annan är intresserad….

BF var i alla fall den 27/4 2011. Vid klockan 21 den 28/4 började jag få förvärkar. De kom ungefär var tionde minut och ökade i intensitet under natten. Jag tog Panodil och försökte lindra med vetevärme och TENS. Vid tre ringde jag förlossningen och frågade om det smartaste vore att försöka sova mellan värkarna (som då kom var sjunde minut) eller att sitta i duschen för att få lindring. Mest ville jag nog höra en röst tror jag, ville inte väcka Martin riktigt så tidigt. Kvinnan som svarade var i alla fall jättegullig, kom med tips och kändes trygg. Jag duschade och försökte vila men vaknade förstås abrupt av varje värk.

En av de sista gravidbilderna med Juni. Ganska låg mage här…

Vid 7 väckte jag Martin och det var så skönt att vara två. Han fixade frukost, masserade och gjorde hela skillnaden. Vi gick och la oss igen och försökte vila och låta kroppen jobba i lugn och ro. Jag klockade värkarna som kom med intervall på 5-10 min. Vi var ännu ganska osäkra på om det var förvärkar eller början på riktiga värkar men försökte ändå vila och äta ordentligt (Martin lagade köttfärssås). Jag maxade dosen Panodil och rörde mig från sida till sida i värkarna. Kände mig spänd och glad.

Vid 16 åkte vi för att lämna hunden hos mina föräldrar. På väg hem ringde jag förlossningen och frågade om vi bara kunde få komma in för en bedömning. Hon som svarade trodde inte att förlossningsarbetet kommit igång än men att vi förstås fick komma in om vi nu ville det. Det ville vi.

Vi träffade en jättegullig barnmorska som undersökte mig. Och jag var öppen 4 cm! Jag och Martin gjorde high five av glädje, jag fick starkare tabletter än Panodil och så åkte vi hem igen. Barnmorskan hade dock “rört om lite” när hon undersökte, för att sätta mer fart på det hela och redan när vi kom hem var värkarna riktigt starka. Efter ett par mackor, ganska många värkar och strax före klockan 20 åkte vi in igen. Då var värkarna så starka att jag hävde mig ur bilen när vi fastnat i bilkö bakom en ambulans, klarade inte att sitta stilla.

När vi kom in var samma BM kvar, jag var öppen 6-7 cm och bad om epidural. Jag var ovanligt svårstucken men lustgasen (och världens bästa Martin) var till hjälp när hon satte kanylen. Det dröjde inte särskilt länge innan narkosläkaren kom och gjorde sitt jobb. Då hade jag så ont att jag knappt orkade bli rädd. Martin höll ihop mig och jag bad att få slippa höra om de olika momenten utan bara få klartecken när den var satt. Kände mig lättad efteråt, nu skulle det snart bli sådär lugnt och härligt som jag hört om efter en epidural. En stunds vila liksom. Men värkarna bara ökade i styrka och jag började få svårt att hantera det. Jag hängde på Martin, andades lustgas och bad att bedövningen skulle ta nån gång. Efter en timme kom BM in igen och vi berättade att jag inte kände nån skillnad. Hon konstaterade att den inte tagit och ringde på narkosläkaren som kom på nytt. Han var jättebra och proffsig men jag antar att det kan bli så där, att den inte tar. När han la den nya var jag stundtals helt borta, omtöcknad av smärta och hallucinerade nästan av lustgasen. När den äntligen tog hade förlossningen gått så långt att trycket var så starkt nedåt. Och där tar inte epiduralen.

Fick såna hallucinationer av lustgasen.

Jag var nu helt slut och hade så ont att jag har svårt att minnas detaljer. Fattade inte hur jag skulle fixa resten av förlossningen och bad om bäckenbottenbedövning. BM försökte förklara att det inte skulle hjälpa mot trycket men jag bad, förhandlade, tjatade (alltså, med min spruträdsla i åtanke kan man förstå desperationen jag kände) och till slut fick jag den tydligen. Martin berättade i efterhand att det var bra att jag inte såg sprutorna.

När det var dags att krysta var jag så påverkad av smärta, rädd och trött att jag inte ville mer. Dessutom hade jag glömt kissa på massa timmar och hade för täta värkar för att kunna så var tvungen att få kateter, vilken total olust. Var helt slut och ville bara tacka för mig. Kände mig precis som i förlossningsprogram på tv när folk ba: JAG KAN INTE! och vips är ungen ute. Men jag fattade verkligen inte hur jag skulle kunna krysta ut barnet, jag höll ju för fan på att gå sönder. Jag ville inte trycka på, kunde inte. Jag fick prova olika ställningar och jag försökte våga krysta, jag bad Martin hålla ena änden av en handduk och så drog jag i den andra för att liksom våga ta i. Men det gick bara inte att göra det helhjärtat, jag höll samtidigt emot mentalt. Typiskt nog hamnade jag i den sista ställning jag kunnat tänka mig, på rygg med benen i de där hållarna. Fast det var ganska bra. Med hjälp av två BM, en undersköterska och en barnläkare, lite värkstimulerande (och diskret prat om sugklocka) hittade jag så den kraft jag behövde för att våga ta i när krystvärkarna svepte över. Nu skulle barnet ut! Alltså, de ljud jag gjorde, Martin säger att jag lät som en tiger. Till slut kom hon äntligen och DEN LÄTTNADEN! Fast det där med att det helt slutar göra ont då, jag håller inte med. Kände mig ganska söndertrasad och tyckte det var sjukt jobbigt att bli undersökt och få några stygn. Moderkakan slank enkelt ut men när de sen skulle trycka och känna på magen, jag ville bara få vara ifred, vila ut med min man och mitt barn. Och det fick jag sen.

Är jättenöjd med bemötandet på förlossningen, alla var peppande, snälla och bra. Och fast föda barn är det värsta och läskigaste jag gjort är jag ganska stolt över att jag fixade det. Inte för att jag direkt hade nåt val, men ändå.

Lyckan!

Det resulterade dessutom i världens finaste unge (och ja, vi fattar att det är en subjektiv åsikt).

Våffeldagen & osorterade tankar

Jag och Martin gjorde rårakor i våffeljärnet till middag. Det var så gott!

Löjrom, lök & dill.

Annars har jag försökt jobba, vara lärare till Juni och ta hand om Arve samtidigt idag. Ja ja jag ska inte klaga, det gick bra. Förstående kollegor osv, klarade ändå av totalt sex timmar ledningsgruppsmöten fast jag var ensam hemma med barnen. Och lyckades dessutom vara utomhus med barnen i mer än tre timmar på eftermiddagen, hade även med hembakta muffins (jag slängde ihop på lunchen), samt morötter, kalla köttbullar, baguett osv till mellis. Herregud vilken supermänniska??? så kändes det inte precis under dagen om man säger så. Snarare som att jag inte riktigt räckte till nånstans och bara mutade och hotade.

Vi skulle utreda Arves konstiga växtvärk i slutet av mars men vårdcentralen ställer in alla besök vilket såklart är rätt. Ändå jobbigt för han hade så ont i foten i natt att han inte kunde sova. Jag masserade försiktigt i nästan en timme. Har något av era barn haft ont i fötterna av växtvärk? Tycker det känns så konstigt, han är också lite varm på de områden som gör ont (det kommer och går men har varit så här i flera år) och jag skulle verkligen vilja att en läkare uteslöt att något är fel. Borde kanske ha sökt hjälp tidigare men har tänkt att det är så vanligt med växtvärk och att det förmodligen är det. Nåväl det får bli efter pandemin.

Imorgon kan inte skolan erbjuda någon undervisning pga så hög frånvaro bland pedagogerna så vi fortsätter ha barnen hemma. Själv måste jag till kontoret några timmar men tar bilen så det känns lugnt.

Så imponerad av hur väl Junis pedagoger förberedde hemundervisningen. Otroligt, ovanpå allt annat liksom.

Nu måste jag sova.

Var rädda om er nu ❤️❤️❤️

Applådera för vårdpersonal

Nu har jag läst på så många ställen att det är kontraproduktivt att applådera vårdpersonalen, att de sliter ihjäl sig och att applåder knappast hjälper, snarare tvärtom (eftersom man då känner att man gjort sitt ”visat uppskattning” istället för att försöka påverka politiskt för att ge rimligare villkor, löner etc eftersom uppskattning knappast läker en undersköterskas trasiga rygg eller ger henne en skälig pension). Läste även följande citat i en grupp och skämdes ihjäl då jag samma dag kallat mitt barns lärare för hjältar (eftersom de kämpar så mycket nu):

”Jag är lärare och jag TAPPAR DET om någon säger en enda gång till att vi lärare är ”hjältar”. Jag vill inte va nån jävla hjälte. Jag vill ha klara direktiv och inte behöva göra 5 planeringar till utöver min vanliga. 50% av personalen är sjuk vilket innebär att vi måste planera för musik/bild/idrott också. Hur mycket film kan man se på under en vecka??? :))) samtidigt måste vi planera för en EVENTUELL distansundervisning.”

Ja hur man än vänder sig har man röva bak eller vad det heter. Men om man röstar vänster, mejlar politiker, skriver på upprop osv kanske man kan få komma undan med en klövig sägning? Tack på förhand.

Ellen Strömberg

En av mina absoluta favoritbloggar skrivs av författaren Ellen Strömberg (vill väl först och främst egentligen rekommendera hennes böcker Jaga vatten och Klåda).

Skrattade gott åt detta ryt:

”Jag skulle först och främst vilja påpeka att jag alltid varit 100% konflikträdd och aldrig skrivit speciellt hårda debattinlägg. Jag orkar sällan debattera med folk online för ärligt talat – de flesta är idioter och resten behöver jag inte övertyga om nåt. Dessutom ser jag det inte som mitt främsta kall i livet, jag är ingen debattör, jag är en underhållare på sin höjd. Jag är också livrädd för dålig stämning, jag får panik av det. Men också – vad är det ens jag borde debattera? Om vi pratar bloggosfär – GE MIG NÅT ATT BLI UPPRÖRD ÖVER ISF! Allt folk bloggar om är sina barn och sina hus. Vad ska jag starta för debatt där? “Du inreder fult?” “Din unge verkar på sin höjd vara normalbegåvad”? Orka.”

40 år minus två veckor

(Hej hej, jag kommer inte skriva så mycket om c-ordet här för jag antar att ni får en del sånt på annat håll. Det beror inte på att jag inte bryr mig om alla som drabbas osv.)

Både i fredags och igår åt jag grillad korv till lunch. I förrgår på Tyresta och igår i en park nånstans mellan Tallkrogen och Svedmyra. Korvgrillning är en perfekt aktivitet, men särskilt nu kanske?

Jag och Caroline pratade också om att när det handlar om att vara utomhus med barnen är det alltid trevligare om man som vuxen kan hänga upp det hela på en aktivitet som omfattar att äta något. Så leker barnen medan man själv står och pysslar med maten, småpratar, fixar. Så mysigt!

Det är så vackert ute nu, även om vindarna är gjorda av ren is och jag klär mig i tusen lager kläder. Det enda utmanande på mina promenader är att försöka undvika att gå nära alla pensionärer som är ute för att njuta av vädret, och att hålla andan inom två meter från dem. Men att komma ut gör under för mitt humör.

I fredags kväll var vi på middag hos vänner med barn i samma klass och på samma förskoleavdelning som våra. Det var vår tur att bjuda men mysigare att vara i deras hus (så barnen kan leka på en annan våning) så vi tog med middagen dit. Jag gjorde en stor gryta chili, guacamole, mangosalsa, picklad rödlök, riven cheddar osv. Och en kanna hemgjord margarita!

Jag har lite dåligt självförtroende på matlagning, kanske för att jag är gift med en som är kock/haft restaurang osv. Men det här var GOTT.

För övrigt funderar jag på hur jag ska fira min fyrtioårsdag. Med nån bra take out kanske.

Ja jag fattar…

… att det kanske är störande att gnälla över nån himla FEST.

Jag störde mig själv på nån (jag upplever som väldigt välbärgad) som klagade över börsraset då de tänkt köpa ett större hus inom ett år. Det är klart hen också har rätt att klaga. Men jag har också rätt att störa mig, i alla fall om jag inte agerar på det. Och ni har rätt att störa er på lilla mig hehe.

En sak jag funderat över är den mänskliga mekanismen (???) att vilja göra andra lika oroliga som man själv är.

En bekant till mig skrev (ett ”privat” dvs ej offentligt Facebookinlägg) om att hon var ”nästan psyksjuk av oro” och hon försökte samtidigt normalisera saker lite genom att citera en lugnare närstående.

Detta fick några av hennes bekanta att skriva fruktansvärt oroande kommentarer som svar på hennes inlägg. Till en som (kanske lite skämtsamt men med allvar som botten) känner sig psyksjuk av oro??

Fattar att de absolut inte gör det för att vara elaka, det är väl nåt som går igång hos människan?

Tyvärr, får man väl ändå säga.

Om nån behöver skratta kan man alltid tänka på när jag klippte lugg och såg så här förvånad ut efteråt. Bilden till vänster är alltså den jag hade med till frisören.

Att fylla 40

Den 3 april fyller jag år. Jag har självklart fått avboka födelsedagsresan jag fått i present av Martin.

Nu är jag mest orolig för födelsedagsfesten 10 april (en underbar könsseparatistisk [läs TJEJFEST] i en kompis hus) i Karlstad eftersom 1. Vi kan inte fira påsk i Värmland då vi inte kan riskera att smitta mina föräldrar och 2. Vill nån ens komma? Om nån vill komma och Annica vågar ha fest tar jag nog bilen och åker dit. Fest behövs mer än nånsin.

Jag är även orolig för den större födelsedagsfesten (hemma) den 2 maj pga 1. Mina föräldrar kan inte komma och vara barnvakter som planerat och 2. Vill nån ens komma om viruspeaken blir i maj?

Jag vet, otroligt priviligierade problem och det kan hända att firande är det sista jag tänker på när vi väl är där, kanske vore det bättre att boka om rubbet direkt.

Ska fundera på saken.

Men tills dess:

uppdatering: alla fattar att detta är stark ironi över de självupptagna vädurarna?

Pollenallergi osv

Mitt nässpray smakar så äckligt om man får ned det i munnen (man ska dock inte hetsdra in nässprayer som många gör?? utan andas in mjukt) men det är så sjukt bra! Min förra pollensäsong var min bästa i livet tack vare detta. DYMISTA heter det. Receptfritt från i år!!!!! Obs ej sponsrad av läkemedelsbranschen lol. Min kompis som var svårt beroende av vanligt nässpray kom för övrigt över det med hjälp av detta illasmakande underbara spray.

Fattar aldrig varför pollenallergier går runt och klagar och så har de inte börjat medicinera. Börja i tid herregud vad är det med er. Inte minst i dessa tider??? (oj kan det vara pms på gång här, blev tydligen orimligt irriterad över detta förlåt)

Personligen äter jag i alla fall aerius/deslorotadin, tar Dymista och behandlar mot astma i förebyggande syfte med pulmicort varje morgon.

Jag hade inte tänkt skriva något om corona här men tyckte Stilkontot (hon är kurator) skrev så fint idag för folk som är oroliga. Själv är jag inte den oroliga typen (vet att det inte är något man bara bestämmer sig för så enbart tacksam för det) men följer ändå NOLL nyheter, ser inga nyhetssändningar (dock sett två av regeringens presskonferenser) och läser inga tidningar. Jag har TT/Sveriges radios notiser påslagna i mobilen och det räcker för att jag ska få reda på när något större beslut fattas. Vinner ingenting på att gå all in i detta sorgliga.

Tycker så synd om alla i riskgrupper och om ensamma äldre, har gått med i olika grupper och erbjudit mig att handla åt folk och pratat med grannar. Men det är väl ungefär det jag kan bidra med?

Om dagarna försöker jag leva life så bra det går. Såg årets första (för mig) tussilago igår! Planerar att ta min promenadrunda varje dag nu när vi ändå jobbar hemifrån och håller på. Så fint att se ett vårtecken varje dag!

Årets Selma, rundpingis och tippen

I fredags hade vi (jobbet) after work tillsammans med Jubel, Alla våra ligg, Linda Sundblad och Moa Lignell. Det var så lyckat!

Senare samma kväll spelade jag jättemycket pingis, gick på nån rockbar och avslutade med flera timmars dans Under Bron. Alltså Ladies love hiphop, vilka stjärnor. De spelade bra musik.

I lördags fyllde Arve sex år. Vi firade med sång och tre paket. Ett Lego, en förpackning pokemonkort och nya skor att ha under våren.

Ni vet det där organiserandet jag gnällt över. Jag gjorde i alla fall klart det sista i Junis rum medan Martin och barnen var på Exploria (gigantiskt lekland). /stolt

Gjorde också en tårta med det godaste Arve vet. Kladdkaka, chokladbollar, kexchoklad och hallonbåtar. Det här är min good enough-nivå när det gäller pynt.

I söndags hade Juni sin första tävling i cheerleading. Sen gick jag och mamma på Årets Selma, fast först åt vi på Indio. Så mysig dag

Ikväll hade podden Momsplaining livepodd i samarbete med mitt jobb. Jag är sjukt nöjd med kvällen, så otroligt härliga personer jag får jobba med. Tack för det.

Jag hade tänkt skriva längre men ögonen faller ihop. Kort sagt är jag i alla fall väldigt nöjd med vad vi åstadkommit i hemmet den senaste veckan. Men mest är jag OTROLIGT glad för att så många valt att swisha en gåva till kampen mot könsstympning och att så många valde att bli månadsgivare ikväll.

Känner så mycket värme mot människor, vad fina ni är!

Ok hörs imorgon kanske!